Debattartikel om Stockholmsinitiativet om avväpning, demobilisering och återanpassning

En före detta barnsoldat i ett söndertrasat samhället som just har genomlevt ett krig. Han – eller hon – stod i centrum för en internationell konferens som avslutades i Stockholm i fredags.

Stockholmsinitiativet om avväpning, demobilisering och återanpassning som höll sitt sista möte i förra veckan samlar 26 stater och 23 internationella organisationer. Säkerhetsrådsmedlemmar och viktiga biståndsländer liksom stater som nyligen tagit sig ur väpnade konflikter har mötts tillsammans med en rad FN-organ och regionala organisationer som EU och Afrikanska unionen. Världsbanken, olika forskningsinstitut och enskilda organisationer fanns på plats.

Stockholmsinitiativet om avväpning, demobilisering och återanpassning har arbetat under ett år med att ta fram rekommendationer som kan bidra till att stödja länder ut ur väpnade konflikter. Det handlar om metoder för att förhandla fram hållbara fredsavtal, och om stabila sätt att finansiera återuppbyggnad och om återanpassning av krigsdrabbade samhällen. Det avslutande mötet i Stockholm har behandlat en slutrapport. Alla deltagare har nu fått till slutet av november på sig att komma med förslag till slutrapporten. Den kommer sedan att överlämnas till FN:s generalsekreterare Kofi Annan och spridas bland länder och organisationer som är engagerade i freds- och återuppbyggnadsprocesser.

Ett fredsavtal är sällan slutet på en konflikt. När kriget är över kvarstår ofta de orättvisor som en gång fick någon att ta till vapen. Den fattigdom som gjorde att människor tvingades ta värvning som soldater, den brist på inflytande och möjlighet att påverka som gjorde att våld framstod som den enda utvägen. Kriget har ofta förvärrat situationen. I ett krig finns inga vinnare. Ohyggliga erfarenheter som både civilbefolkningen och soldaterna fått genomlida spär på motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Det kan i sig bidra till att nya konflikter bryter ut.  Därför måste insatser för avväpning, demobilisering och återanpassning gå hand i hand med ansträngningar för att skapa en utveckling som kommer hela befolkningen till del.

Soldater måste avväpnas och tas ur den armé de ingått i. Vapen ska samlas in och förstöras. Det är avgörande för säkerheten. Men en hållbar fred måste också kunna erbjuda framtidshopp. En möjlighet för barnsoldater att gå i skolan, kanske för första gången i livet. Möjlighet att återförenas med sin familj, en trygg plats att leva på. Före detta soldater måste erbjudas ett sätt att försörja sig på, annars kan nya krigsherrar värva bland desillusionerade och desperat fattiga. En viss nivå av säkerhet är en nödvändig förutsättning för ett lands utveckling, samtidigt som fred och utveckling i sin tur bidrar till att skapa säkerhet.

I samband med avväpning har man ofta erbjudit soldater att bli poliser eller soldater i den statliga armén. För att det ska fungera krävs det att det finns pengar att betala polisernas löner, och en fungerande demokratisk kontroll över armén. Här spelar ofta internationella organisationer och biståndsländer en viktig roll. De olika givarnas insatser måste samordnas. Om det saknas finansiering för en viktig länk i processen mellan fredsavtal och en hållbar utveckling, kan en bräcklig fred snabbt förbytas i en ny väpnad konflikt.

För att kriget ska ta slut kan det vara nödvändigt att kunna ge alternativ sysselsättning till soldater. Andra behov hamnar ofta i skymundan. Kvinnor som har tvingats följa med rebelledare och krigsherrar får ofta inte del av de pengar som finns för återanpassning av soldater, fastän de har samma behov av stöd att hitta tillbaka till ett civilt liv, till trygghet och en inkomst.  En uppgift för Stockholmsinitiativet för avväpning, demobilisering och återanpassning har varit att föreslå bättre sätt att fördela de biståndspengar som finns avsatta för länder som nyss avslutat väpnade konflikter.

En annan utmaning är att utveckla metoder för att skriva fredsavtal. Fredsavtal måste innehålla överenskommelser som får ett omedelbart slut på våldet, men också beslut som handlar om hur freden ska se ut.

FN genomförde sin första fredsbevarande operation år 1948. Under de årtionden som har gått sedan dess har insikten vuxit om hur sammansatt och komplex situationen i krigsdrabbade länder är. Freds- och återuppbyggnadsprocesser kräver noggrann planering, och måste anpassas till lokala politiska och kulturella förutsättningar.

Sverige deltar med personal i 11 av de 17 FN insatser som pågår just nu. Vi har länge varit en stor givare till program för avväpning, demobilisering och återanpassning, både med biståndspengar och med personal. Försvarshögskolan utbildar svensk och utländsk personal för fredsbevarande insatser. Dessutom har flera svenska representanter tjänstgjort på höga positioner inom FN-ledda fredsprocesser. Sverige har under åren gjort många viktiga erfarenheter och samlat in mycket kunskap om avväpning, demobilisering och återanpassning. Det ger Sverige ett särskilt ansvar att driva igenom de förändringar som krävs för att förbättra det internationella samfundets bidrag till länder som vill gå från fredsavtal till stabil fred.

På FN:s historiska toppmöte i september i år beslutade medlemsstaterna att skapa en fredsbyggande kommission. Kommissionens uppgift blir att slå en bro mellan FN:s insatser för att skapa fred och världsorganisationens utvecklingsarbete. Sverige vill att den nya fredsbyggande kommissionen ska börja fungera så snart som möjligt. Kommissionen kommer att brottas med många svåra frågor. Hur ska fredsavtal skrivas för att inte stanna på pappret? Hur ska länder som inte har någon fungerande regering ändå kunna ha inflytande över landets återuppbyggnad? Hur ska före detta barnsoldater ges en möjlighet att bli fredliga vuxna? Hur ska kvinnors åsikter och behov tas tillvara i återuppbyggnaden? Vi hoppas att Stockholmsinitiativet om avväpning, demobilisering och återanpassning kan bidra med några av svaren.

Laila Freivalds
Utrikesminister