Det talade ordet gäller!
Tack fantastiska Jonas! Jag är så glad att Jonas Gardell är här idag och inte Göran Hägglund.
Det är så klart extra roligt att vara i Nacka, min hemkommun – en blå kommun med ett rött hjärta, som det står på SSU:arnas t-shirts här framme.
Det har varit skönt med sommar. Jag hoppas att ni har gjort många saker som gör att ni känner er pigga, friska och starka och sugna på att jobba politiskt det år som är kvar till valet.
Det vi har gjort den här sommaren kan vara många olika saker. Jag kan berätta vad jag har gjort.
Jag har brutit armen, gift bort min dotter, varit på Metallica-konsert i Hultsfred tillsammans med 35 000 hårdrockare, gått i Prideparaden och talat på Fathas kongress i Betlehem.
Slå det om ni kan!
Det har varit min sommar.
* * *
Under sommarveckorna har vi också kunnat följa utvecklingen efter valfusket i Iran.
De oppositionella som möttes av tårgas och våld på Teherans gator efter presidentvalet möts nu av ett korrupt rättsväsende och ännu mer våld.
Det förekommer uppgifter om tortyr och våldtäkter i fängelserna.
Sverige som nu leder EU måste öka den internationella pressen på Iran. Utländska observatörer måste omedelbart in i Iran för att övervaka rättegångarna och situationen i fängelserna.
EU måste aktivt få till bindande sanktioner mot Iran inom ramen för FN.
Pressen på Iran måste öka – inte minska.
Jag är väldigt förvånad över att den svenska regeringen valde att skicka Sveriges ambassadör till den iranska presidentinstallation.
Flera andra EU-länder gjorde precis tvärt om – och det hade jag också gjort.
Det var ett utmärkt tillfälle för Sverige som ordförandeland i EU att visa solidaritet med de människor som har kämpat för fria och rättvisa val i Iran.
Ett utmärkt tillfälle att ena EU för en tydlig markering att det inte är “business as usual” längre.
Jag bär mitt gröna bandet för Parvin Ardalan, en av de modiga kvinnor som kämpar för demokrati och frihet i Iran.
Det är mitt första budskap: Solidaritet med frihetskämparna i Iran!
* * *
Här hemma i sommar-Sverige har det rödgröna samarbetet fördjupats.
Vi har fortsatt att visa alla dem som betvivlat det, eller kanske fruktat det, att vi kan fördjupa vårt samarbete. Att vi är ett starkt alternativ till högerregeringen.
Vi samlades senast i Almedalen i stöd för demokratikampen för Iran – men också kring ett gemensamt förslag om fastighetsskatten:
- en bättre fastighetskatt utan att retroaktivit beskatta de som flyttar. Den så kallade stockholmsskatten ska bort om det blir en rödgrön regering efter valet nästa år.
- en sänkt fastighetsskatt för bostadsrätter och hyresfastigheter – så att också de som bor i hyreslägenhet får lägre boendekostnader.
- en rättvisare fastighetsskatt – så att fler med små inkomster får sänkt skatt. Och de som bor i de stora dyra husen får betala mer.
Vi kommer att fortsätta att prata ihop oss och utveckla vårt samarbete, vi rödgröna.
Jag har som ni vet drivit idén om en rödgrön allians under det senaste året. Och det arbetet jag har haft framför mig och verkligen tror på, det är insikten att vi måste samarbeta om vi vill åstadkomma förändring.
Och åstadkomma förändring, det vill vi.
Vi vill se ett Sverige där vi håller ihop solidariskt och därför utvecklas starkare tillsammans.
Det handlar om ta tillvara potentialen hos Sverige som land, och hos var och en av alla oss, precis så olika som Jonas Gardell pekade på att vi är.
Det är det som gör Sverige så starkt.
Ska vi använda politiken för att gemensamt investera i nya jobb och nya möjligheter – eller ska vi medvetet använda politiken för att öka skillnader och fördjupa klyftor mellan människor och delar av regionerna i vårt land?
Där går skiljelinjen.
Det går att vända jobbkris i framtidstro, det är jag helt övertygad om.
Om vi håller ihop och hjälps åt. Om vi ser solidaritet som det viktigaste vapen vi har – så att var och en kan sträcka sig lite längre.
Det går att vända utvecklingen bort från egoism och cynism – mot andra mål.
Vårt mål är ett Sverige i frihet – och då talar jag inte bara om valfriheten att välja mellan två skolor, utan verklig frihet, byggd på trygghet och på möjligheter.
Ett Sverige där alla människor är trygga och fria och kan forma sina egna liv – utan att trampa på någon annan. Både män och kvinnor.
Det tänkte jag tala om idag.
Om friheten att leva våra liv som vi vill – utan att begränsas av historia, fördomar eller traditioner. Och utan att begränsas av omgivningens förväntningar.
Om den frihet som heter jämställdhet.
Om det vill jag tala om idag.
* * *
Jag får väldigt många mejl och jag försöker läsa alla. Det kom ett i onsdags från en tjej som heter Ina. Hon är 22-år. Hon skrev om det hon var upprörd och ledsen för. Hon skrev bland annat så här:
”Jag blir rädd när jag ser hur de tjejer som är yngre en mig mår. Jag blir så ledsen.
Det märks speciellt på internet, i alla modebloggar där unga tjejer laddar upp bilder på trådsmala modeller, som sedan får 50 kommentarer från andra unga läsare "åh vad vacker, så vill jag så gärna se ut". Jag märker själv att jag påverkas av bilderna, att jag själv jämför mig.
Det är så synd när feminism inte tas på allvar eller missuppfattas. Feminismens framgång borde ju ha gjort saker o ting bättre men ändå verkar det som om unga tjejer aldrig mått så dåligt som nu. Visst har det förändrat mycket, men det skulle kunna hända så mycket mer.”
Så skrev Ina.
Hon har så rätt. Vi kan och vi måste åstadkomma mer, så väldigt mycket mer!
Fullständigt grundläggande är varje människas rätt till sin egen kropp.
Lika rätt att bestämma vad den egna kroppen ska utsättas för, rätt att se ut, klä sig som man vill.
Lika rätt är det att slippa vara rädd för fysiskt våld, bristande respekt eller sämre behandling på grund av den kropp man lever i och det kön man lever med.
Också i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, upplever många kvinnor en rädsla och oro i vardagen som begränsar just på grund av kön.
På bussen, i trappuppgången, i tvättstugan, på festen, i parken eller på vägen hem.
Det handlar om närmast automatiska säkerhetsåtgärder – har ni tänkt på det – att ta en säkrare omväg från tunnelbanan eller busshållplatsen; att ha nyckelknippan i handen som ett vapen; att alltid stämma träff på publika platser och alltid ringa till sin kompis eller till mamma när man kommer hem – så de slipper vara oroliga; att tänka på vad kläderna kan tänkas signalera.
Det borde inte vara så här men så är det.
Det skapar en vaksamhet som inte borde behöva finnas där.
Det krymper människors frihet. Alla människors - också männens.
För verklig frihet för männen blir det heller inte av det här. Din frihet hämmas av att min förtrycks.
Vi behöver prata mer om och göra mer för jämställdhet och vara mer stolta över den frihetsrevolution för båda könen som jämställdheten faktiskt innebär.
Socialdemokraterna – och det är jag stolt över – är ett feministiskt parti, som inte minst vårt kvinnoförbund kämpat för och vars ordförande Nalin Pekul sitter här nere. Tack för allt arbete ni har gjort under alla åren!
Jämställdheten griper igenom alla våra grundläggande värderingar som socialdemokrater: Friheten, Jämlikheten och Solidariteten.
Och den griper igenom all politik vi för: för i varje fråga finns ett jämställdhetsperspektiv mellan raderna.
Tyvärr stannar det ofta där. Mellan raderna. Outtalat.
Det vill jag ändra på idag. Ord är makt. Och makten i Sverige är idag skevt fördelad. Det förlorar alla på.
Det är både en mänsklig oförrätt och en ekonomisk dumhet.
Det är dags att vända kräftgången för jämställdheten.
Det handlar halva folkets frihet och hela folkets anständighet!
Och en sak är jag övertygad om: Större frihet för både kvinnor och män kommer att kräva en socialdemokratiskt ledd rödgrön regering. Och den vill jag leda.
* * *
Jämställdhet är inte bara jämlikt – det är också produktivt.
Jag är glad att många ledare runt om i världen idag ser det.
En av mina favoriter är mannen med det häftiga namnet: José Luis Rodríguez Zapatero, socialistledaren i det katolska Spanien, som har tagit så många steg för jämställdheten och för allas lika värde.
Men jag skäms över den tillbakagång för jämställdheten i Sverige som den borgerliga regeringen underblåst i snart tre år nu.
Vi måste kunna bättre, som Ina sa. Och det gäller också oss socialdemokrater.
Fortfarande år 2009 tjänar männen betydligt mer än kvinnorna.
Kvinnor utför fortfarande 75 procent av allt hushållsarbete hemma och tar ut 80 procent av all föräldraledighet.
När barnen är sjuka är det fortfarande nästan bara mammorna som VAB:ar.
Andelen kvinnliga chefer i näringslivet är fortfarande försvinnande liten.
Och fortfarande är det förskräckande få anmälningar av våldtäkt som leder till åtal. Och bara en bråkdel av dem leder till fällande domar.
Alla statistik, all verklighet, all erfarenhet visar att vi fortfarande är långt ifrån det som borde vara en självklarhet i Sverige:
Att alla människor borde vara fria att forma sina liv.
Att ingen, ingen enda människa, ska behöva begränsas av sitt kön.
* * *
Ändå har tre år med borgerlig skattepolitik inneburit att mäns ekonomiska makt har förstärkts dramatiskt. Det är ju de som har fått de stora skattelättnaderna.
Föräldraförsäkringen har försvagats.
Barnomsorgspengen riskerar att förstöra barnomsorg av hög kvalitet för våra ungar.
Vårdnadsbidraget tunnar ut arbetslinjen för kvinnor. För det är ju bara ett bidrag istället för jobb.
Vårt lagförslag om rätt till heltid slängde borgarna i papperskorgen.
Sverige har länge varit bäst i världen på jämställdhet. Allt har inte varit färdigt – långt därifrån – också med s-regeringen – men då gick det i alla fall framåt, i rätt riktning – nu går det bakåt.
Så kom igen moderaterna. Se till att tillmötesgå era moderatkvinnors krav, varva era listor.
Låt oss verkligen Fredrik Reinfeldt, göra jämställdheten till en valfråga!
Jag är beredd – är du det?
* * *
Diskussionen om jämlikhet och jämställdhet behövs i valdebatten nästa år också av minst ett annat skäl.
Vi har ett parti som kandiderar till riksdagen som göder en förlegad syn på föräldraskap som något exklusivt för heterosexuella familjer. Som om Marks och Jonas familj inte ens finns.
Ett parti som vill riva upp föräldraförsäkringen. Som motsätter sig en utbyggnad av barnomsorgen i Europa – för att de tycker att mammorna ska vara hemma.
En rörelse som Sverigedemokraterna är emot kvinnors frihet. De bygger på homofobi och på främlingsfientlighet.
Alla demokrater i Sverige måste våga säga: Stopp!
Jag vill fortfarande ha svar på min fråga till Fredrik Reinfeldt:
Kan en borgerlig regering ens tänka tanken att aktivt eller passivt göra sig beroende av Sverigedemokraternas stöd i riksdagen för att kunna regera vidare?
Med två tydliga regeringsalternativ som står emot varandra i valet: den rödgröna och den borgerliga högeralliansen, så finns det en kvarstående regeringsfråga och det är denna.
Jag väntar på beskedet från Reinfeldt. Jag tror också att väljarna väntar på det beskedet. Mitt besked är urtydligt och jag upprepar det:
Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna.
Aldrig!
* * *
Det som jag hoppas kan vara grunden för jämställdhetsdebatten inför valet handlar om några saker.
Den debatten har ju blivit alldeles för lågmäld och mesig i Sverige på senare år.
Fokus har också flyttats från samhället och makten till hemmen och individerna – det vill säga oss kvinnor.
Men kampen för jämställdhet handlar inte om kvinnor – utan om oss allihop.
Den handlar inte om vems tur det är att diska, i alla fall inte bara det, utan om hela samhället. Vilket Sverige vi vill leva i – och vilken värld vi vill leva i.
Därför måste vi också tala om makt och hur makten fördelas.
Vi socialdemokrater tror inte att det är det biologiska könet som skapar de stora skillnaderna i mäns och kvinnors liv och villkor idag.
Tvärtom. Vi är övertygade om att fördelningen av makt skapar och håller liv i orättvisorna mellan könen.
Därför måste jämställdhet för en socialdemokrat handla om att förändra samhället och fördela makten. Det handlar om ekonomisk politik, jobbpolitik och välfärdspolitik.
Även om striden står i kök och tvättstugor varje dag så är det ytterst fråga om en politisk kamp.
Och det är en politisk kamp vi socialdemokrater vill ta – tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet.
För vi är övertygade om att alla vinner på att vårt samhälle är jämställt. Både kvinnor och män.
Det handlar inte om att jaga några män.
Jo, förresten, några män vill vi jaga – och de ska jagas ut ur Rosenbad!
Men för övrigt ska vi göra det här tillsammans.
* * *
Reinfeldt sitter i Rosenbad för att han vann valet på löften om fler jobb. Han säger själv att det är det – hur det gått med jobben – som de ska mätas utifrån i valet 2010.
Vi Socialdemokrater har, som ni säkert alla vet, krävt nu under lång tid: mer investeringar i jobb, mer stöd till kommuner och landsting, fler platser i utbildning.
Allt detta för att kunna rädda välfärden: vården, skolan och omsorgen.
Varje gång jag har krävt mer resurser till kommuner o landsting så har de sagt: ja, men kommunerna har pengar.
Och de har till och med anklagat kommunerna för att smita från sitt ansvar.
Nu är det möjligen så att regeringen kanske eventuellt har börjat inse att kanske behöver kommunerna och landstingen lite mer resurser för att stoppa uppsägningarna.
Ja, obeslutsamhet kostar. Och det har det gjort. Genom uppsägningar av lärare, av sjuksköterskor, av socionomer och av förskollärare.
Ni kanske såg en rapport i sommar av Internationella valutafonden, IMF, som sa att Sverige kan bli sist ut ur lågkonjunkturen.
Ändå är det just den svenska regeringen som är allra först ut i Europa med att börja ropa hej – nu är det över! Nu har det vänt!
Säg det till alla kvinnor som jobbar i välfärden och oroas varje dag över om de ska kunna ge patienterna, de äldre och barnen omsorg av kvalitet med sinande resurser! Som oroas för sina och sina arbetskamraters jobb!
* * *
Om jag vore statsminister idag så skulle jag ha en lång lista över vad som måste göras för att öka jämställdheten i Sverige. Och jag skulle inte bara ha en lista – jag skulle göra det också!
Den första punkten på den listan skulle vara:
Värna välfärden istället för att låna till skattesänkningar.
Det är det viktigaste vi kan säga idag.
Inget har så dramatiskt ökat kvinnors frihet som utbyggnaden av välfärden.
Och inget kan så dramatiskt ta bort den friheten igen som välfärdens reträtt.
Vi måste kunna lita på välfärden i ett land som Sverige.
På att barnen får en bra skola så att man kan jobba på dagarna.
På att föräldrarna får en bra omsorg och en dräglig ålderdom.
På att det finns bra sjukvård när man blir sjuk.
På att man får ersättning när man blir sjuk.
På att det finns trygghetsförsäkringar när det oväntade inträffar så vi får en chans att skola om sig eller söka nytt jobb – utan att behöva sälja huset och byta liv helt och hållet.
Det är den sortens trygghet som skapar frihet, utveckling och jobb.
Vi socialdemokrater tänker ta striden för välfärden, för välfärdens resurser och för alla som jobbar i välfärden.
Det är viktigare än skattesänkningar – det är vårt besked!
* * *
Men när jag säger att det är viktigare än skattesänkningar, så vill jag också säga: utom för pensionärerna.
Det är oanständigt som regeringen nu har byggt upp systemet så att pensionärerna betalar mer skatt – och riktigt mycket mer – än den som arbetar.
Man har gjort en skillnad på lön och pension.
När vi socialdemokrater – om vi får chansen – kommer tillbaka till regeringsmakten. Då börjar arbetet med att steg för steg förändra detta.
Lön och pension ska beskattas lika.
Inget annat duger. Det är vårt besked.
* * *
Utbildningen är också viktig för jämställdheten.
När färre får plats på högskolan och villkoren för studenter med barn försämras så riskerar vi att både klass- och könshindren växer via utbildningssystemet – igen!
Vi tar striden för rätten till utbildning och rätten till att alltid få en chans till – och en chans till. Det är viktigare än Björklunds klassuppdelade skola.
Det är också vårt besked.
* * *
Två personer i en familj blir sällan av med jobbet samtidigt – även om det kan hända och gör det idag.
Men ensamförsörjaren – oftare den ensamstående mamman – har inga marginaler. Om den ensamstående han eller hon blir av med jobbet så ryker hela försörjningen.
Det slår mot barnen. Idag, i Sverige, i år, år 2009, så lever trettio procent av barnen till ensamstående föräldrar i fattigdom. Det är inte anständigt.
Sveriges ensamförsörjare och ensamstående med barn, oftast kvinnor, har lägre sysselsättningsgrad än många andra, och de är mer beroende av socialbidrag än övriga grupper i samhället.
Det säger sig självt att regeringen slår mot de här grupperna när de sänker a-kassan, underminerar sjukförsäkringen och pressar kommunernas ekonomi.
Vi vill inte se detta. Vi vill se en stark arbetslinje som går att kombinera med barn, bra barnomsorg, trygg a-kassa för alla och en bra sjukförsäkring. Vi vill ha barnkultur och fritidsgårdar och ungdomshus i förorten. Det här är också grunden för ensamstående föräldrars frihet.
Vi vill höja underhållsstödet så fort vi får tillbaka makten. Det är ett löfte.
Det är viktigare än Maud Olofssons vårdnadsbidrag. Långt mycket viktigare.
Jag säger som metallaren jag såg i Trollhättan när de höll på att säga upp så mycket människor från SAAB. Han stod med en skylt där det stod:
”Hellre en SAAB på parkeringen än en Maud i regeringen.”
* * *
Jag har en annan fråga:
Varför går det bra att skapa heltider i mansdominerade branscher, men inte åt kvinnor?
Varför har killarna på SIBA och Elgiganten heltidsjobb men kvinnorna på VIVO och ICA deltid?
Mitt mål är att heltid ska vara en rättighet – och deltid en möjlighet. För både kvinnor och män.
Om parterna på arbetsmarknaden inte klarar av frågan själva, då är det givet att nästa steg för en socialdemokratisk regering blir att ta till lagstiftning för att nå rätten till heltid. Det måste gälla för kvinnorna
* * *
Det är heller inte rätt att kvinnor år ut och år in ska tjäna sämre än män.
Varför det ska vara 4 000 kronor lägre i lön för de elever som gått omvårdnadsprogrammet än för de som gått ut det verkstadstekniska programmet?
Varför ska det skilja 4 000 kronor i månaden i ingångslön?
Kvinnolönerna måste upp.
När krisen är avvärjd måste det ske en uppryckning av kvinnors löner i offentliga verksamheter.
Hela lönen – halva makten. Lika lön för lika arbete. Inget annat duger.
* * *
Jag var på ett möte med metallare i våras. Det var förstås väldigt många män där.
Innan jag skulle gå upp och hålla mitt tal satt jag och lyssnade på när de redovisade grupparbeten de hade gjort om föräldraförsäkringen och hur den skulle bli mer jämställd.
Då gick en metallare upp och skojade om att hans grupp kommit fram till att det här med barnuppfostran, det var ju alldeles för viktigt för att överlåtas åt kvinnorna. Se bara hur det kan gå, skojade han.
Jag kunde ju inte låta bli att kontra med att det här med att styra världen – det är alldeles för viktigt för att överlåta åt männen. Se bara hur det kan gå.
Men självklart måste vi ta debatten om att dela föräldraförsäkringen.
En första väg kan vara en tredelning, som LO-kongressen bland annat driver: en del för vardera föräldern och en dela att dela på själva.
Vi ska diskutera det här på vår kongress och jag vet att vårt kvinnoförbund kommer att driva det ordentligt.
Det handlar om barnens rätt till båda sina föräldrar och kvinnors möjlighet till karriär, löneutveckling och framtida pension.
Om alla tar lika del av ansvaret för barnen så blir det bättre långsiktigt för alla.
Det kommer att ta tid att nå hela vägen dit – men vi ska dit. Eller hur Nalin?
Inget annat duger.
* * *
Det finns en stark kvinna som heter Birgitta Johansson-Hedberg som tidigare var vd för Swedbank. Hon säger så här:
”När jag var 30 var jag övertygad om att det här skulle lösa sig av sig själv. Nu är jag 62 år och tvingas tyvärr konstatera att i stort sett har inget hänt. Jag tror kvotering är det enda sättet att ta tillvara kvinnors kompetens och erfarenhet fullt ut.”
Så sa Birgitta och jag tycker att hon har rätt. Det går för sakta.
Män rekryterar alltför ofta män och ser inte de kompetenta kvinnorna.
För det saknas ju inte kompetens – vare sig bland politikens, eller fackföreningsrörelsens eller näringslivets kvinnor.
Men det tycks saknas vilja och mod. Och det förlorar hela Sverige på.
Vi kan inte tveka. Reglerna i aktiebolagslagen måste ändras så att minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser.
Det här har Norge gjort. Kan Norge, så kan vi.
Det är dags för det nu.
* * *
Jag skulle också vilja säga något om diskussionen om den offentliga sektorn som arbetsgivare.
Några hävdar att offentlig sektor är en för stor arbetsgivare och att kvinnors löner inte kan öka utan privatiseringar. Det tror inte jag ett dugg på.
Men jag tror att det kan löna sig att välja arbetsgivare.
Vi socialdemokrater välkomnar många alternativ i välfärden - offentliga, privata, kooperativa, personaldrivna.
Den ideologiska striden handlar om finansieringen - att vård och omsorg ska finansieras gemensamt. Och den striden fortsätter nu när Göran Hägglund och regeringen tillåter privata försäkringspatienter att gå före i vårdköerna.
När jag frågade Göran Hägglund i en riksdagsdebatt om han tyckte det var okej att direktörens dotter och arbetarens dotter inte längre ska sitta i samma väntrum i vården, svarade han: Ja, må så ske.
Mitt besked är fortfarande: Blir det en rödgrön regering med mig som statsminister så river vi upp det. Må så inte ske!
Vård ska ges efter behov. Inget annat duger.
Det finns en annan viktig debatt som nu går in i en ny och viktig fas: Hur ska vi ställa kvalitet i välfärden oavsett vem som är utförare?
Det är bra när olika alternativ föder nya idéer så att vi får valuta för skattepengarna.
Men för mig är det alldeles solklart: skattepengar avsedda för sjukvård och skola ska användas till sjukvård och skola. Inget annat duger.
Man ska inte kunna göra stora vinster i de här verksamheterna genom att dumpa kvaliteten.
Man ska inte kunna göra vinster i friskolor genom att neka att ta emot elever som har särskilda behov.
Man ska inte kunna göra vinster genom att till underpris slumpa bort gemensam egendom till några få enskilda personer, så kallad avknoppning.
Det är slöseri med skattepengar. Och ett ekonomiskt-politiskt och ideologiskt haveri av moderater.
Inom vården har vi sett hur vårdgivare får lika mycket betalt för att möta friska som sjuka patienter. Svårt sjuka beskrivs som en dålig affär för vårdcentralerna.
Det är beskrivningen av Vårdval Stockholm: det är en dålig affär att möta sjuka patienter.
Om vi vinner valet 2010 – för det här är oanständigt – så vill jag se hur vi politiskt sätter upp tydliga kvalitetskrav för både sjukvård och skola.
Vård ska ges efter behov. Inget annat duger.
* * *
Det här var några av de områden som en socialdemokratisk partiledare brinner för, att inte bara stå i tal på sommaren och tala om, utan kunna göra som statsminister i Rosenbad.
För att visa att frihet, jämlikhet och jämställdhet hör ihop och förutsätter aktiv politik.
Det finns andra områden.
Lars Ohly tog upp våld mot kvinnor i sitt sommartal i förra veckan.
Och det är klart att i ett stort perspektiv är våra problem små.
Av världens 1,2 miljarder människor som lever på mindre än en dollar om dagen är 70 procent kvinnor. Fattiga kvinnor och flickor är världens mest utsatta.
Varje år dör 600 000 kvinnor i samband med graviditet och förlossning.
Sexuellt våld riktas mot kvinnor och flickor i krig och konflikter runt om i världen varje dag.
För oss socialdemokrater går den internationella kampen för jämställdhet hand i hand med det vi vill göra här hemma.
Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter – i alla länder.
* * *
Nu fattas bara en sak: en ny rödgrön regering som orkar, kan och vill, brinner för, längtar efter att jobba för jämställdheten på detta politiskt gemensamma sätt. Och för en sådan kommer socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet att söka väljarnas stöd för. Och i en sådan vill jag vara statsminister.
Nu har vi ett år på oss – kämpa på!
Tack ska ni ha.