Tal av Göran Persson på extra partikongress 17 mars 2007
Webb-TV: Göran Perssons tal vid extrakongressen 2007-03-17
Det talade ordet gäller!
Partivänner!
”Människan är målet – hennes utveckling och frihet, hennes törst att lära och bilda sig, hennes vilja att växa och spränga nya gränser, hennes ansvarskänsla för kommande generationer, hennes solidaritet och kärlek till andra människor.”
Så inledde jag mitt installationstal för elva år sedan, och så vill jag starta också idag.
I grunden handlar det ju alltid om människan.
Därför styr vi efter samma värderingar år ut och år in: frihet, jämlikhet, solidaritet.
Därför blir heller inte våra värderingar omoderna.
Därför behövs vår rörelse lika mycket i kommande sekel som i svunna.
Människors grundläggande behov förändras inte dramatiskt över tid och århundraden.
Alla ska vi växa upp, utbilda oss och ta steget ut i vuxenlivet, hitta en bostad och en vettig sysselsättning, leva, uppleva och älska, skaffa oss barn kanske och ge dem en trygg uppväxt, och så småningom vill vi åldras med värdighet.
Vi ställer kanske högre krav på standarden idag, men i grunden är behoven desamma.
Arbete, bostad och bröd – och lite till som gör livet värt att leva.
Alla dessa system och institutioner som vi bygger – inte bygger vi dem för systemens skull.
Vi bygger dem för människan – för hennes trygghet och hennes möjligheter att närma sig sina bästa stämningars längtan.
Gör en resa i tid och rum!
Hjalmar Branting kan berätta om den kamp som arbetarrörelsens tidiga slit för allmän och lika rösträtt gav.
Per-Albin har en del att förtälja om 30-talets krispolitik, om kampen för att hålla den värsta arbetslösheten och misären borta från folkhemmets vardag.
Gör en resa till 70-talets Bommersvik, slå dig ned bredvid en pensionerad Tage Erlander vid favoritbordet i hörnet under den stora vackra Amelinmålningen. På sin lite nasala värmländska kommer han att tala om ambitionerna med det starka samhället, om varför det var viktigt med ett allmänt pensionssystem och hur hela det moderna välfärdssamhället växte fram.
När du väl sitter där släntrar Olof Palme naturligtvis förbi och berättar om reformerna på arbetslivets område, den internationella solidraritet och om familjepolitiken och eventuellt är han ganska svår att stoppa.
Eller för all del, strunta i att resa i tiden, och tala en stund med Ingvar som sitter här framme…
Det är på socialdemokratiska värderingar som det svenska välfärdssamhället är byggt.
Aldrig med ambitionen att bygga monument över oss själva.
Alltid med ambitionen att befria människor från oro och otrygghet – för att vi alla därigenom ska kunna leva fria och trygga liv.
På samma sätt som vi idag hämtar styrka och vägledning bakåt så kommer framtidens socialdemokrater att göra det.
När en ny generations tidsresenärer kommer till mitt Sörmland på besök – vad ska jag svara dem?
Vad åstadkom vi socialdemokrater under min tid som partiordförande?
Jag behöver inte mycket betänketid för svaret:
Vi började bygget av det gröna folkhemmet.
Vi räddade också den svenska välfärdsmodellen och visade att den är mer modern än någonsin!
* * *
Partivänner,
Minns hur det lät i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Då satt fjuniga moderater i TV-sofforna, en del av dem är i dag regeringsledamöter, och talade om att den svenska modellen gjorde svenskarna lata, att tryggheten gjorde oss dumma och oföretagsamma, att vi hade för mycket välfärd i Sverige – den offentliga sektorn sade man det var välfärdsnarkomanin som sövde folket.
Då stod långhåriga nyliberaler i TV och skrek att var och en kan skapa sig sitt eget liv med hjälp av sina egna pengar, det skulle vi inte behöva någon riksdag eller regering eller någon politik för.
Så lät det. Och när välfärdssamhället i grunden var hotat genom ekonomisk vanvård så var det många som lyssnade till dem.
1991-1994 fick moderaterna senast visa vad de gick för.
Och när dessa eländiga år äntligen var över tvingades Ingvar Carlsson att läsa upp följande i riksdagens talarstol:
”Så länge budgetunderskottet består och statsskulden växer beskärs demokratins verkningskrets. Vårt lands utveckling riskerar att styras av krafter utanför demokratisk kontroll. På samma sätt utgör arbetslösheten ett stort hot mot grundläggande värden i vårt land. Arbetslösheten skär som en kniv genom det svenska välfärdssamhället.”
Två år senare valdes jag till partiordförande.
I ett parti som också var sargat av den ekonomiska krisen.
I en arbetarrörelse plågad av inre slitningar.
Det var ingen rolig tid.
Det smärtade socialdemokratiska själar och det sved illa det fackliga politiska samarbetet.
Mest ont gjorde det för löntagarna, barnfamiljerna och pensionärerna.
Det kommer kanske att sägas om mig att jag var den som redde upp i de svenska offentliga finanserna.
Visst, jag räknade faktiskt en del och myntade ett och annat uttryck.
”Den som är satt i skuld är icke fri”, till exempel.
Men även andra skapade sloganer.
År 1998 löd LO:s valkampanj mot bakgrund av bilder på vanliga svenska löntagare, kvinnor i vården, män på byggen, män och kvinnor i industrier. ”Jag”, stod det på affischen, ”Jag räddade Sverige”. Och det var sant.
Inget kunde ha varit mer träffsäkert.
Det var löntagarna som räddade Sverige.
Många var med och tog ansvar för landet under dessa tunga år.
Olof Johansson till exempel, och det ansvarstagande centerparti vi hade på den tiden.
Med hjälp av Bertil Johnsson lyckades vi gräva ned stridsyxan inom rörelsen.
Vi satte upp det 4-procentsmål för arbetslösheten som vi sedan skulle hånas för i åratal.
I slutet av år 2000 nådde vi målet.
Partivänner,
År 2000 kunde jag ställa mig i riksdagens talarstol och säga såhär:
”Massarbetslösheten är bruten. Tillväxten är hög. Sverige intar en tätposition i den nya ekonomin. Vi är väl förberedda för framtiden. Förutsättningarna för att bedriva en aktiv ekonomisk politik är bättre än på länge. För första gången på närmare ett decennium dikteras inte längre de folkvaldas beslut av underskottens tvingande politik.”
Politikens verkningskrets var återupprättad.
Den svenska modellen hade stått pall.
Jag fick säga de magiska orden: ”Det är tid för reformer!”
* * *
Partivänner!
Idag har de där unga moderaterna växt upp och blivit både partiledare och finansministrar. De är inte riktigt lika tydliga om vad de vill med välfärden.
Finansministern har kvar sitt lillgamla tilltal, men han säger inte längre att politik inte behövs.
Kampen om idéerna, den ideologiska striden – den vann vi.
Därför lät moderaterna som socialdemokrater i valrörelsen 2006.
Men vi lyckades inte visa att plagiatet var en förfalskning.
Dagens moderater överlåter åt andra att torgföra den föraktfulla nyliberala retoriken i svensk politik, att beskriva välfärden som ett ok och politiken som en boja.
De överlåter åt andra att driva moderaterna till sin välregisserade reträtt - bort från vallöftena om ökad välfärd och minskat utanförskap.
I stället attacker på dem som redan har det sämst ställt.
Den reträtten, den drivs på, den regisseras av organisationen Svenskt näringsliv och tragiskt nog centerpartiet.
Det är en cynisk strategi, den är kall mot människan.
Löftena sviks ett efter ett – plusjobben dras in, arbetsrätten rundas och det blir fritt fram att sälja akutsjukhus. Nu säljs våra gemensamma tillgångar.
Nu gynnas de med höga inkomster. Nu sparkas det på dem som redan ligger. Tusenlappen blev till en tumme för många löntagare, och till ett minus för dem som inte har jobb.
Moderaterna talar tyst om vad de gör och vart det leder.
Men det är ett systemskifte som pågår.
Det är ett allt hårdare klassamhälle som byggs.
Svenska folket vill inte ha detta samhälle. Moderaterna kunde inte vinna valet genom att redovisa den politiken. De vann valet genom att föra i huvudsak en socialdemokratisk retorik.
När det nu avslöjas vad de står för så kommer också omedelbart reaktionen i den allmänna opinionen. Svenska folket vill ha en socialdemokratisk politik och de utgår ifrån att vi nästa val ser till att den socialdemokratiska politiken får föras av socialdemokrater.
* * *
Trygghet gör inte människor lata. Hur kan vi annars ha världens mest utvecklade trygghetssystem och samtidigt vara ett av de länder som har absolut flest sysselsatta? Hur kan vi ha en tillväxt per person som slår både EU:s och USA:s?
Politik är inte onödig. Hur kan det annars ha byggts 200 000 nya lägenheter precis som vi lovade, hur kan kommunernas ekonomi gå med överskott trots fler anställda i både vård och skola?
Politik står inte i vägen för människors liv och företagande. Hur kan annars Sverige vara världsledande i miljöpolitik, livslångt lärandet, vårdkvalitet och livslängd, och ändå placera sig i världstopp i konkurrenskraft och modernitet?
Fråga vilken skärgårdsbo som helst, ja inte skärgårdsbo, fråga mig, om politiken på miljöområdet, havsörnarnas återkomst. Dessa vidunderligt stora och vackra fåglar. I morse såg jag en som flög väldigt sakta och majestätiskt och skrämde livet ur en ormvråk. De fanns inte för 15-20 år sedan. Nu är de tillbaka och de ska få leva. Det är politik.
Fråga pensionären om det betyder något när bostadstillägget höjs eller det blir billigare att gå till tandläkaren.
Välfärd är inget hinder för utveckling. Det vet varje löntagare som haft en hyfsad 80-procentig ersättning vid arbetslöshet och år efter år, under vårt regerande, stigande reallöner. Det vet var och en av alla de hundratusentals som fått en chans att läsa in en högre kompetens tack vare Kunskapslyftet. Det vet de ungdomar som fått någon av de 125 000 nya platserna på högskolan runt om i landet.
Politik spelar roll. Det vet – mer än några andra – de hundratusentals kvinnor och män som var arbetslösa 1994, men idag kan stiga upp varje vardagsmorgon och säga:
”Jag går till jobbet!”
* * *
Partivänner!
Mycket kan man säga om vår regeringstid. Men inte rullade vi tummarna!
För varje reform, för varje beslut vi tog på VU och partistyrelsen, för varje kongress, för varje ny proposition eller budget vi skrev i Regeringskansliet blev Sverige som nation starkare – i framtidstro, tillväxt och kreativitet.
Resultaten av denna tolvårsperiod är med internationella mått helt sensationella.
Den svenska modellen levererade.
Humlan flög.
Ni minns, den där bilden jag använde när man sa att vår samhällsmodell inte fungerade, att den inte var möjlig. Det var för höga skatter, det var för mycket offentliga utgifter. Det gick inte att driva en konkurrenskraftig ekonomi med den typen av förtecken. Då sade jag att det är vad ni tror. Ni har lika fel som de som inte heller kan begripa hur humlan flyger med den stora tunga kroppen och de små vingarna.
Humlan flög och humlan flyger, och den svenska modellen flyger den också. Det brummar så skönt och är oändligt mycket bättre än ett ilsket bi, det kan jag försäkra er.
Nu tittar andra på vår humleekonomi. Det är lite märkligt, när vi själva har stigit åt sidan, så är det andra som kommer hit och tittar och frågar: hur gör ni? Jag får själv inbjudningar från världen över att tala. Jag berättar gärna. Jag har aldrig köpt idén att den svenska modellen var slut.
Ekonomin med den stora offentliga sektorn och de höga skatterna – den flyger i den nya globala ekonomin.
Så till den grad att andra länder försöker konstruera en egen humle-ekonomi.
Vi har aldrig köpt idén om att den svenska modellen var slut, att de arbetslösa var lata eller tryggheten för stor.
Vi håller fast vid vår välfärdsmodell.
Vi tror på vår idé om att trygga människor vågar, om att frihet kräver jämlikhet, om att trygghet inte är en hämsko på utvecklingen utan dess förutsättning.
Vi tror på ett Sverige där alla är med, och ingen lämnas utanför.
Över detta kan vi vara stolta!
För var det något som var viktigt under de gångna tolv åren så var det detta: Vi stod upp för vårt samhällsbygge och vi visade att det är modernt i en ny tid!
Vi tog välfärdssamhället in i den globaliserade ekonomin och det visades sig att den fungerade ännu bättre än vad det gjorde förut. Välfärden är modern.
Vi vet att förändringen kommer att fortsätta.
Men vi tror på vårt sätt att bedriva politik, vi tror på våra värderingar och vi tror på politiken – på goda grunder.
Eller som i det där gamla Anders Ferm-citatet som jag har använt ibland genom åren. Han skrev så här i en ledare i Tidningen Arbetet:
“Ner genom tidsåldrarna ekar de urgamla föreställningarna om kärlek, frihet, jämlikhet och broderskap. De kommer att förbli levande och aktuella, så länge det alls finns någon mänsklighet. De kan inte rationaliseras bort ur människors politiska föreställningar med några enkla nyliberala konstgrepp. Och de säger oss, att människovärdet är större än marknadsvärdet.”
Så är det och så ska det förbli.
* * *
Partivänner,
Den 18 september 2006 skrev Dagens Industri:
”Alla ekonomiska kurvor pekar år rätt håll. Det är ett gyllene läge som väntar Sveriges nästa regering”
Sedan kom de en efter en, rapporterna med innebörden: ”Nu kommer jobbexplosionen!”
Men partivänner,
Då hade vi redan förlorat 2006 års val.
Det var bittert, det kan jag lugnt försäkra er att jag kände.
Det blev inte mindre bittert av att vi av och till också själva hade partivänner som sade att vi inte hade någon politik för att skapa jobb. Jobb skapar man inte så här, det är långsiktigt och det är ett uthålligt ekonomiskt och utbildningspolitiskt arbete. Många nya små företag, nya universitet, låg inflation, låg ränta. Bra förutsättningar för att transportera både varor och människor – såväl fysiskt på marken som i etermedia.
Långsiktigt och uthålligt har vi byggt detta och resultaten har kommit. Det finns ingen som helst anledning att säga någonting annat än att det vi lämnade efter oss var en politik som byggde på att skapa full sysselsättning och som utgick ifrån att det skedde genom att vi höll samman Sverige, baserat på jämlikhet och gemenskap. Det har fungerat. Det fungerade också under 2006, men vi vann inte valet och över detta kan vi känna stor bitterhet.
Vi ska dra rätt slutsatser av detta.
Valanalysgruppen får göra sitt, men några lärdomar behöver vi dra kring den 12-årsperiod vi har bakom oss.
Den första kan ni, den är byggd på bitter erfarenhet.
Den lyder: släpp inte till några underskott i de offentliga finanserna – de sätter en tvångströja på politiken!
Och utan politik: ingen modernisering av välfärden, ingen framgångsrik kamp mot arbetslösheten!
Den andra lyder: ett Sverige för alla kräver förmåga till samarbete.
* * *
Samarbete är svårt, inte minst i parlamentariska sammanhang.
Jag har lett en regering, jag har bara lett en regering, under 10, 5 års tid, som har haft väldigt knöliga parlamentariska förutsättningar. Ni har också haft det så ute i era kommuner och i landsting och regioner. Ni vet vad det handlar om.
Kortsiktigt händer det att samarbete lönar sig dåligt för andra partier, men också för oss. Se vad som hände i centerpartiet efter perioden av ansvarstagande för landet – inte lönade det sig partiinternt för dem som valde samarbete framför konfrontation.
För egen del kan jag säga. Samarbete tar tid och det är knöligt och det är inte alltid roligt. Ändå samarbetar vi, om och om igen. Vi har i vår rörelse alltid strävat efter att söka breda majoriteter i viktiga frågor. Vi har sökt samverkan med näringslivet. Vi har gjort det därför att målet är ett samhälle för alla, inte bara för några. Breda majoriteter skapar stabila spelregler. Det är stabila spelregler som behövs. För löntagare, för arbetsgivare, för husägare och för företagare. A och O i det sammanhanget har ju för oss också varit den fackliga politiska samverkan, samarbetet. Också den kan vara tidsödande. Men så gott som alltid konstruktiv och produktiv.
Och att Sverige har gått från framgång till framgång, har ju inte så lite att göra med att den fackliga rörelsen har återvunnit sin styrka när det gäller att driva ansvarsfulla avtalsrörelser. Senast igår, demonstrerat av våra vänner inom IF Metall. Utan de ansträngningarna, där Göran Johnsson och andra spelat en väldigt viktig roll, hade Sverige inte stått där vi står idag. Det har inte alltid varit lätt på den fackliga kanten, det vet vi. Det har varit tungt och det har varit kritiserat. Men vi på den politiska sidan har förstått vikten av det och alltid stött och backat upp, räckt ut handen till kamraterna på den sidan. Och i det samarbetet, i den gemenskapen har vi delat på arbetet att ta Sverige tillbaka till styrka igen.
Inom partiet vet vi, att utan facket är vi svaga. Facket vet det också. Nu syns det ju så tydligt. Utan partiet kan vi inte värna tryggheten och jobben. Det är tillsammans vi är starka. Fackligt politiskt samarbete är en del av den svenska modellen och den står vi för.
Partivänner, samarbetet behövs också inom vårt parti. Vi är inte ett parti i raden.
Socialdemokraterna är ett stort parti. Vi är en rörelse bestående av oerhört många människor med skiftande bakgrund. Människor av alla de sorter, människor från län och länder, med idéer alltifrån vänsterpartiets högerflank över till folkpartiets vänsterflank. Det kan man väl säga, efter att ha rest i partiet i väldigt många år. Det är inte många synpunkter som man inte har träffat på. Men skulle vi varje gång vi möter någon som inte har partiprogrammet under armen och tänker helt rätt, säga att ”du får inte vara med”, då vore vi ju ett fyraprocentsparti. Nej, det kan jag väl säga, allt som står i partiprogrammet har jag ju inte heller gillat, men det är helheten som vi står för. Helheten och det där måste man ha känsla för. Vi är det stora vänsterpartiet i svensk politik. Ett progressivt parti med internationella kamrater. Därför har vi haft inflytande i Sverige, långt utöver något annat parti, men också i internationell politik. Jag tror att det är få partier av den storleksordningen som svensk socialdemokrati representerar som har haft så stort inflytande internationellt. Det är samarbete. Samarbete också inom vårt parti, det tar tid.
Man uttrycka sig som Max Weber, den tyske filosofen, gjorde i början av förra seklet:
”Die Politik bedeutet ein starkes langsames Bohren von harten Brettern mit Leidenschaft und Augenmass zugleich.“
Politik är som långsamt borrande, eller sågande, i hårda brädor – med lidelse och ögonmått i förening, så sade han.
Det är inte så tokigt! 110 år senare har vi bättre verktyg.
Det är inget fel på lidelsen i vårt parti.
Det är inget fel på ögonmåttet.
Men ibland är vi lite väl otåliga.
Otålighet må vara reformistens ständige följeslagare, det är bra.
Men när vi ska ta ställning till viktiga frågor i vårt parti så får det inte vara för bråttom.
Ibland ska det gå så vansinnigt fort, forceras fram.
Då dyker ibland resonemang upp av typen: Den gruppen står för långt till höger, det partidistriktet för långt till vänster. De alltför gröna nissarna eller alltför teknokratiska betonggubbarna kan vi strunta i. Det får inte bli för många akademiker, inte för många fackliga.
Får vi bara ihop 51 procent så begär vi votering och låter klubban falla.
Ena sidan vinner, den andra förlorar.
Det är snabbt avklarat.
Men vad har i själva verket hänt?
Hur många var delaktiga, och hur många blev besvikna?
Det är svårt att få alla med sig på varje beslut, men det är ack så viktigt att försöka och att försöka igen.
Detta har vi alltid strävat efter i vårt parti.
Enighet ger styrka.
Det har varit ett segt sågande, långsamt borrande i hårda brädor, och det har krävt lidelse och ögonmått.
Sedan har vi funnit en kompromiss som de allra flesta i vårt stora parti har kunnat ställa sig bakom. En kompromiss som just därför har väckt respekt och fått brett stöd.
Politik är svårt – en konstart som kräver både hjärta och hjärna.
Finge jag ge ett råd för det interna arbetet så är det detta:
Försök lösa problemen i samförstånd.
Fånga in också dem som inte ligger i den smala mittfåran i partiet.
Se till att så många som möjligt är med när vi utvecklar politiken.
Och gör det politiska arbetet i offentligheten. Argumentera för din sak. Stå för den och undvik allt som har att göra med hemliga kotterier och sammanslutningar.
Det är inte vår tradition. Har aldrig varit och får inte bli.
Jag vill inte att vårt fina parti ska bli ett i raden av andra.
Jag vill att vårt parti ska fortsätta vara stort.
Det kräver att vi arbetar i samförstånd.
* * *
Samarbeta också med progressiva krafter i andra länder!
Sverige har alltid behövt världen och världen, har pretentiöst, behövt Sverige.
Det gäller i EU och FN och i alla andra internationella institutioner och nätverk.
Detta EU som vi älskar att hata, som jag brukar säga.
EU-medlemskapet har varit i grunden bra för Sverige.
Vi har förändrat EU och EU har förändrat oss.
Den svenska modellen är inte längre exotisk och därför oefterhärmlig.
Inom EU är vår modell ett levande och framgångsrikt exempel på en modern europeisk ekonomi präglad av välfärdsambitioner och jämlikhet.
Sverige är ett föregångsland i många avseenden; modernt, framtidsinriktat, öppet, fredsälskande, jämlikt, teknik- och kunskapsdrivet, ekologiskt och solidariskt.
Vi har en plats att försvara som bärare av framtiden – i EU och i världen.
Men partivänner,
Sverige har idag en regering som tiger.
Vi har en utrikesminister som inte längre kallar folkmord för folkmord.
En utrikesminister som för några år sedan på uppdrag av amerikanska lobbyister arbetade för en invasion av Irak.
En utrikesminister vars ekonomiska intressen här och var i världen gör det oklart vem eller vad han företräder – Sverige, ett multinationellt företag, eller bara sig själv?
En sak är tyvärr mycket säker.
Det är inte bara vi här i Sverige som noterar vad som skrivs och sägs om denne utrikesminister.
Via ambassaderna når analyserna till skrivborden hos stats- och regeringschefer samt utrikesministrar över hela världen.
Vad tänker de om Sverige idag?
Kamrater,
Vi ska inte låta det rykte Sverige har som demokratiskt, öppet och samarbetsinriktat erodera.
Om Olof Palme brukar det sägas att han gjorde vårt land lite större utomlands än vad det i själva verket var. Det kan utan tvekan också sägas om Anna Lindh.
Men till alla er nu aktiva internationalister i vårt parti säger jag:
Vi behöver inte göra Sverige mycket större men måste hjälpas åt att se till att vi kan fortsätta vara dem vi är!
Det ansvaret har vi.
* * *
Det allra trevligaste som har hänt under de senaste åren är att Dan Andersson, och nu tänker jag inte på LO-ekonomen, jag tänker på vår fine poet, att han har börjat reciteras och sjungas igen. Det är en skatt av visor och sånger som ligger nära arbetarrörelsens ungdom, evigt unga – som han själv skulle ha sagt:
”Kom, sol, som en gud över åker och slog,
lys hjärtan som längta till ljus!
Blås, vind, och fall rägn i den spirande skog,
väx, gräs, över viddernas grus!”
Naturen har alltid haft en enorm betydelse för människan.
Med sina resurser – oljan, metallerna, maten, kryddorna, djurens bete och allt därtill.
Med sina kulturvärden – rekreation, upplevelser, vidderna och tankens fria flykt.
”Kom och stå med mig vid hagens grindar
När de vilda gässen flyga över byn.”
Visst är det vackert?
”När att leva är att stenar bära
Och din sång är sorg som vilsna tranors låt.”
Dan Andersson. Det finns så oerhört mycket i denna skatt av poesi och sång.
Jag kunde också läsa, i stället för Dan Andersson, ur våra riktlinjer, valmanifest, linjetal eller propositioner.
Det är inte lika lätt att komma ihåg utantill; det är konstigt! Men de är också vackra. Där kan man läsa. Då skulle man se att vi har producerat så oändligt mycket genom åren.
Det har hetat, och där kommer den moderna poesin: LIP, HUT, KLIMP och Oljekommission – det låter inte lika vackert, men det är det.
Sakligt sett är det lika vackert. Och det är svårt att hitta en viktigare vision i dag än att bygga ett ekologiskt uthålligt samhälle.
Ytterst handlar det här egentligen om något väldigt stort.
Det handlar inte om mig, och det handlar nog inte om er heller – om jag ser mig ut över salen. Vi kommer att klara oss. Men hur blir det för våra barn? Hur blir det för deras barn? Och för deras barn?
På något konstigt sätt har miljöpolitiken i vår rörelse betraktas som något som vi ska klara av. I början, när de trevande försöken kom, så var det inte sällan också så att man beskrev det som en motsättning mellan möjligheterna att bedriva en industriproduktion och ha en ekonomisk tillväxt, och å andra sidan fortsätta att, som en förutsättning för det, missbruka vår natur.
Det där kom vi så småningom tillrätta med. I dag inser de flesta att nästa stora språng i den ekonomiska tillväxten kan vi bara göra om vi ser till att vi gör den ekologiskt uthållig. Det hänger ihop, det förstår vi i dag.
Men ändock är det så att det ibland är trögt. Jag vet. Jag har hållit på med det här nästan varje dag i elva års tid. Ibland har det varit lätt. Ibland har vi haft jubel på våra möten. Men ibland har någon kommit fram och sagt: ”Måste du tjata om det där? Det sade du ju i fjol också på distriktskongressen!”
Ja, det sade jag. Men det ser likadant ut i år som det gjorde i fjol. Vi har inte kommit särskilt mycket längre.
För mig är det här en insikt som har växt genom åren. Det är ett moraliskt ansvar mot dem som kommer efter, och det är en ohyggligt mycket större och besvärligare uppgift i närtid än vi någonsin förut har kunnat tro.
Vi kommer inte att klara av de miljöproblem vi har såhär. Vi kommer inte att kunna lägga klimathotet åt sidan. Vi kommer att få syssla med det. Våra barn kommer att få syssla med det. Deras barn kommer att få syssla med det.
Det är människan som har skapat detta. Människan är en fantastisk varelse. Jag började med att deklarera min tilltro till människan. Hennes förmåga att växa och utvecklas. Men människan åstadkommer också ett och annat som inte är fullt lika vackert. Och här har vi ett uttryck för det.
Men det människan har skapat kan människan också göra ogjort. Vi tror ju på människan.
Jag tror på teknik. Jag tror på vetenskap. Jag tror på det rationella tänkandet. Jag tror att väldigt mycket av den teknik som behövs för att lösa de stora miljöproblemen har vi redan i dag, eller har inom räckhåll. Men den kommer inte ut, och varför?
Jo, därför att de starka krafter som står för den gamla tekniken bestämmer fortfarande dagordningen. Det är så. Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna. Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något till dem som kommer efter än det vi ärvde. Och då krävs det politik.
Det finns ingen annan rörelse har den kraft som vi har att ta sig an de stora miljöutmaningarna.
Vad vi ska göra är ju detsamma i detta fält som vi har gjort på många andra områden.
Vi ska bygga, vi ska investera, vi ska forska, vi ska utbilda. Vi ska sätta gränser, vi ska dra upp regler. Vi ska göra allt sådant som kräver gemensamma beslut med en tilltro till politiken. Marknaden löser icke dessa problem. Marknaden är en utmärkt tjänare men en usel herre.
De som löser problemen kommer att vara människor i samverkan i politiska processer. Vi har kunskapen. Vi har engagemanget. Vi har uppgiften. Det här är socialdemokratins stora framtidsutmaning, för det handlar inte om oss utan om våra barnbarn.
Ta den!
* * *
Partivänner,
Det finns en lärdom till av de gångna åren som vi bör bära med oss in i framtiden.
Efter valet 1998 satt partistyrelsen på Sveavägen 68 och diskuterade resultatet. Det var inget muntert gäng, om man säger så.
Det var den 25 september. Vi hade förlorat var femte väljare. Ändå hade så många av oss tyckt att valrörelsen var bra, att vi nådde fram, att det gick bra att få ut argumenten.
Det där var en tydlig varningssignal. När jag tittar i protokollet så ser jag att jag sa såhär 1998:
”Vi är en gammal kropp med ett starkt hjärta men med litet förkalkade ådror längst ut; det pumpar inte ända fram.Vi känner inte längre. Man kan montera in pacemaker eller göra en bypass-operation, men är fingrarna vita så är de. Här har vi en sådan situation. Detta är det första och absolut viktigaste för oss att reflektera över. Hur kan vi tappa så mycket i ett val? Är det så att vi som parti inte längre har kontakt bland de grupper som valde att stanna hemma på valdagen?”
Så sade jag 1998.
Alla hängde med huvud, och sedan tog viss oss samman – och så vann vi valet 2002. Och så åkte vi på det igen. Och lika självklart som vi vann valet 2002 så vinner vi det 2010. Det är så.
Jag ska inte föregripa jobbet i valanalyser och sådant, men den farligaste slutsatsen som vi nu står inför är följande:
Moderaterna kan sälja hur många sjukhus som helst.
De kan sänka a-kassan till skamligt låga nivåer.
De kan sortera barnen i skolan mer skoningslöst.
De kan radera ut hela denna fina verksamhet som heter kommunal vuxenutbildning.
Varning för detta, se upp i kommunerna.
De kan hälla miljard efter miljard över landets mest välbeställda.
Det kommer att leda till vanmakt, till ökat utanförskap, till vidgade klyftor – ja.
Det kommer att leda till otrygghet och mångas besvikelse – ja.
Det kommer att leda till missnöje – ja.
Men de som vinner på missnöje är inte socialdemokratin. Vi är inget missnöjesparti.
Vi vet vad som händer när vanmakten blir för djup. Den kraft det skapar spelar inget demokratiskt parti i händerna – den öppnar för en skrämmande och farlig utveckling som har mycket lite med demokrati att göra.
De som vinner på missnöje är partier av det slaget som vi nu fått in allt fler av i våra demokratiska församlingar.
Därför är moderatstyret dubbelt skadligt för Sverige.
Nu görs oåterkalleliga förändringar av det svenska samhället, inte oåterkalleliga, men de är svåra att ändra.
Alla påverkas av det – få har bett om det.
Den moderata regeringen har ett svagt mandat, 60-70 000 väljare skilde i valet. Ställ det svaga mandatet mot den segervisshet och den nästan nedlåtande attityd som moderatledaren har när han talar om det starka mandatet dem har fått att göra alla dessa genomgripande förändringar . Det är svårt att ta till sig.
Ställ det där mot den fartblindhet som vår folkpartiledare redovisade häromdagen, ett av dem här ögonblicken, svarta humorn på något sätt drabbar en. Jag läste vad Lars Leijonborg sa, han hade träffat en man från Göteborg, och som hade sagt till Leijonborg så här:
”Jag vaknar varje morgon lika lycklig eftersom regeringen är så skicklig!”
Nej, tänkte jag nej, nej. Så tänkte jag så här å andra sidan.
Jag undrar om jag inte någon gång också sprungit på någon sådan figur hos oss? Som har vaknat varje morgon därför regeringen har varit så skicklig. Det kan jag säga man ska nog vara försiktig, jag har arbetat ihop med dem så att jag vet att man kanske inte ska vara alltför glad när man vaknar, men däremot beredd på hårt arbete och gott kamratskap.
Vi har ägnat oerhört mycket tid, resurser och kraft att återskapa grundläggande trygghet efter åren av ekonomisk kris och budgetsanering.
Det går att återskapa. Jag vill varna för den här attityden som ibland sprider sig, att nu förstör de a-kassan, det gör dem, det håller de på med. Det är klart att vi kan se till så att a-kassan åter igen blir bra och stark. Det är klart att vi har råd med det. Det är jag övertygad om. Politik är val, hela tiden val.
Med den ekonomiska utveckling som vi har lagt grunden till så kommer vi att ha en väldig kraftig tillväxt de kommande åren. Det ger utrymme både för reformer och skatteförändringar och för att betala av på statsskulden. Vi kan bestämma oss för reformer, det vi ska driva är en bra a-kassa, därför att det är en grundläggande trygghet för utsatta människor. Det har vi råd med och det har också visat sig att det går att kombinera en stark a-kassa med en konkurrenskraftig ekonomi. Så köp inte de där resonemangen om vad som går att göra om fyra år. Var försiktig med att inteckna det, men det kommer att finnas ett betydande utrymme för att driva reformer.
Att återföra sjukhus i offentlig ägo som redan sålts blir svårt, men det kan också gå.
En återställare blir svårare än alla andra.
Hur ger man en generation sina tappade chanser åter?
Hur återställer man tiotusentals människors tappade självförtroende sedan de kastats ut från utbildningar, ut i arbetslöshet eller låglönejobb?
Ska vi vinna valet 2010 så måste vi förmå formulera ett politiskt alternativ som fångar upp människors oro och besvikelse – och byta vanmakt mot framtidstro!
Byta missnöje mot en dröm om någonting bättre.
Socialdemokratin har i alla tider varit en rörelse som burit på hopp och framtidstro.
Men då kan vi inte ha vita fingrar!
Vi måste känna oss själva, tro på oss själva, veta vad vi vill och vilka vi är.
Under de kommande åren har vi inte längre ansvaret för landet.
Vi kan – och måste – lägga större energi på att ta ansvar för partiet, för folkrörelsen, för socialdemokratin.
Fler medlemmar, fler föreningar, fler aktiviteter.
Men också nya sätt att möta människor bland alla dem som kan vara våra framtida sympatisörer. Bland alla dem som annars inte har någon som talar för dem.
Det måste vara vårt sätt att få tillbaka känseln i fingrarna.
Sedan ska vi formulera samhällskritiken så som vi alltid gjort, och omvandla den till en framtidsinriktad politik!
Så låt oss vara noggranna med valanalysen.
Låt oss göra den på djupet.
Men samtidigt – låt oss inte gräva ner oss i den.
Vi har en tid framför oss där socialdemokratin behövs.
På det där partistyrelsemötet 1998 sade jag också så här: ”Läget, partivänner, är allvarligt,
men det är inte hopplöst. Vi är alla trötta, men vi är inte slut.”
Så var det då, och så är det idag.
* * *
En sista reflektion innan jag ska sluta tala:
När Tage Erlander lämnade över till Olof Palme sa dåvarande finansministern Gunnar Sträng: ”Socialdemokraterna är inget parti som väljer ny statsminister varje årtionde.”
Det säger någonting om Gunnar Sträng och hans tid. Och det säger någonting om vår tid.
Han fick fel, den gode Sträng.
Efter Olof Palme har Ingvar och jag i princip varit ordförande i ett årtionde var.
Men Sträng utgick från de premisser som gällde för Tage Erlander. Det var en tid då statsministern kunde gå hem från Regeringskansliet klockan fem på vardagarna och vandra fritt ute på gator och torg. Det fanns en, så småningom två, statliga tv-kanaler, en riksradio och en livskraftig A-press.
På den tiden var det också självklart att vi valde en partiordförande och tillika statsminister.
Den partiordförande vi väljer idag ska starta i opposition.
På gott och ont.
Jag fick inte riktigt pröva på det. Egentligen var de enda dagarna då jag riktigt kände: Idag slipper jag vara statsminister, idag är jag ”bara” partiordförande, det var på Första maj.
Första maj – vi är snart där, denna fantastiska dag på året.
Den där känslan, att vara ”bara” partiordförande, den unnar jag nästa partiordförande mer av – att få vara partiets ordförande i första hand, och därefter också naturligtvis landets statsminister.
Vi får väl se om det blir ett decennium den här gången också.
Men ett litet tips, Mona, från en som prövat på – elva år räcker mer än väl, det kan jag försäkra dig!
* * *
Nu sätter jag punkt.
Skriva vidare får en ny partiordförande göra.
Jag ska lämna över stafettpinnen.
Jag ska sälla mig till föredettingarnas fantastiska skara.
Titta på dem! Här sitter de – grabbarna från SSU, Ingvar och Thage. Jag börjar redan på att ta efter. Precis som Thage skriver jag en bok och sedan låter jag som Ingvar!
Det har varit framgångsrika år, de jag har fått vara med om. Det har varit förtvivlade år, det har varit fantastiska år!
Det har varit ett myller av upplevelser: debatter och duster, samtal och strider, minnen och oförglömliga möten.
Det har varit resor och rosor, städer och skogar, plakat och faktiskt lite pajkastning.
Det har varit kompromisser och det har varit fantastiskt mycket kärlek!
Så kamrater och vänner,
Jag har sett i programmet att det ska bli någon slags avtackning av mig i eftermiddag.
Jag tycker det känns lite bak-och-fram.
Det är inte ni som ska tacka mig. Det är jag som ska tacka er.
Tack är ett kort och litet ord.
Det är nästan märkligt att det kan rymma så mycket.
År av förtroende. Många människors tillit. År av fantastiska möten i vårt fina parti. År av den gemenskap som stärks av motgångar. Samhörigheten, festen och fanorna – glädjens berusning.
Och alla dessa goda resultat av den förda politiken!
Vi har gjort skillnad. Vi har förändrat. Vi har förbättrat.
Vi socialdemokrater, tillsammans.
I dag känner jag en smula vemod, men också stolthet och stor glädje – och viss lättnad.
Tack för alla blombuketterna, ryggdunkningarna, applåderna;
Tack för talkörer, kramar och brev;
Tack för alla ord; kärva sanningar och uppmuntran;
Tack för kongressernas debatter och för stridens hetta.
Tack för alla dessa år av gott samarbete!
Tack alla ombud och alla ombudsmän, alla partidistrikt och arbetarekommuner, alla fackliga kamrater och fackens företrädare.
Tack alla människor i vårt avlånga land som jag mött på torg och arbetsplatser, alla ni som gett mig stöd och ork att fortsätta när det varit som tyngst.
Tack alla ledamöter i VU och partistyrelsen och alla gamla statsråd utan vars hjälp det självklart inte hade varit möjligt att genomföra en enda reform.
Tack alla – ingen nämnd och ingen glömd!
Och Mona,
Tack för allt du har uträttat hittills.
Ett stort lycka till!
Jag känner mig trygg.
Det här blir bra!
Låt oss gå till val.
Tack så mycket.
Läs Göran Perssons tal i pdf
Speech held by Göran Persson