Göran Perssons första-majtal 2006

***Det talade ordet gäller!***

Tack! Jag sätter stort värde på att Annika Billström säger att det är kvällens huvudnummer. Det här blir långt, det kan ni vara säkra på. Och innan Annika går ner: visst är det fantastiskt att Stockholm leds av en så stark och visionär politiker som Annika Billström.

Jag är oerhört stolt över att få leda ett parti där Annika Billström är en av våra främsta företrädare, gör så att hon får fortsätta att styra Stockholm. Där ska vi hjälpas åt. Jag kan inte lova sol, men så länge den skiner så är det partiets förtjänst, det ska ni veta. Och nu skiner den över oss denna första maj, efter en lång och kall vår. Jag har talat tidigare i Stockholm, jag har aldrig haft ett sådant här stort möte. Det känns i luften, det känns i mötet med människor. Det känns när man försöker att rannsaka sig själv, att det just nu går vår väg.

Vi ska vinna valet den 17 september. Vi ska sätta stopp för de borgerliga. Och att det går vår väg.

Egentligen så skulle jag ju inte behöva upprepa alla de fakta som Annika Billström har redovisat: om ungdomsarbetslöshet, om fallande arbetslöshet, om satsningar på skolan, om satsningar på barnomsorgen, om förbättrad verksamhet i våra kommuner och i landstingen.

Jag säger ingenting om det, det har Annika redan sagt, men jag ska göra en reflektion. Kan det vara just därför att vi har en så stor gemensam sektor, som det går bättre för Sverige än för andra länder? Jag tror att det är så, och jag ska försöka att förklara varför. Och jag ska också därmed sätta in den första stöten mot det borgerliga regeringsalternativet. Därför att de ser vår offentliga sektor – och då menar jag inte bara kommuner och landsting – jag tänker också på de sociala försäkringarna. De ser dem som ett bekymmer, vi ser dem som en tillgång. Och varför?

Jo, därför att vi lever i en tid då egentligen ingen människa kan vara säker på att få behålla sitt jobb. Förr fanns det säkra jobb. Och man visste att om man hade en bra utbildning så var man på något sätt skyddad. Arbetslösheten slog in i familjer där i regel utbildningsnivån var låg, utsatta på arbetsmarknaden. Så är det inte längre. Vem som helst kan förlora sitt jobb.

Och det får vi vänja oss vid, att den pressen kommer vi att leva under. En del kallar det där för globalisering, andra säger bara att det är en kraft som går – en modernisering. Stor sak vilket.
Om människor, när man lever under sådana förhållanden, blir rädda för framtiden, då låser sig
ett samhälle. Därför är allt det vi gör gemensamt för att stötta när arbetslösheten är framme, eller när sjukdomen slår till, eller när lyckan kommer i form at ett nytt barn.

Allt det där vi gör tillsammans, det sänder signalen att vi håller ihop, ingen lämnas ensam. Alla ska vara med, alla ska med. Och därför så blir inte det nya enbart någonting som är ett hot, det ligger också en möjlighet i det. Därför att människor känner sig inte utsatta och lämnade ensamma. Tryggheten blir på så sätt den starkaste kraften för ekonomiskt utveckling i ett modernt samhälle. Det är tryggheten som vi socialdemokrater förknippas med och det är jag oerhört stolt över.

Så vad jag säger är, jag säger till er att det här beskrevs för tio år sedan av den svenska högern som välfärdsnarkomani, sade man. Den ofantliga sektorn, den sövande, slöa svenska arbetskraften, som lät sig gödas av bidragssystemen, så sade man. Det talet har slutat nu. Ni hör inte så ofta angreppen på den offentliga sektorn. Men vad högern tycker, det vet vi ju.

Och vad svenska folket tycker, det vet högern, och därför angriper de inte den offentliga sektorn i valrörelsen. Nu sätter man in udden emot det som är den andra delen i vårt välfärdsbygge: arbetsmarknaden med kollektivavtal, med a-kassa. Med en vettig arbetsmarknadspolitik för den som blir arbetslös. Där sätter man in stöten.

Och hur kunde det bli så tokigt att de valde att sätta in stöten mot de arbetslösa, när arbetslösheten faller? Varför sparka på de sjuka, när det går allt bättre för Sverige? Varför
jaga förtidspensionärer som är trötta många gånger, och sjuka och behöver sitt stöd? Varför
jaga dem när det går bättre för Sverige någonsin?

Ja, helt enkelt därför att de trodde inte, att vi skulle driva en valrörelse som var i ett konjunkturskede där saker och ting gick åt rätt håll i vårt land. Det har vi förstått, att så skulle ske. Men de borgerliga började ni vet, uppe i Högfors, någonstans i Mellannorrland, hemma hos Maud Olofsson för ett par år sedan. Hon blev ju så ohyggligt ivrig att få tillstånd den där alliansen. Så sade hon: kom hem till mig, så ska vi bada ihop! Och ni vet själva, har man badat ihop, då är man ihop, så att säga, med någon bekräftelse.

Jag har ju aldrig tyckt att det har varit särskilt kul att bada i andras badvatten. Är man uppvuxen i en jättelik syskonskara där varmvatten var en bristvara, och tillhörde de yngsta i kretsen, så var ju inte det här att dela badvattnet någon höjdare precis. Men de borgerliga skulle bada ihop i Högfors.

Det blev inget bad, men de hade tänkt bada ihop. Och därmed så var liksom förlovningen eklaterad. Har man tänkt bada ihop, så är man ju som sagt var ihop. Men det blev inget bad. Därför att en av de borgerliga partiledarna sade – det var den här kristdemokraten – han sade att: det blir nog inga bra bilder. Och jag brukar säga: man ska inte underskatta en sådan skarp politisk hjärna.

Men de blev ihop. Och sedan förra året så sade de: nu har vi varit ihop ett helt år, nu måste vi redovisa en politik också. Och då samlades de, och så gjorde de bedömningen att Sverige är fast i massarbetslöshet, den svenska modellen håller inte. Och då kom attacken på a-kassan, nästan ner mot 10 000 kr i månaden, till och med under 10 000 k i månaden för en normal inkomsttagare skulle a-kassan bli. Då skulle det bli fart på de svenska jobben, trodde de.

Och inte bara det, sedan skulle man kombinera den här låga a-kassan med ett skatteavdrag för
dem som har råd att använda städning i hemmet, pigavdragen som vi kallar dem för. Och sedan ser ni ju kopplingen i det borgerliga tänkandet. Dra ner de lägsta lönerna, inför skatteavdrag för vissa typer av tjänster, och du kommer att få nya jobb.

Javisst får du nya jobb. Men är det de jobben vi vill ha? Är det de jobben som ska göra Sverige starkt och konkurrenskraftigt? Är det med låga löner som vi ska konkurrera? Nej, har vi alltid sagt från arbetarrörelsens sida. Vi ska ha bra betalt, vi ska göra svåra saker. Vi ska tävla med de absolut bästa på världsmarknaden och vi ska ständigt se till så att vi blir bättre och bättre. Och för det är svenska löntagare värda ohyggligt bra betalt, och det ska de ha. Och då ska de också ha en a-kassa som är avpassad för detta.

Det hänger ihop! Det hänger ihop! Den dagen ni drar ned a-kassan så har ni också sänkt de lägsta lönerna på hela arbetsmarknaden. Då är man också ute efter att attackera det vi kallar för kollektivavtalen. Ett kollektivavtal som ger 50 kronor i timmen är också ett kollektivavtal. Försvagar man fackföreningsrörelsen och försvagar man dessa kollektivavtal, så sätter man också in stöten mot de människor som är mest utsatta på arbetsmarknaden, de lågavlönade. Kollektivavtal hänger ihop med arbetslöshetsförsäkring. Kollektivavtal är en helt omistlig del av den svenska arbetsmarknadspolitiken och modellen, och den tar vi strid för i denna valrörelse.

Jag har varit ute på mängder av fackliga möten, och jag har aldrig känt i en valrörelse så i upptakt där vi har stått så samlade och så eniga. Sedan kan de borgerliga säga tusen gånger, att de inte är ute efter kollektivavtalen, men det fungerar på detta sätt. Och så länge som den svenska Arbetsgivareföreningens efterträdare Svenskt Näringsliv, stödjer ekonomiskt företag
som kommer till Sverige. Och försöker att underminera kollektivavtalen i den kända konflikten med Byggnads i Vaxholm, så länge litar jag inte på de borgerligas försäkringar.

Därför att de brukar leverera det Svenskt Näringsliv, Arbetsgivareföreningen kräver. Om detta blir det strid. Låt mig försvara våra förtidspensionärer. Det finns ett hjärtlöst sätt att beskriva människor som har fått sin förtidspension. Eller sjuk- och aktivitetsersättning som den numera heter. Det är ofta människor som har jobbat ett helt liv, men som inte orkar längre. En vanlig förtidspensionär är någonstans mellan 60- och 65 år. Det är inte från de yrken som har krävt akademisk utbildning som man hämtar dem. Utan de kommer ifrån jobb inom byggen och inom vården. De har släpat och de har burit och de har slitit, och sedan tar det slut.

I axlar, i ryggen, höfterna fungerar inte, knäna vill inte gå åt det håll man själv vill gå. Och det är tufft att inse att man har hamnat i det läget, att man inte längre orkar gå till jobbet. Är det någonting som vi tror vi löser, deras problem genom att göra deras pensioner sämre?

Naturligtvis inte, de har rätt till sin pension. De har rätt till denna förtida pensionering, därför
att de har slitit och de har arbetat. Och de har ofta gjort det på ett sådant sätt att de har betalat
med sin egen hälsa.

I den djupaste formen av bristande solidaritet, att angripa dem som har gått i förtidspension, och beskriva det som någonting som skulle vara ett uttryck från ett jättelikt fusk eller fuffens. Det är det inte. Det är människor som har upplevt de sämsta av arbetsmiljöer. De förtjänar vår solidaritet och den gruppen tänker jag se till så att vi skyddar.

Ja, det går bättre för Sverige nu. Vad vill vi göra? Ja, vi ska naturligtvis styras av våra värderingar. Politik är värderingar. Vi kan hitta på en väldigt massa saker om husbyggnad och
barnomsorgsgrupper och skolsatsningar och allt sådant. Men varför gör vi det? Ja, därför att
vi vill bygga ett samhälle där människor behandlas rättvist, och där människovärdet är lika. Det är vår idétradition.

Socialdemokratin är ju inte den första stora folkliga rörelse som har drömt om ett samhälle där vi alla är med och delar. Gör vår insats efter vår förmåga, men alla delar ansvaret. Det har predikats från berget för dem som tror på de kristna budskapen. Det finns samma idéer i andra
världsreligioner.

Där fanns idén om en man, en röst i de grekiska statsdemokratierna. Där fanns den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap. Där fanns den amerikanska revolutionens ideal om alla människors lika rätt och lika värde. Där fanns Martin Luther King.

Där fanns Nelson Mandela och i den traditionen finns Olof Palme och svensk socialdemokrati. En lång idétradition. Sträck på er! Sträck på er! Ni tillhör en rörelse – och nu kommer solen fram – ni tillhör en rörelse som har tusenåriga rötter. Därför att rörelsen utgår ifrån synen på människan och varhelst än människor träffas över jorden under historien, så har vi försökt att leva så gott vi har kunnat tillsammans.

Just nu för socialdemokratin i vårt historiska skede denna tradition vidare. Andra kommer att komma efter oss om några hundra år. Men den kommer att finnas där: drömmen om alla människors lika rätt och lika värde. Som står mot en annan syn, som står mot en annan tanke, nämligen den som egentligen är högerns utgångspunkt, att om de starkaste får gå först så kommer det att bli en bättre utveckling också för oss andra, så småningom. Som inte är fullt så begåvade, men vi får ge oss till tåls. Därför att de andra ska röja vägen åt oss.

Det blir ett hårt samhälle. Det blir ett kallt samhälle. Det blir ett samhälle av armbågar. Det blir ett samhälle av motsättningar. Det är inte vår vision. Vår vision är samhället präglat av alla människors lika rätt och lika värde. Det är det vi drömmer om och det är därför vi fortsätter att kämpa på. Ta små steg framåt, göra den ena reformen efter den andra så att människor får ett bättre liv. Och det viktigaste av allt: att tänka på nästa generation, våra barn och våra barnbarn. Det handlar politik om. Det är stort och det är vackert! Det är vackert! Ingen kan egentligen misstänkliggöra det vi gör. Många försöker, naturligtvis. Men det är vackert, just därför att det är till det gemensammas bästa.

Vad ser jag framför mig nu den kommande mandatperioden som är särskilt viktigt? De unga vuxna, brukar jag säga. De här killarna och tjejerna som inte går på högskolan. Som kanske heller inte har fått något fast jobb, och därmed heller inte någon bostad. Bor kvar hemma. Morsan och farsan tycker inte att det är särskilt kul med en 23-åring som av och till är arbetslös, men som under de perioder då han – för det är oftast en kille – inte har något jobb.

Vänder dygnet upp och ned. Det blir konflikter och det blir motsättningar. Ni kommer ju ihåg själva hur det var. När blev ni vuxna? Jo, när man flyttade hemifrån. När man tog sina grejer i Konsumkassen och gick. Det var en härlig dag. Då var man stor på något sätt. Och för varje kille eller tjej som inte får uppleva den där härliga känslan, och säga till morsan och farsan att nu flyttar jag. Ni kan komma och kolla hur jag har det, men nu drar jag.

För varje kille eller tjej som inte får säga det, så är det faktiskt ett vuxenliv som inte får starta. Och vi behöver dessa killar och tjejer. De ska inte ha någon sämre anställningstrygghet som Centern går och drömmer om. Ta bort deras arbetsrätt, som de säger. Tvärtom, de ska ju ha en bra anställningstrygghet, de här också. Så att de vågar bilda familj, kanske. Så att de får ett hyreskontrakt. Och skulle de inte ha ett jobb, ja då säger den svenska staten till kommunen att då ger vi kommunerna en garanti. Se till så att de här killarna och tjejerna får en bostad och garantera deras hyra. Om de inte betalar så går vi emellan.

Men jag kan slå mig i backen på att alla dessa killar och tjejer som får en bostad, det är klart att de betalar sin hyra. Därför att de kommer i läget att de får bestämma själva över sitt liv och sedan ska inte heller arbetsgivare få missbruka om de ska ha bättre anställningstrygghet. Det
här hänger ihop. Det här är ett viktigt program som vi nu lanserar för unga vuxna. Det är viktigt för de unga. Men det är också viktigt för oss i min generation som föräldrar till dagens 20-, 25- och 30- åringar, och som vi så oerhört gärna ser att de flyttar hemifrån. Inte därför att vi vill bli av med dem, utan därför att vi unnar dem ett liv, ett vuxenliv där de bestämmer över sitt eget
projekt. Det är politik!

Annika Billström bygger så att det står härliga till. Bygg billiga bostäder, bygg små bostäder, bygg bostäder med hyresrätt som också vanliga ungdomar kan betala. Då blir Stockholm en bättre stad och då blir Sverige ett starkare land. Och unga människor blir friare. Men på samma sätt som vi ser unga människor, och ska se oss själva i dessa unga människor, det är ett annat sådant ideologiskt uttryck: se dig själv i andra. På samma sätt som vi ser oss själva i unga människor, ska vi också orka se oss själva i de äldre. De gamla, de riktigt gamla, blir allt fler.

Pensionär, det är egentligen ett ganska meningslöst begrepp. En pensionär kan vara 60 år, och en pensionär kan vara 100 år. En pensionär kan spela golf och en pensionär kan vara inne i en vård i livets slutskede. Det säger ingenting om hur man lever. Det säger bara att man får ta emot sin inkomst, sin del av försörjningen i form av en pension. Men däremellan, livet kan se ut precis hur som helst.

Vi vet en sak: Olof Palme sade i början på 70-talet, att Sverige ska bli världens bästa land att vara barn i. Det var ingen självklarhet att säga så, det var ett mycket djärvt mål. Sedan kom barnomsorgsutbyggnaden, sedan kom föräldraförsäkringen. Vi byggde vidare på mödrahälsovård och vi byggde på allt det vi har gjort i skolan.

Det blev som Palme ville: Sverige blev världens bästa land att vara barn i. Och också världens bästa land att föda barn i. Det är jag stolt över. Nu lägger vi till målsättningen: Sverige ska bli världens bästa land att åldras i. Och det är samma gäng som krävde daghemmen, mina vänner, som nu kommer att kräva mer av platser i äldreomsorgen och mer i serviceboenden. Det är vi 40-talister. Vi gick ju en gång i demonstrationstågen och sade: ropen de skalla, daghem åt alla. Nu kommer vi att kräva en sak: och det är att ingen som behöver ett boende, där man också får vård och omsorg, ska kunna nekas detta. Det ska vara samma rättighet i den delen av livet, som det var en rättighet när man hade barnen små.

Nu är det våra föräldrar vi strider för. Och den här kampen, den spänner ju över generationer. Och det finns nog ingenting som mer avgör hur ett samhälle betraktas, än hur vi behandlar dem som är gamla, sköra och ibland också sjuka. Jag kan ju själv, om jag har tur, bli riktigt gammal. Och när jag blir riktigt gammal då vet jag, att då kommer krämporna. Det finns människor som lever med många sjukdomar. De kan ha en cancer. Det kan vara lederna som inte fungerar. Det kan vara hjärtat, syn, hörsel. Det kan vara allt detta på en gång. Multisjuka, säger vi. Flersjuka människor, men de lever. Och lever av och till ett ganska bra liv om vården fungerar.

Men i det ögonblick den inte fungerar så ser vi det. Och vid varje tillfälle vi ser det, ja då tänker vi: hur blir det när jag blir gammal? Kommer välfärden att finnas där? Kommer tryggheten i form av någon annan människa att finnas för mig? Kommer någon att komma till mig på natten och hjälpa mig att vända mig? Kommer någon och hjälper mig med frukosten? Får jag en smekning på kinden? Eller blir jag lämnad ensam?

Det är klart att sådana tankar kommer om det är så att vi ser att det inte fungerar. Det ska fungera. Och det kan fungera. Därför att vi är ett av världens rikaste länder. Vi har råd med detta. Och vi ska se till så att de som arbetar med det också blir uppskattade efter förtjänst. Därför att tryggheten, mina vänner, det är oftast – tryggheten är oftast för många äldre. Det är
en kommunalarbetare och hon ska ha bra betalt.

Jag står och talar om någonting som jag ägnar väldigt mycket tid åt just nu. Därför att jag tror att det här är ett samhällsuppgift som mer än något annat passar in på första majs märke, nämligen att alla ska vara med. Det är ingen konst med äldreomsorgen om vi säger så, att det fixar vi för några, det fixar vi för nästan alla. Svårigheten är när vi tar beslutet att det ska gälla för alla. Det är då det krävs politik och gemensamma insatser.

Vi har inte råd med några skattesänkningar om vi ska satsa på detta. Det är viktigt att säga. Eller ta den andra saken som också är kopplad till det här resonemanget som jag går och funderar rätt mycket på. Ni vet att när vi blir äldre, så kommer också demenssjukdomarna. Vi vet inte så mycket om dem. Vi vet väldigt mycket om hur hjärtat fungerar, så mycket så att vi till och med kan plocka ut ett ur kroppen och sätta in ett nytt. Det är fantastiskt.

Det går till och med att byta ut höfter på folk. Det vet jag själv. Det går att byta ut knän och man kan byta ut än det ena och än det andra. Men när man kommer hit upp till knoppen, till huvudet, till hjärnan, så pågår ju också där ett åldrande. Och det vet vi inte lika mycket om. Vi vet bara en sak, att väldigt många människor drabbas av detta. Och vi vet att när vi blir äldre så bli det allt vanligare. Och kom ihåg att var tredje kvinna i vårt land kommer att bli 90 år. Så att många kommer att drabbas av demenssjukdomarna. Det är en svår upplevelse, inte minst för de anhöriga. Att se en kär, nära – en make eller maka – som man har levt ihop med under ett helt liv, plötsligt tappar namn på sig själv kanske och barnen. Inte veta riktigt vem det är man pratar om eller med. I övrigt kanske fullt kapabel.

Det där kan man möta med bättre vård och mer forskning. Jag tror inte att det finns någon uppgift inom äldreomsorgen som är mer viktig än denna. Därför att om vi ser att demensvården inte byggs ut och förbättras, så kommer den där tanken att komma. Vad händer med min familj? Vad händer med mina kompisar som är på väg in i pensionsåldern? Vad händer med mig?

Och på samma sätt som vi då har oroat oss över barnen, så börjar man på att oroa sig för sina föräldrar. Och när oron kommer där, då försvinner tryggheten. Det finns ingenting viktigare för vanliga människors känsla av frihet, än att man är trygg. Men när oron kommer och sveper bort tryggheten, ja då försvinner ju det som är basen för ett gott liv.

De äldre - de äldre och deras situation. Sverige ska bli världens bästa land att åldras i. Tio år ska vi ta på oss att bygga ut detta. Och en sak kan jag säga kristallklart här på Norra Bantorget och Norra Latins skolgård: nu får ni välja. Antingen satsar ni på stora skattesänkningar eller också tar vi oss an den här arbetsuppgiften, och löser gemensamt en äldreomsorg för vårt land som är bäst i Sverige. Det är bara att välja. För mig är valet enkelt.

Jag talar gärna om tandvården på samma sätt. Tänderna är en del av kroppen, men har ju inte betraktats på så sätt när samhället har hjälpt till att bota olika typer av sjukdomar. Många har dåliga tänder. Klassamhället har synts i tänderna. Det vet vi.

Min föräldrageneration var det ju så att man ofta drog ut sina tänder om man var kille, när man mönstrade. Därför att då slapp man ju tandvärk. Och sedan satte man in en dålig protes, och så tog man sig fram genom livet med magsår. Det var inte ovanligt.

Vi har satsat från regeringens sida, jag har själv drivit det hårt, för att jag har sett det på nära håll hur detta samhälle har fungerat. Satsat mycket pengar för att hjälpa äldre människor att få bättre proteser. Och sedan ska vi satsa mer pengar nu för att se till så att unga människor inte
ska behöva skaffa proteser i munnen, utan behålla sina tänder. Göra det med en förebyggande
tandvård. Och också se till så att när olyckan väl är framme och du behöver göra ett stort ingrepp, så ska du ta den bästa behandlingen, inte den billigaste.

Den billigaste är inte alltid den sämsta, ska väl sägas. Men du ska inte tveka att göra det rätta, därför att du saknar pengar. På samma sätt som vi ställer upp för varandra när vi är sjuka, på
samma sätt ska vi ställa upp när tänderna behöver lagas. Det blir nästa mandatperiods stora och väldigt dyra sociala reform.

Det är viktigare än stora skattesänkningar. Det är viktigare än de borgerliga idéerna om att få ett Sverige med 250 miljarder i lägre skatter. Egentligen drivs jag just nu av en annan fråga som också tar min tid i anspråk. Och det är att jag är väldigt orolig för den energikris som växer fram i världen. Den har många dimensioner. Oljan håller troligen på att, om inte ta slut, så den minskar i tillgång, efterfrågan växer.

Kineserna vill ha olja. Indierna vill ha olja. Amerikanerna fortsätter att slösa bort den olja de får eller köper. Så jag menar, det är ett farligt läge. Oljan produceras med undantag för Norge, brukar jag säga, i stater som inte alltid utmärks av att vara lysande demokratier. Om man säger det försiktigt. Det där gör ju att man aldrig kan lita på vad som händer med leveranserna. Man vet ju inte heller hur höga priserna blir. Och nu när vi ser konflikten i Iran skruvas upp omkring
kärnvapnen, eventuella kärnvapen. Ja, då kommer det omedelbart från den iranska ledningen
hot om att man drar in oljan också, i denna konflikt.

Och skulle någonting sådant hända, ja då kostar inte oljan 70 dollar per fat, då kostar den snart
100 dollar. Och kanske snart 200 dollar per fat. Vi ska göra oss av med oljeberoendet. Vi ska ur detta helvete. Därför att oljan är dessutom, sedan en annan faktor som ligger bakom den klimatförändring vi har. Så det är inte bara en säkerhetspolitisk fråga. Det är inte bara en ekonomisk fråga. Det är också en djup och stor och svår miljöfråga. Det sätt vi förbränner kolväte, olja, kol, naturgas är ingenting annat än ett sätt att långsiktigt fördärva jordens klimat.

Jag kommer att klara mig. Ni som står här kommer att klara er. Ni kommer att hinna vandra runt hörnet, men de som kommer efter oss, kommer inte att klara sig så bra. Våra barn, deras
barn och deras barn. Det är dem vi ska tänka på.

Nu ser vi ju hur vi har våldsamt väder som man skriver om det här till. Nu säger man inte klimatförändring, nu säger man våldsamt väder. Och våldsamt väder det har ibland kvinnonamn som Gudrun och Katarina. Och det drabbar Sverige och det drabbar världen i övrigt. Det är ibland den torka som gör att det inte faller regn på flera år, eller åratal i områden som har levt på jordbruk.

Kenya är ett land som aldrig någonsin har svultit, har nu problem med sin livsmedelsförsörjning. Du hittar överallt på jordklotet fattiga människor som fördrivs från sin hembygd, därför att klimatet håller på att förändras. Och det kommer att förändras också i Sverige. Vi kommer säkert inte att genomlida så dramatiska förändringar, men det kommer att bli annorlunda. Fråga mig inte exakt hur. Men all vetenskap talar för att så kommer att ske.

Vilken moralisk rätt har vi att låta detta fortgå? Vad är det som säger att just vi föddes att fördärva världen? Så är det ju inte. Vi har väl samma urgamla moraliska förhållningssätt till generationer som alltid har hjälpt. Vi ärvde jorden av våra föräldrar. Vi ska lämna den till våra barn och vi ska lämna den i ett bättre skick än vi tog emot den. Så har ju varje generation sagt,
men vi riskerar att bli den första som inte kan säga så. Detta är djup och viktig politik.

Vad gör vi då? Sverige kommer ju inte att kunna rädda världen ensamt. Och jag får ju ofta sådana här synpunkter mig till livs att vem tror du att du är, egentligen? Ja, det har jag liksom aldrig funderat på, höll jag på att säga, men jag tror mig om följande. Jag tror att jag arbetar i
ett parti, i en folkrörelse, i en idétradition som är av det slaget att vi aldrig någonsin har tvekat
att göra stora gemensamma projekt om vi har trott att det har förbättrat för människor.

Om Per Albin Hansson, någon gång på 20-talet, när han talade om Folkhemmet, den sociala utjämningen. Det goda hemmet som inte kände kelgrisar eller eftersatta, utan där alla
behandlades på samma sätt med lika värde. Om han då, utifrån den ideologiska utgångspunkten och dess samhällsbygge, skulle ha fått frågan: vem tror du att du är egentligen? Vad tror ni om mig? Ska ni kunna gå före och göra det här? Så hade väl han troligen på trygg skånska sagt att: ja, det ska vi.

Och på samma sätt säger vi nu: vi kan väl gå före. Vad är det som säger att inte vi skulle klara detta? Vi kommer inte att ordna världens problem, men vi kan visa hur man kan göra. Och om vi kan det så kan väl andra. Och sedan finns det ju alltid någonstans i bakhuvudet den här enkla tanken att om man ska utveckla nya produkter, skapa nya jobb, ordna ekonomisk utveckling, så ska man försöka att syssla med sådant som världen behöver. Inte med sådant som världen inte behöver.

Och tänk så mycket vi skulle kunna producera och sälja i Sverige av utrustning. Det är en ny
teknik. Det är inte något gammalmodigt jag står och drömmer om. Det är inte vadmal och björkved och kompost jag yrar om, utan jag talar om det högteknologiska – det nya. Det är forskning, det är teknik, det är datorer, det är informationsteknologi, allt det här. Som gör att vi får ut mer av mindre, som gör att vi kan sluta kretslopp. Som gör att vi kan leva ett gott liv utan att vi slösar så mycket med de resurser som är ändliga. Det är ju det det handlar om.

Och ett första exempel på detta skulle kunna vara att vi fasar ut oljan och ersätter den med någonting annat. Det viktigaste är ju att, naturligtvis spara på energi. Men sedan att producera sådant som växer och växer igen och går runt i ett evigt kretslopp. Därför att det svåra med
oljeberoendet kommer att vara att hitta någonting nytt att hälla i tanken – bensintanken.

Här i Stockholm så är bilen en kontroversiell sak, det vet vi. Trängselavgifter och trängselskatter och trängselförsök, varm anhängare av detta. Det är ett bra förslag och bra för hälsan. Men det innebär inte slutet för bilen, bilen har vi kvar. Men vi kör med den på ett klokare sätt och vi ersätter den med kollektivtrafik där den inte ska trängas, naturligtvis.

Men vad kör vi den på i framtiden? Ja, vi kanske kör den på etanol. Vi kanske kör den på biogas. Vi kanske kör den på rapsmetylester eller svartluter eller någonting annat gegga som vi kokar ihop, som allt har det gemensamt att det kommer från våra åkrar eller från skogen.

Och på så sätt, när vi väl har använt det, så står en ny skörd och väntar. Och så blir det evigt och det går runt i ett kretslopp. Och det hotar inte klimatet, om vi producerar det själva och vi
gör det med ny teknik. Teknik som andra också kan använda sig av.

Se dessa ekologiska frågor som drivkrafter för samhällsutvecklingen, på samma sätt som vi såg den sociala frågan. Jag började med att tala om att trygghet är det som driver utvecklingen framåt. Det är den sociala dimensionen. Men trygghet kan ju också vara att man vet att de som kommer efter har frisk luft att andas. Det är den ekologiska dimensionen.

Ingen av dessa, varken det sociala eller det ekologiska, är sådana plantor som marknaden är särskilt bra på att fostra. Det ska politiken göra. Och sedan ska man ha marknaden som dräng när marknaden ska användas. Marknaden är en usel herre men en förträfflig dräng, det ska ni veta. Så att, det är det här det handlar om.

Och att tilltro oss det här, att tro att vi kan göra det, inte bara säga att det går inte, andra får
göra det. Vi kan göra det. Ett välutbildat folk. En hög teknologisk industri. Ypperliga forskare. Ett internationellt orienterat land. Visst skulle väl vi kunna göra det här. Och om vi lyckas, mina vänner, vilken gåva. Vilken gåva till världen och vilken gåva till nästa generation. Det är politik när det är som bäst. Eller enklare uttryckt: vi ska bygga det gröna folkhemmet.

Nu känner jag att solen blir så stark, så att jag vågar inte tala så mycket längre till. Men visst är det ett härligt möte? Ja. Och visst är det härligt att få syssla med politik? Och visst är det fint att få människors förtroende? Och visst ska vi ha människors förtroende utifrån de utgångspunkter vi har? Och visst ska vi gå ut tillsammans i valrörelsen i höst och vinna människor för våra idéer? Och visst ska det vara så, att när vi väl sitter där igen i Stockholms Stadshus och i Riksdagen, så fortsätter vi vårt arbete för ett Sverige som präglas av solidaritet och gemenskap? Ett Sverige som präglas av ekologisk uthållighet och ansvar för kommande
generationer.

Tack ska ni ha!

Göran Perssons första-majtal 2006

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut