Folk och försvars Rikskonferens 2010
Högfjällshotellet, Sälen
DET TALADE ORDET GÄLLER!
Jag vill börja med att rikta ett tack till Folk och Försvar och 70 års arbete. Det är första gången jag är här. Jag hoppas att det blir 70 år till. När det gäller debatten och förvars- och säkerhetspolitiken, och sättet att bredda den och nå ut till fler, så har Folk och Försvar haft en ovärderlig roll.
Jag vill börja med att säga något om situationen i Haiti. Jag är nog inte ensam om att ha ohyggliga bilder på näthinnan. Det är något som berör alla. Det behövs en fortsatt diskussion om formerna för fattigdomsbekämpning, för demokratiarbete, för att biståndsinsatser snabbare ska nå ut till länder som Haiti.
När naturkatastrofer drabbar på det sätt som nu har skett i Haiti blir det ett säkerhetspolitiskt problem av stora mått – långt utanför Haitis gränser.
Jag tror diskussion om insatsstyrkor måste få en annan ram och ett annat innehåll, när det handlar om insatser liknande den som kommer att krävas nu efter den fruktansvärda katastrofen i Haiti.
* * *
Jag talar i dag som ordförande för Socialdemokratiska Arbetarepartiet men också som ledare för den rödgröna opposition, som nu är ett av två tydliga regeringsalternativ inför valet om åtta månader.
Jag kan inte delge er lumparminnen – varken jag eller Sten Tolgfors har ju gjort lumpen, så vi har fräscha ögon att titta på försvaret med! Men i dag offentliggör vi rödgröna en gemensam överenskommelse kring säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, vapenexporten, nedrustningen och kvinnor i konflikter.
Detta är ett viktigt besked inför valet, och beskeden om försvars- och säkerhetspolitiken spelar en viktig roll i alla valrörelser. Så även den här gången.
* * *
Som vi ser det måste försvars- och säkerhetspolitiken vila på fyra viktiga fundament. Jag vill gå igenom dem och sedan också gå vidare till utrikespolitiken. Jag kommer att lämna mycket detaljer och besked, för jag tror att det behövs. Det här blir mer av ett traditionellt linjetal och försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken.
De fyra fundamenten är:
- den militära alliansfriheten,
- ett ökat samarbete i Norden och en inte minst Östersjön,
- ett stärkt EU-samarbete och
- ett starkare Förenta nationerna
* * *
Det första området är den militära alliansfriheten.
Den har tjänat och kommer att fortsätta tjäna oss väl. Jag är övertygad om alliansfrihetens fördelar.
Den beskrivning som gjordes av svensk säkerhetspolitik 2002, och som hade brett stöd bland riksdagens partier, är fortfarande giltig. Sverige har genom åren kunnat visa på ett mycket tydligt sätt att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria.
Det betyder inte passivitet. Det är precis tvärtom.
Det finns många viktiga skäl till varför man måste slå vakt om Sveriges militära alliansfrihet:
- Sverige ska inte avhända sig sin egen handlingsfrihet.
- Sverige ska vara en trovärdig aktör i det globala nedrustningsarbetet.
- Sverige ska självt bestämma storleken och inriktningen på vårt försvar.
- Den militära alliansfriheten har ett djupt folkligt stöd, vilket vår säkerhetspolitiska hållning också har när det handlar om alliansfriheten.
Det har varit intressant att följa den förändringsprocess Nato har varit inne i, fortfarande är inne i och kommer att vara inne i under lång tid framöver. Från att ha varit en försvarsorganisation vars primära syfte har varit att försvara västeuropeiskt territorium har Nato, vilket alla här är medvetna om, gradvis ställt om för att möta den nya tidens globala säkerhetsfrågor.
Det här har varit en nödvändig omorientering. Den har också lett till att Sverige i dag har ett mycket väl fungerande samarbete med Nato.
För att möjliggöra svenskt deltagande i internationell krishantering är det viktigt att våra soldater tränas och samövas med andra länders soldater, vilket främst sker i samarbete just med Nato. Vi ska fortsatt vara aktivt engagerade i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.
Men Sverige ska aldrig, enligt oss, delta i en militär Natooperation som enbart baseras på Natos artikel 5, klausulen om den ömsesidiga försvarsgarantin.
Kring allt det jag har sagt nu är vi rödgröna ense. Den säkerhetspolitiska överenskommelsen från 2002 ska ligga fast.
Däremot säger vi – till skillnad från regeringen – ett tydligt nej till deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF, främst därför att vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden.
För oss rödgröna är Sveriges militära alliansfrihet central i vår säkerhetspolitik.
* * *
Det andra området handlar om Norden och en mycket aktiv Östersjöpolitik.
Det goda samarbetet mellan de nordiska länderna har bidragit till säkerheten i vår del av världen. Trots att vi har olika säkerhetspolitiska lösningar, vilket vi alla är medvetna om, har vi även i svåra tider lyckats samarbeta väl. Det är ett behov som utan tvekan kommer att öka de kommande åren.
Jag tycker att Stoltenbergrapporten är en mycket spännande grund för fortsatt debatt och utveckling av det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet, och jag hoppas att vi kan ta en mer ledande roll i att utveckla ett förtroendeskapande samarbete i norra Europa. Då tänker jag också på Barents- och Arktisregionerna.
Vi vill gå vidare med diskussionerna om hur vi kan utveckla Östersjön till ett fredligt område. Östersjöområdets säkerhet har ju stärkts under det sista decenniet, inte minst genom att de baltiska staterna har fått sina säkerhetspolitiska önskemål tillgodosedda.
I det regionala säkerhetsskapande arbetet behövs också ett konstruktivt ryskt deltagande. Även om det finns positiva inslag i den ryska samhällsutvecklingen finns det anledning till mycket stor vaksamhet. Rysslands allt mer auktoritära styre, kombinerat med ett allt mer aggressivt beteende mot vissa grannländer, inger oro. Det handlar också om angreppen mot journalister och situationen för press och yttrandefrihet i Ryssland.
För att stärka vår egen säkerhet måste vi, och det kan Sverige göra, kombinera tydliga reaktioner mot oacceptabla delar av den ryska politiken med en verklig vilja att engagera Ryssland i ett djupare samarbete.
Ingen vinner på att demonisera eller isolera Ryssland, absolut ingen. EU behöver utarbeta en gemensam politik gentemot Ryssland, inte minst inom energipolitiken. Att använda energileveranser som ett politiskt påtryckningsmedel kan inte accepteras.
Vi rödgröna hade, som ni alla vet, gärna sett att den rysktyska gasledningen hade fått en helt annan dragning. En utbyggd gasledning och de ökade oljetransporterna på Östersjön gör vårt hav till ett område med stora ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen.
Regeringens ja till gasledningen öppnar för en framflyttning av Rysslands militära positioner i Östersjön. Det understryker också betydelsen av vår egen tillsyn av Östersjön och av Gotlands betydelse.
Nu måste insatser göras för att gasledningen inte kommer att användas som förevändning för ökad militär närvaro i Östersjön – något som den ryska statsledningen redan har aviserat. Sverige bör ta initiativ till – och tillsammans med alla länder runt Östersjön, inte minst Ryssland – försöka komma överens om en civil övervakning av gasledningen. Det är en prioriterad fråga.
Vi rödgröna vill också bevara den kompetens som svensk marin och svensk fartygsindustri har utvecklat. Det är viktigt att ha bra både yt- och undervattensförmåga för att kunna skydda vårt territorium – och vårt territorium är som bekant väldigt mycket kust och väldigt mycket vatten.
* * *
Det tredje fundamentet är ett stärkt EU-samarbete
Här delar jag förstås mycket av det Fredrik Reinfeldt beskrev om utvecklingen av Europa. Vi har i dag i Europa ett unikt samarbete. Vi delar varandras problem och vi delar varandras framgångar, och vi gör det på ett gemensamt beslutsområde. Men ännu – och det är lika sant det – är inte Europa helt och fritt.
Jag vill nämna två områden.
Rasistiska och främlingsfientliga strömningar måste bekämpas hårdare också på EU-nivå. Det visar inte minst folkomröstningen i Schweiz om minareterna och den oro och debatt som förs inom stora muslimska grupper i Europa.
Europa måste stå mycket fast mot extremister och mot fundamentalister – oavsett av vilket slag de är. Ibland är ju mänskliga rättigheter också i Sverige något så enkelt som att somaliska flickor ska ha rätt att dansa en måndag kväll i Rinkeby Folkets Hus. Det är också säkerhetspolitik och det är också europeisk politik
Det andra området handlar om att utvidgningen av EU måste fortsätta. Det är också något som är viktigt för den sittande svenska regeringen, och det är bra.
De återstående problemen på Balkan kan bara lösas genom att tydligt och klart visa att dörren till EU verkligen står öppen. Demokratin är inte säkrad bortom EU:s nuvarande östliga gräns. Dessa länder kommer även i fortsättningen att behöva kontakter, samarbetsformer, utvecklingsavtal och ett aktivt internationellt stöd för en demokratisk utveckling. Sverige bör ta ett stort ansvar för detta.
Förhoppningsvis kan också hälsa fler länder välkomna som medlemmar i EU. Det gäller förstås inte minst Turkiet.
Det är inte är frågan om om Turkiet kan bli medlem, utan när Turkiet kan bli det. Det avgörs i sin tur av hur snabbt utvecklingen i Turkiet går.
Men stödet är inte reservationslöst, det är det inte för något land.
Den turkiska författningsdomstolens beslut att förbjuda det kurdiska partiet DTP är ett steg i fel riktning. Det gynnar extrema krafter på ett mycket farligt sätt. Just därför är det viktigt att EU visar med all önskvärd tydlighet att ett framtida turkiskt medlemskap är fortsatt möjligt.
De reformer som krävs i Turkiet är också det starkaste stödet för att stärka kurdernas och andra minoriteters rättigheter i Turkiet.
EU har utvecklats till en mycket stor global aktör och bör förstås, precis som Fredrik Reinfeldt sade, både samarbeta med och stödja FN och göra det mycket aktivt. Att utveckla EU:s kris- och konflikthanteringsförmåga är något som jag vill sätta upp högre på den politiska dagordningen. Det gäller också utanför EU:s gränser. Det är här som erfarenheten av det som sker nu på Haiti måste påverka hur den debatten förs.
För oss i det rödgröna samarbetet är EU en central utrikespolitisk arena för Sverige.
Vi står också samlat bakom solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget och den utvidgade solidaritetsförklaring som omfattar hela Norden.
* * *
Det fjärde fundamentet är ett starkare FN
Det är självklart att global säkerhet förutsätter ett starkt globalt regelverk.
Läget för de mänskliga rättigheterna och folkrätten, liksom möjligheterna att möta de globala hoten, förutsätter att FN inte bara reformeras, vilket behövs, utan också stärks.
Tyvärr har säkerhetsrådet – inte minst de ständiga medlemmarna – brustit grovt i sitt ansvar. Folkmord har inte stoppats och oenighet mellan stormakterna har resulterat i låsningar genom veton eller hot om veton.
Det är viktigt att reformeringen av säkerhetsrådet fortsätter. Sammansättningen måste på ett annat sätt spegla dagens värld, inte bara världen som den såg ut för snart 70 år sedan. Och inte minst måste principen om ansvar att skydda få en annan roll i FN:s konreta arbete.
FN:s fredsbevarande missioner blir allt mer komplicerade, vilket alla är väl medvetna om. Det är mycket tydligt att FN:s egen kompetens på området måste stärkas. Det är därför som andra organisationer, som EU, Nato och Afrikanska Unionen, har fått i uppdrag att leda många fredsbevarande operationer.
EU har utvecklat sin kompetens att leda allt mer komplexa och komplicerade operationer. Vi har deltagit i praktiskt taget alla EU-insatser och vi ska fortsätta det aktiva engagemanget. Men det är viktigt att markera att för alla fredsbevarande operationer som Sverige deltar i ska det finnas ett tydligt folkrättsligt mandat.
Vi rödgröna är också tydliga med att vi vill stärka det svenska engagemanget för ett starkt och reformerat FN. FN måste både få, ges och ta de förutsättningar som krävs för att klara de nya uppgifterna.
* * *
I Afghanistan har FN:s säkerhetsråd gett den internationella säkerhetsstyrkan ISAF mandat att stödja övergången till ett stabilt Afghanistan med ett demokratiskt styre.
Det är ett svårt läge i dag, det visar det statsministern berättade om anfallet på de svenska trupperna i dag och också de självmordsbombningar i Kabul som vi kunde höra om i morse.
Jag vill betona att ambitionen med ISAF:s verksamhet i Afghanistan hela tiden har varit att afghanska myndigheter så snabbt som möjligt kan ansvara för befolkningens säkerhet utan att internationell militär närvaro. För det krävs en kompetent och fungerande afghansk administration men också ett internationellt stöd och bistånd för återuppbyggnad och utveckling.
Först när detta är uppfyllt kan de internationella styrkorna dras tillbaka, men inte förrän då.
Jag vill att en översyn genomförs av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan, vilket vi har föreslagit i riksdagen. Denna översyn ska slutföras hösten 2011 och ligga till grund för kommande riksdagsbeslut om en eventuell förlängning eller ett tillbakadragande av Sveriges militära insats i Afghanistan. Det här är inte minst viktigt nu när president Obama har aviserat samma sak för amerikansk del.
* * *
Efter att ha sagt allt detta – en rödgrön ledd regering kommer förstås att ha huvudfokus på det konfliktförebyggande arbetet. All utrikespolitik måste syfta till att förhindra konflikter. När det misslyckas behövs en stark och tydlig militär del. Då får man en helhet i både utrikes- och säkerhetspolitiken.
Det finns några stora ord som alltid används när man diskuterar utrikespolitik: människors frigörelse, frihet, säkerhet, ansvar för kommande generationer. Den koppling som också statsministern var inne på, mellan säkerhet och utveckling på både kort och lång sikt, är odiskutabel. Den går inte att sära på.
Det handlar om att alltid bekämpa ekonomiska och sociala klyftor, vidga solidariteten och verkligen bidra till en värld där fattigdom och maktlöshet hör till det förgångna.
Det är väldigt stora ord. Inget samhälle kan framgångsrikt ställa sig vid sidan av utvecklingen i någon del av världen. Biståndet – där enprocentsmålet fortsatt ska gälla och där det är en skam att så få länder når upp till det – är ett av många verktyg. Andra är handel, tekniköverföring, entreprenörskap, arbete och tillväxt. Det är sådant som verkligen skapar förutsättningar att bygga demokratiska och livskraftiga samhällen.
Jag var i Indien för inte så länge sedan och inspirerades otroligt mycket av arbetet med mikrolån till kvinnor på den indiska landsbygden – ett väldigt viktigt säkerhetspolitiskt instrument.
Kvinnor och barn har andra och större behov än män när det gäller utveckling och hjälp i konfliktområden. Kvinnor drabbas hårdast av konflikter. Systematiska våldtäkter används som en krigsmetod, som ett massförströelsevapen. Detta måste bedömas som krigsförbrytelser.
Samtidigt har kvinnor en större roll att spela i fredsprocesser och återuppbyggnad, i enlighet med säkerhetsrådets resolution 1325 – ett otroligt viktigt beslut på sistone. Också på detta viktiga och tunga säkerhetspolitiska område – kvinnors roll i konflikter – har vi rödgröna en stark och tydlig gemensam politik.
* * *
Jag har mött ursprungsbefolkning i Mexiko som sett sina grödor förstöras av temperaturstegringen. Jag har landat med den chilenska presidenten på Antarktis is – en is som om bara några år riskerar att slitas loss.
Jag har sett skriande vattenbrist på Västbanken. Jag har träffat indiska politiker som med fasa ser hur vattnet från Himalayas glaciärer leder till översvämningar, svält och konflikter.
Miljön är en global ödesfråga – och i allra högsta grad en säkerhetspolitisk fråga.
Vi rödgröna partier har hela tiden hävdat att större insatser behöver göras för att få med den stora gruppen u-länder i klimatarbetet. Det här kommer att kräva åtaganden från oss i de rika länderna om resurser för omställning men också åtaganden om utsläppsminskningar. De som släpper ut mest måste också minska sina utsläpp mest.
Alla måste ta sitt ansvar. Det går inte att skjuta över huvudansvaret på någon annan. Sveriges mål ska vara att leda utvecklingen – inte tvärtom.
Vi vill se att Sverige fyller sin roll i den globala klimatdebatten inför mötet i Mexiko, inte minst genom att bygga under ett ännu starkare samarbete med länder som Brasilien, Sydafrika och Indien.
* * *
Jag vill också beröra några konflikter. Den första handlar förstås om den konflikt som berör nästan alla andra konflikter – konflikten mellan Israel och Palestina.
Kriget i Gaza fick fruktansvärda konsekvenser. Tusentals män, kvinnor och barn dog. I dag är Gazas infrastruktur fortfarande till stora delar förstörd och det kommer att ta enorm tid att bygga upp ett fungerande samhälle igen.
Den israeliska ockupationen, bosättningspolitiken, byggandet av muren på ockuperad mark och övervåldet måste upphöra. Den outhärdliga isoleringen och blockaden av Gaza måste få ett slut. Palestinierna måste ta tydligt avstånd från attacker på civila i Israel.
Jag deltog i somras vid Al Fatahs kongress i Betlehem. Mitt intryck, och det har förändrats med åren, är att det verkligen finns en genuin vilja att med fredliga medel arbeta för en tvåstatslösning.
Vi rödgröna vill att Sverige ska vara redo att medverka i en fredsbevarande styrka i Israel och Palestina om ett fredsavtal kommer till stånd och FN ger sitt mandat.
* * *
Att kampen mot den internationella terrorismen berör oss alla behöver inte heller sägas mer än en gång. Men den kampen måste föras med hänsyn till de värden som ska försvaras. Det är oerhört viktigt att säga. Den får aldrig vara en ridå bakom vilken man begår grova övergrepp – som exempelvis Ryssland gjort i Tjetjenien.
De mänskliga rättigheterna kränks också i det amerikanska lägret Guantanamo. För alla som säger sig stå upp för skyddet av de mänskliga rättigheterna måste det vara en självklarhet att kräva Guantanamos omedelbara stängning. Jag hoppas att president Obama om inte på sitt första år, för det är snart till ända, så på sitt andra år kan leva upp till sitt löfte.
* * *
När världen äntligen har börjat tala om nedrustningsfrågorna igen tycker jag att Sverige under den borgerliga regeringen har varit pinsamt passivt. Världen är i stort behov av nya initiativ i nedrustnings- och kontrollarbetet.
Den nuvarande utvecklingen oroar, vad gäller Nordkorea och Iran, men också i Pakistan. Det finns många goda idéer att jobba vidare med, inte minst det som Anna Lindh initierade utifrån Blixkommissionens slutsatser.
Vi rödgröna vill göra detta till ett större område för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
* * *
All handel med vapen och krigsmateriel ska kontrolleras med strikta regler. Sverige ska vara en föregångare i detta avseende. I dag behövs en utredning av vapenexportreglerna, för att verkligen säkerställa att villkoren kring dem verkligen uppfylls.
Sverige är ett vapenexporterande land, allt sedan Kalla kriget, då en stark och oberoende svensk försvarsindustri var en förutsättning för ett trovärdigt eget försvar.
Försvarsindustrin är fortsatt viktig för Sverige. Jag är därför glad att vi i dag också har en gemensam rödgrön politik när det gäller vapenexporten och en stark svensk försvarsindustri.
Som alla vet är också EU en allt viktigare arena också för utveckling och forskning kring vapensystemen. Med en rödgrön regering kommer Sverige att fortsätta vara medlem i EDA, den europeiska försvarsbyrån. Det är ett viktigt besked.
* * *
I vår rödgröna överenskommelse ingår också försvarspolitiken.
Jag föreslog som nyvald partiordförande breda partiledaröverläggningar om försvaret. Det avvisades.
Vi rödgröna har försökt att aktivt bidra till breda blocköverskridande överenskommelser om försvarspolitiken, bland annat i Försvarsberedningens arbete.
Efter Försvarsberedningens rapport hade också regeringen en unik möjlighet att få en verkligt långsiktig inriktning av försvaret med brett politiskt stöd. Den möjligheten togs inte till vara.
Det svenska försvaret har befunnit sig i ständig förändring de senaste åren. Det är självklart viktigt – jag tror att det är samma ord som Fredrik Reinfeldt använde – att arbetsro skapas och att ekonomin kommer i balans.
Vi rödgröna vill att reformeringen av det svenska försvaret från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar fortsätter.
De nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av våra förmågor. Vi ska också vara aktivt engagerade i internationella fredsoperationer. Men ambitionsnivån måste vara realistisk utifrån omvärldens och våra egna behov och också utifrån försvarets ekonomi.
I dag utnyttjas inte den volym som är avsedd för internationella insatser. Vi rödgröna vill höja volymen och se fler svenska soldater i FN-ledda fredsbevarande operationer.
Vi ska fortsätta att delta i EU:s snabbinsatsstyrkor, men utan ett stort och dyrt ramansvar.
Vår försvars- och säkerhetspolitik är, och ska vara, allas ansvar. Därför är den folkliga förankringen fortsatt viktig. Det var inte bara något som var bra att ha efter andra världskriget. Det fortsätter att spela en viktig roll.
I dag är det för få kvinnor i försvaret. Arbetet med jämställdhet och motverkande av diskriminering måste få fullt genomslag i hela verksamheten.
Personalförsörjningen är en mycket stor del – hur det svenska försvaret ska bemannas. Systemet måste vara robust och uthålligt, så uttrycker vi oss nog alla. Det måste fungera väl när försvarsberedskapen bara kräver ett fåtal ur varje årskull till tjänstgöring. Det ska fungera i både låg- och högkonjunktur och det ska säkerställa att försvaret också långsiktigt får rätt kompetensförsörjning.
Vid ett läge av höjd beredskap eller krig ska alla vara skyldiga att fullgöra värnplikt eller civilplikt – både kvinnor och män.
Vi rödgröna anser som bekant att det är ett misstag att nu så förhastat, och utan riksdagsbeslut, avskaffa värnplikten.
Men jag är också realist. En fullständig bedömning av det som regeringen nu verkar göra kan ske först under nästa mandatperiod. Om den borgerliga regeringen avskaffar plikttjänstgöringen före valet 2010 kommer en rödgrön regering att tillsammans med Försvarsmakten genomföra en förutsättningslös översyn av det frivilliga personalförsörjningssystemet efter ett år.
Det finns orosmoment om hur det här kommer att slå. Därför är det viktigt att genomföra en sådan tydlig översyn.
Framtidens försvarsmakt ska bestå av kontraktsförband, precis på samma sätt som det ska uttryckas att soldater kan kallas in för tjänstgöring nationellt och för fredsfrämjande internationella insatser.
***
I väldigt mycket märks det att det finns en väldigt bred samsyn i försvars- och säkerhetspolitiken. Det gör att vi kan, och ska kosta på oss, att politiskt debattera och diskutera det som vi har olika syn på.
Jag har redogjort för huvuddragen, och ibland för ganska mycket detaljer, när det gäller min och de rödgröna partiernas grundsyn i försvars-, säkerhets- och delar av utrikespolitiken.
I dagens värld angår verkligen allt alla och alla har ett ansvar för allt. Det är det som gör utrikespolitiken så möjlig, så spännande och så viktig för en bredare allmänhet att få en insyn i. Där delar jag statsministerns syn.
Som ordförande för socialdemokraterna, som alltid har varit en internationell rörelse, så är det självklart avgörande att vi fortsätter att utveckla den internationella solidariteten och det gemensamma säkerhetstänkandet. Det är det som för mig är försvars- och säkerhetspolitikens grundmening.
Tack än en gång, för den arena som Folk och Försvar har erbjudit!