Om situationen i Mellanöstern

Situationen i Mellanöstern karaktäriseras ofta av tvära kast och oväntade händelser. Alla som vill bidra till en lösning på konflikten mellan palestinier och israeler måste vara beredda på det oförutsedda. När detta skrivs är Israels premiärminister Ariel Sharon fortfarande svårt sjuk. Inte minst för den israeliska befolkningen, som lever i centrum av en av världens svåraste konflikter, innebär premiärministerns hälsotillstånd ytterligare en källa till osäkerhet och oro. Det palestinska valet har nu genomförts på ett värdigt sätt. Det står klart att Sveriges – och EU:s - stöd för fredsansträngningarna måste fortsätta, liksom vårt utvecklingsstöd till de palestinska områdena. Men graden av samarbete beror på hur det nyvalda palestinska ledarskapet agerar. De måste ta avstånd från våld i ord och handling och acceptera Israels rätt att existera. Så länge den grundläggande konflikten består, förblir dock principerna för en rättvis fred desamma. 
 
Regeringens inställning i den israelisk-palestinska konflikten tar sitt avstamp i folkrätten, framför allt humanitärrätten och de mänskliga rättigheterna. Konflikten handlar i grunden om de förföljdas och fördrivnas rätt till ett land, till självbestämmande och frihet, till säkerhet och trygghet. Om rättvisa. Det är skälet till att Sverige alltid har stått vid Israels sida. Därför stödde vi upprättandet av staten Israel och försvarar dess rätt att leva i säkerhet inom erkända gränser. Därför stödjer Sverige också palestiniernas strävanden, erkänner deras rätt till en stat och deras rätt till självbestämmande. Och därför anser vi att en lösning på denna konflikt måste baseras på folkrätten - på FN-resolutionerna, de internationella avtalen och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Det är varje regerings ansvar och skyldighet att skydda sina medborgare. Denna enkla sanning genljuder förstås med särskild kraft i Israel, en stat som till stor del byggdes av dem som överlevt Förintelsen av dem som länge levt under konstanta hot mot statens fortsatta existens. Mot en sådan bakgrund blir statens och medborgarnas säkerhet oundvikligen den centrala frågan.

Att skydda befolkningen har fortsatt att stå i förgrunden, även när det existentiella hotet mot Israel med tiden har blivit mindre överhängande. Under många år har israeler, hemma och i utlandet, utsatts för terrordåd eller självmordsattentat. Det är svårt att som svensk föreställa sig hur det är att leva under detta hot, dag ut och dag in, i åratal. En sak är dock klar. Säkerhetsfrågorna blir självskrivet oerhört viktiga.

Flera av de metoder som Israel använder sig av för att skydda sig mot terrorism kan och bör kritiseras. De föder inte sällan mer våld och leder till ökade spänningar mellan israeler och palestinier. Men vi kan aldrig klandra Israels ledare för att de har sökt vägar att skydda sin befolkning och säkra statens existens. Tvärtom kräver historien att vi visar förståelse för det.

Sverige anser att den del av den 70 mil långa muren och det elektrifierade stängslet som byggs på Västbanken strider mot folkrätten. I korthet grundar vi denna uppfattning på följande sakskäl:
- Enligt folkrätten får inte ockupationsmakten introducera några ändringar på det ockuperade området som inte är nödvändiga av militära säkerhetsintressen eller främjar den lokala befolkningens intressen. Att muren och det elektrifierade stängslet byggs så att bosättningarna, vattenkällor m.m. kringgärdas av den, har inte främst med militära behov att göra. Och att palestinierna skulle ha något intresse av att deras städer, byar och universitet delas i två, att de skärs av från betesmarker, vattenkällor och åkrar, är naturligtvis befängt.
- Inskränkningarna i palestiniers tillgång till det stängda området mellan separationsbarriären och 1967 års gräns, den s.k. Gröna Linjen, och deras begränsade möjligheter att passera genom separationsbarriären, strider mot rätten till fri rörlighet i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
- Vidare försvårar muren och det elektrifierade stängslet palestiniernas tillgång till deras jordbruksmark och till hälsovård, i strid med den Fjärde Genèvekonventionen.
- Konsekvenserna av muren och det elektrifierade stängslet leder också till att flera andra fri- och rättigheter inskränks. Det handlar bl a om rätten till utbildning.

Slutsatsen är att om Israel vill bygga en barriär för att skydda sig, vilket Israel har full rätt till, måste det göras på icke-ockuperad mark, dvs i Israel eller längs den Gröna linjen. Sverige är inte ensam i sin syn på muren och det elektrifierade stängslet. Den delas av övriga EU och en överväldigande majoritet av världssamfundet. Den internationella domstolen i Haag, FN:s främsta juridiska organ, gav i sitt yttrande i juli 2004 också entydigt stöd för denna uppfattning.

Den israeliska högsta domstolen har slagit fast att sträckningen av separationsbarriären måste ändras så att den påverkar palestinierna mindre. Detta välkomnar vi, liksom att domstolen utgår från att fjärde Genèvekonventionen och MR-konventionerna är tillämpliga på de ockuperade områdena. Domstolen anger också att Israel har rätt att bygga separationsbarriären på ockuperad mark av säkerhetsskäl. Vi menar att domstolen här har gjort en felaktig bedömning. Den israeliska försvarsmakten har självfallet rätt att skydda bosättarna mot angrepp. Bosättningarna strider emellertid mot folkrätten. Bosättarna måste därmed skyddas genom att de återförs till Israel, eller genom att parterna inom ramen för slutstatusförhandlingar kommit överens om att en eller flera bosättningar skall utgöra del av staten Israel.
Israel hävdar att separationsbarriären är en tillfällig säkerhetsåtgärd vars enda syfte är att skydda sin befolkning mot terrorism. De som sett muren och det elektrifierade stängslet i verkligheten finner många anledningar att tvivla på det. Den delar städer, separerar människorna från varandra, från deras åkermark, vattenkällor och arbeten. Den omfattar eller är tänkt att omfatta inte bara de större bosättningarna utan många fler. De palestinier som blir kvar i området mellan separationsbarriären och Gröna linjen uppmuntras att lämna eller tvingas bort. Kring separationsbarriären växer i snabb takt en infrastruktur upp, med expanderande bosättningar och bosättarvägar som grund. Ingenting av detta antyder att muren och det elektrifierade stängslet är tänkt att vara tillfällig. Tvärtom. Den andas beständighet.

Den israeliska regeringen har gett klartecken för separationsbarriärens dragning runt de tre stora bosättningsblocken Gush Etzion, Ma'aleh Adumim och Ariel. Separationsbarriärens sträckning har ändrats för att omgärda betydligt fler palestinska delar av Jerusalem. Detta kommer att leda till att omkring 55 000 palestinska Jerusaleminvånare utestängs från stadens kärna. Den största bosättningen - Ma'aleh Adumim - skall enligt den israeliska regeringen byggas ihop med Jerusalem. Förstörelse av palestinska hem i Jerusalem har pågått under en längre tid, men takten har intensifierats kraftigt under det senaste halvåret. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Israels avsikt är att stärka greppet om östra Jerusalem, och att stadens mindre centrala delar - de som är utpräglat palestinska - skall bli del av Västbanken.

Med nuvarande utveckling på Västbanken och i Jerusalem, kommer det inte att dröja länge förrän en av de grundläggande tankarna i de senaste 15 årens fredsansträngningar har gått förlorad. I Oslo-processen, i Clinton-parametrarna, vid Camp David och i Taba och i Kvartettens Färdplanen för fred, är slutmålet för fredsprocessen en tvåstatslösning. Att en fullvärdig, demokratisk och ekonomiskt hållbar palestinsk stat skall upprättas, delvis genom landbyten, och med östra Jerusalem som huvudstad. Det målet, den av många delade visionen, är på väg att glida oss ur händerna.
Det är det internationella samfundets ansvar att hindra att detta sker. Våra ansträngningar måste utgå från grundläggande och erkända folkrättsliga principer. I konkreta termer innebär detta att världssamfundet - inklusive samtliga medlemmar i den så kallade Kvartetten - också i fortsättningen måste söka en lösning utifrån följande:
- Att vi inte kommer att acceptera en lösning på frågan om de palestinska flyktingarna, som inte har överenskommits i direkta förhandlingar mellan parterna.
- Att vi inte kommer att acceptera någon förändring i Jerusalems status som inte har överenskommits i direkta förhandlingar mellan parterna.
Och slutligen:
- Att vi inte kommer att acceptera några ändringar i 1967 års gränser, som inte har överenskommits i direkta förhandlingar mellan parterna.

Det är dessa principer som måste stå i förgrunden, när det internationella samfundet nu överväger hur vi bäst kan hjälpa parterna att utnyttja den möjlighet som det israeliska tillbakadragandet från Gaza har skapat. Mer specifikt innebär detta att parterna utan fördröjning eller villkor måste återgå till Kvartettens Färdplan för fred. Planen stakar ut en framkomlig väg mot en tvåstatslösning, genom parallella åtgärder från parterna i tre faser under tre år. Planen har det samlade internationella samfundets stöd och har accepterats av båda parter.

Det är inte minst detta som gör Färdplanen så värdefull och som gör att just denna plan utgör basen i fredsansträngningarna. Men för att en återgång till planen skall bli möjlig, krävs stark politisk vilja från båda parter. Det behövs mer av det mod den israeliska regeringen visade genom tillbakadragandet från Gaza. Ett betydelsefullt första steg vore att inte sätta upp några förhandskrav på palestinierna för en återgång till Färdplanen.

Den palestinska myndigheten måste också visa mod. Den står inför utmaningen att fullt ut överta kontrollen i Gaza. Uppgiften är inte enkel. De militanta grupperingarna har ett starkt fotfäste där. Och den palestinska suveräniteten över området är inte total: Israel kontrollerar fortfarande territorialvatten och luftrum. Öppnandet av gränsen mellan Gaza och Egypten är ett steg mot ett ekonomiskt livskraftigt palestinskt samhälle på Gazaremsan. Gränsövergången kom till genom påtryckningar från Kvartetten. Den övervakas av EU, som spelar en allt större politisk roll i Mellanöstern. Den palestinska myndigheten behöver alltså både det internationella samfundets och Israels hjälp. Men om det palestinska styret blir framgångsrikt, visar den palestinska myndigheten att den har vilja och förmåga att axla de skyldigheter och funktioner som krävs för att leda en stat. Därmed skulle grunden till en ny och fullvärdig fredsprocess ha lagts.

Sverige kommer att aktivt agera för världssamfundets insatser för att bistå israelerna och palestinierna för att få igång fredsprocessen på nytt. Genom vårt omfattande bistånd till palestinierna har vi möjlighet att bidra till återuppbyggnaden av och bättre socioekonomiska förhållanden i Gaza. Att detta kommer till stånd är av central betydelse, inte minst då det är ett sätt att stärka de moderata palestinska krafterna, och vi kommer också på andra sätt fortsätta att verka mot terrorism. Genom att upprätthålla och utveckla våra långvariga och djupa kontakter med Israel har vi förutsättningar att fortsätta vara en aktör i fredsansträngningarna. Sverige kommer också att uppmuntra till kraftfulla insatser från EU:s sida, till stöd för återuppbyggnaden och i fredsarbetet. EU måste också verka med kraft för att Kvartetten som helhet, också USA, engagerar sig fullt ut i försöken att förmå parterna att agera konstruktivt, och för en återgång till Färdplanen.

Engagemang på alla nivåer är värdefullt. Den svenska socialdemokratin kan spela en viktig roll genom att underlätta kontakter och samtal mellan våra systerpartier Al Fatah och det israeliska arbetarepartiet. I höstas var jag värd för ett möte mellan framstående företrädare för de båda partierna. De var långtifrån eniga, men diskussionerna var uppriktiga och konstruktiva. Så sent som i januari 2006 ordnade SSU tillsammans med IUSY ett seminarium med en ny generation politiker i Al Fatah och arbetarepartiets ungdomsförbund.

De senaste årens onda cirkel måste brytas. Parterna måste återgå till försoningens och förhandlingarnas produktiva spår. Jag tror inte att vi med bojkott och isolering kan förmå dem till det. Sådana åtgärder uppfattas av parterna som bestraffning, inte den uppmuntran som de behöver. Bojkotter kan bara bli aktuella när alla andra vägar har visat sig oframkomliga, när inga andra medel kan tänkas fungera. Där är vi inte, och vi ska göra vårt yttersta för att undvika att komma dit.

En fredlig lösning på den israelisk-palestinska konflikten har varit en central utrikespolitisk fråga för en lång rad svenska regeringar. När grundläggande folkrättsliga principer står på spel, ska Sverige engagera sig. Denna svenska linje får emellertid ibland utstå kritik. Vi anklagas för att endast se till principerna, till folkrätten och de mänskliga rättigheterna, och för att bortse från de säkerhetsmässiga och realpolitiska aspekterna.

Detta stämmer inte. Vi agerar utifrån övertygelsen att det endast är en lösning som har förhandlats fram mellan parterna, på grundval av folkrätten, som kan skapa rättvisa. Att det bara är en sådan lösning som i längden kan förstöra terrorismens grogrund och uppnå det som Israel hävdar är syftet med muren och det elektrifierade stängslet. Att det bara är en sådan lösning som kan skapa en varaktig fred och säkerhet och trygghet för palestinier och israeler.

Laila Freivalds
Utrikesminister


Artikeln baseras delvis på Laila Freivalds bidrag till Tankesmedjan Agoras seminarium om Sveriges syn på muren och det elektrifierade stängslet som hölls den 26 september 2005.