Nalin Pekgul om muhammedbilderna

Som muslim blir även jag väldigt upprörd över nidteckningarna i Jyllands-Posten. Min upprördhet ska dock ses mot bakgrund av tidningens allmänt främlingsfientliga hållning. För mig, liksom för majoriteten av muslimer, ligger det stötande inte i att se profeten avbildad eller ens karikerad.

Till de muslimer som kräver att man ska ta särskild hänsyn till att man inte får avbilda profeten Muhammed måste jag tyvärr säga att detta är ett orimligt krav i en sekulariserad stat.

Det som sårar oss i teckningarna är budskapet om att alla muslimer är terrorister. Självklart försvarar jag yttrandefriheten och anser att även religioner måste kunna ifrågasättas och även hånas.
Yttrandefriheten är dock inte ovillkorlig, det finns en gräns när kritik av tron går över i kränkning av dem som tror. Det är inte självklart att det i ord och bild är tillåtet att utpeka muslimer som terrorister.

Hets mot folkgrupp är förbjudet i Sverige. I dansk lagstiftning finns en hädelseparagraf.

Det trista är att reaktionerna mot nidbilderna framställs som en motsättning mellan demokratiska länder och muslimer. Muslimerna beskrivs som en homogen odemokratisk massa benägen till våldshandlingar. För Europas miljontals muslimer har livet blivit svårare att leva efter attentaten i Madrid och London, på grund av fördomsfullhet och ren rasism.

Samtidigt vet vi bättre än Europas urbefolkning vilket hot muslimska fundamentalister utgör.

I våra ursprungsländer kämpar författare, journalister och en del politiker en heroisk kamp för yttrandefrihet och mot religiös trångsyn. Författare och journalister fängslas ständigt.
Vi europeiska muslimer är medvetna om att demokratin trots allt är det starkaste skyddet för religionsfriheten, samtidigt som vi måste hitta våra egna vägar att hantera de kränkningar vi utsätts för.

Det kan inte vara en uppgift för fundamentalister i Syrien, Libanon eller Egypten att tolka våra känslor. Vi måste själva, inom demokratins ramar, visa vår upprördhet i de länder där vi nu lever.

De medel som står till vårt förfogande är trots allt kraftfullare än att i desperation bränna ambassader. Vi kan utnyttja friheten att demonstrera och få stöd av icke-muslimer som står för tolerans och alla människors lika värde.
I fallet Jyllands-Posten finns dels möjligheten att uppmana till bojkott av de företag som annonserar i tidningen, dels möjligheten att väcka åtal för att yttrandefriheten överskridits.

Det som i dag förenar muslimer över hela världen är känslan av upprördhet inför Jyllands-Postens bilder, men i övrigt är muslimer lika splittrade som kristna. För européer kan ambassadbränderna framstå som en mycket hotfull samlad manifestation av världens muslimer.

För oss muslimer som kämpar för demokrati har den senaste veckans upplopp hittills snarast väckt en känsla av lättnad.
Fundamentalisterna har alltså inte kunnat samla fler än 5 000 av Kairos 14 miljoner invånare eller fler än 400 av Istanbuls 13 miljoner invånare. Upploppen i Damaskus och Libanon är ett led i den interna maktkampen i dessa länder.

Gaza, där gnistan tändes, var motivet att skydda al Fatah från intern kritik efter det katastrofala valresultatet.

Å andra sidan, om vi i dessa dagar känner oss lättade över att fundamentalisterna trots allt inte lyckades samla några stora skaror i sina demonstrationer, bör vi ändå vara vaksamma.
Fundamentalister finns även i Europa och deras inflytande växer snabbt. Diskriminering av invandrare och utanförskap präglar alla europeiska länder i större eller mindre grad.
Vi måste hjälpas åt att lösa dessa problem.

Framför allt behövs en ordentlig diskussion om hur muslimerna i Europa ska hitta en europeisk muslimsk identitet i de länder där vi är i minoritet.

De europeiska demokratierna måste se till att även muslimska medborgare bereds utrymme i den offentliga debatten.
En öppen debatt muslimer emellan är avgörande för möjligheten att stoppa fundamentalisternas framgångar i Europa.
Vi har på tillräckligt många håll i världen sett hur fundamentalisterna med våld lyckats stoppa all fri debatt om islam.