Mona Sahlins inledningstal

Mona Sahlins öppningsanförande, extra partikongress 2011

 

Det talade ordet gäller!

 

 

Partivänner,

 

Äntligen får jag säga välkomna. Äntligen är vi här och snart kan partiarbetet åter bli vardag. Å partistyrelsens vägnar hälsar jag er alla hjärtligt välkomna till den extra partikongressen 2011! 

 

Välkomna, alla ni som gästar vår kongress. Välkomna tidigare decenniers förtroendevalda som är här – jag kan inte nämna alla vid namn, tre av er får representera er alla, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Lisbeth Palme. Välkomna framtidens företrädare för vårt parti, representanter från våra många syster- och sidoorganisationer, fackföreningsrörelsen. Tillsammans visar ni på vårt partis stora bredd och långsiktiga betydelse!

 

Välkomna kära åhörare, vi är glada att så många vill vara med när vi samlar styrka och kraft i en gemensam nystart.

 

Välkomna, alla ni som är här och jobbar för att se till att vi kan genomföra kongressen på ett effektivt, stadgeenligt och inte minst trevligt sätt!

 

Låt mig också vända mig till alla våra internationella gäster och säga: varmt välkomna!

 

Jag är glad att socialdemokratiska kamrater från hela världen har kommit för att vara med oss.

 

Välkomna våra nordiska vänner, och speciellt från Finland som har val om några veckor. Ge dem en applåd och önska dem lycka till.

 

Välkomna också, vänner från Europa, partikamrater från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Grekland – men också från Bosnien, Vitryssland, Ukraina och Ryssland.

 

Socialdemokratin är en global rörelse och har så alltid varit. Därför är det med glädje jag säger välkommen till de många vänner som gästar oss från världsdelar utanför vår egen – som Filippinerna, Sydafrika, Palestina, Chile, Uruguay, och våra västsahariska och kurdiska vänner.

 

Välkomna slutligen alla ombud från norr till söder – det är härligt att se er alla här!

Det är ni, valda ombud, som är kongressen. Det är ni som ska begära ordet, tala och rösta, det är ni som ska vända ut och in på idéer och förslag. Det är ni som tillsammans utgör vårt partis högsta beslutande organ. Kom ihåg det, var stolta och jobba hårt!

 

Mycket varmt välkomna ska ni alla vara.

 

* * * 

 

 

Partivänner,

 

Jag har hållit många tal om jobb, företagande, sjukvård och skola. På förtroenderådet i december gav jag min syn på vår politik och behovet av förändring.

Idag lämnar jag politikens verktygslåda till partikongressen.

I detta mitt sista tal till kongressen som partiordförande vill jag tala om värderingar.

Jag vill tala om våra styrkor som parti. Jag vill tala om ansvar och om hopp.  

Jag tror att det behövs.

 

Det finns två sätt att hantera kriser.

Man kan sluta sig och vända sig inåt för att söka svar. Eller man kan vända sig utåt, möta förändringen och hämta kraft i det nya.

 

Ja, ni hör ju direkt – vi socialdemokrater är sådana som vänder oss utåt, framåt.

 

Från Per-Albins folkhemsvision, över Erlanders starka samhälle och Ingvar Carlssons välfärdssystem, Olof Palmes fredsarbete, Perssons gröna dröm till mitt eget Möjligheternas land.

Ställda inför nya utmaningar har vi alltid frågat oss: hur förändrar vi politiken så att vi också löser framtidens problem?

Vi har alltid lockats av framtiden, formulerat den, siktat mot den, alltid sett den som en ny möjlighet.

 

Det förhållningssättet är en viktig styrka.

Idag behöver vi använda just den styrkan.

 

När vi har förlorat val eller känt oss tillbakatryckta så har vi frågat oss: hur får vi fler att komma med så att vi kan förverkliga det vi tror på?

För någon identitetskris har det aldrig varit fråga om – och det är det inte idag heller.

 

Vi är trygga i det som är vår särart, det som gör oss unika: Vår fasta övertygelse om att jämlikhet och utveckling är ett – ömsesidigt beroende.

 

Denna vår kungstanke kan beskrivas på många sätt. Jag har talat om ett Sverige där alla får chansen att nå sina livsmål – utan att klass, kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund eller omgivningens normer står i vägen. Där man är fri att göra en längre resa än den som ryggsäcken hemifrån packades för. Där vi öppnar dörrar för varandra för att vi vet att din framgång också är vår gemensamma framgång.  

 

När politikens högeryttrar sätter utveckling före jämlikhet, eller när politikens vänsteryttrar sätter jämlikhet före utveckling – då säger vi socialdemokrater: det finns ingen sådan motsättning! Jämlikhet och utveckling är varandras förutsättningar!

På den grunden har vi byggt vår samhällsmodell, förändrat, förnyat och ständigt förbättrat den.

 

Gång på gång får vi nya bevis för att det är vår idé som bär, det är vår modell som flyger.

Först och främst: den levererar ekonomiskt.

 

När världens ledare samlades till toppmöte i Davoz gick Reinfeldt och Borg omkring som stolta tuppar – men de stoltserade i lånta fjädrar. Den framgångsrika samhällsmodell som vi byggt upp har vi byggt i strid mot högern, i varje steg.

 

Dessutom visar forskarna: den svenska väljarkåren omfattar envist våra värderingar.

 

Det har tvingat högern på fall värderingsmässigt – ska de vinna val måste de tala som vi.

Det är ingen seger för dem, det är en seger för socialdemokratin!

Och en av våra största styrkor.

 

Globaliseringen förändrar inte detta – tvärtom.

Med finanskrisen och klimatkrisen blev det bara ännu tydligare:

Nyliberalerna hade fel. Det duger inte med marknaden.

Marknaden kan vara en utmärkt tjänare, men den är en usel herre.

Det behövs politik. Det behövs global solidaritet. Det behövs gemensamt ansvar.

 

Och det, partivänner, har hela tiden varit vår analys!

Det är tid att vi sträcker lite på ryggarna.

 

Vi må vara försvagade just nu – men inte är vi svaga!

Vi måste bli mycket bättre – men de styrkor vi äger ska vi vara stolta över!

Vi behöver dem – och, partivänner, vi behövs!

Vi behövs i den eviga kampen för jämlikhet, frihet och solidaritet!

 

* * *

 

Partivänner,

 

När jag var 11 år invaderade Warsawapaktens trupper Tjeckoslovakien. I Biafra svalt barnen ihjäl. Medan jag blev tonåring begick USA sitt övergrepp på Vietnam och Allendes Chile blödde.

 

När världen brinner väcks nya generationer till internationellt och politiskt engagemang.

Vilja till solidaritet och globalt samarbete väcks också idag hos unga människor världen över.

Det är hoppfullt i en tid när så många stora utmaningar är globala.

 

Just nu följer vi den japanska befolkningens kamp efter skalven med smärta och bävan.

Smärta för att det gör så ont att se medmänniskor i sorg, hunger, köld och skräck.

Bävan för att en del av de fasor som drabbat Japan kan drabba också andra, också oss.

 

Sellafield, Harrisburg, Tjernobyl – de tidigare kärnkraftsolyckorna väcks ur minnet. Tillsammans med frågan: kan det hända här?

 

I mitt huvud ekar Tage Danielssons gamla monolog om sannolikhet, men utan att roa denna gång – hans uppmaning att lära barnen, inte att tala sanning utan att tala sannolikt. Så att de förstår, att det som hände där inte kan hända här, eftersom det inte ens kunde hända där... 

 

Kärnkraften har upplevt en renässans på senare år.

Förklaringen är främst i-ländernas ohämmade konsumtion och det enorma energibehov det skapar. Men en annan förklaring är klimatkrisen.

 

Kärnkraftsutbyggnad är en frestande smitväg undan klimatutmaningen.

Jag varnar för den.

Vi ser redan hur blotta tanken kväver den nyss så starka utvecklingen på energiteknikområdet.

 

Sverige kan göras modernt med hållbara energilösningar.

Här finns en enorm utvecklingspotential, här finns jobbmöjligheter och unika tillväxtchanser för länder som ligger i fronten.

Det är bra för oss och bra för världen.

 

Partivänner, minns ni den unga flickan som ställde sig på ett toppmöte i FN för inte så länge sedan och skåpade ut delegater från hela världen? Det gör jag.

 

Hon sa såhär: ”Jag håller på att förlora min framtid. Och det är inte samma sak som att förlora ett val, eller några punkter på börsen.”  

 

Nej, det är inte samma sak.

 

Kom ihåg det, partivänner, för det gäller lika mycket oss som sitter här i en svensk kongresshall. 

 

Så låt vårt framtida gröna folkhem vara fullt av energi – men utan olja och kärnkraft!

 

* * *

 

Partivänner,

Mellanöstern och Nordafrika kokar denna vår av folklig vrede – och av hopp!

Längs hela Medelhavets södra kust fortsätter demonstrationsvågen att rulla.

Genom de sociala medierna, vår tids starka megafon, är vi alla på plats.

 

FN har ålagt sig att skydda befolkningar vars egna regimer hotar sitt folk.

Nu försöker FN leva upp till detta ansvar i Libyen, och det är bra.

Självklart ska vi vara med om vi får frågan.

 

När ett folk vinner sin frihet väcks hoppet bland ännu ofria folk.

För tjugo år sedan gick en liknande demonstrationsvåg med stark frihetslängtan över Baltikum.

Dagens demonstranter behöver ett lika starkt stöd!

Men också ett engagemang som består när krisen är över, media vänder sina lampor åt annat håll, och det mödosamma demokratibygget tar vid.

 

Det måste bli ett slut på mumlandet och duckandet – både från EU och från svenska UD.

Det räcker inte med bloggandet.

Det här är vår värld. Av den är vi beroende. Mot den har vi ansvar.

 

Vet ni vad; Sverige behöver en socialdemokratisk regering!

 

* * *

 

Sveriges röst ska alltid ljuda modigt och tveklöst för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter!

 

Och glöm inte detta: mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter, i hela världen, också i Nordafrika och Mellanöstern!

 

Jag reste till Mellanöstern just som Egyptens folk lyckats störta Hosni Mubarak och protesterna tog fart i Algeriet och Libyen.

 

I Palestina svängde känslan mellan vanmakt och hopp.

Friheten måste nu nå också till det palestinska folket!

 

På Västbanken träffade jag Susanne. Hon talar klingande skånska för hon kom som flykting från Gaza till Malmö när hon var 1,5 år. Hon blev som vuxen förälskad i en palestinsk kille och nu lever hon på Västbanken. Men där får hon inte vara. Blir hon påkommen så blir hon utvisad. Inte till Sverige – trots att hon har bott här sedan hon var 1,5 år och har svenskt medborgarskap, utan till Gaza. För israeliska myndigheter anser att hon har Gaza-identitet.

 

Jag tror på en framtid med två fria, livskraftiga och demokratiska stater – Israel och Palestina –

sida vid sida inom säkra och erkända gränser.

 

Men i takt med att bosättningarna ökar så försvinner tvåstatslösningen allt längre bort.

Bosättningarna utgör nu nästan hälften av Västbankens yta.

Israels ockupation kränker folkrätten och palestinierna varje dag. Den har pågått i 40 år.

 

2002 stod Anna Lindh i en riksdagsdebatt och sa som vanligt att freden är möjlig. Därför att den måste vara möjlig, därför att det allra farligaste är om vi förlorar hoppet.

 

Sedan sa hon: ”Frågan är hur högt priset för de båda folken ska tillåtas bli under vägen dit, och hur våldsspiralen påverkar människors uppfattning om vad fred egentligen är.”

 

Den frågan hänger fortfarande kvar i luften.

 

Jag önskar Susanne och hennes kille, och miljoner andra i denna sargade del av världen, ett liv i fred och frihet. Både i Palestina och i Israel.

Jag tänker aldrig sluta kämpa för det.

Jag tänker fortsätta bidra till fredsdialogen i de forum jag kan. 

 

Vi socialdemokrater får aldrig sluta kämpa för det!

 

Partivänner, jag vill, precis som vår riksdagsgrupp också sagt, att Sverige blir det första landet i EU som erkänner ett fritt Palestina.

Jag tycker att det är vårt förbaskade ansvar!

 

* * *

 

Partivänner,

 

Det ansvar vi är beredda att ta i kampen för demokrati och frihet i världen – den måste vi förstås vara beredda att ta också här hemma.

 

Vad betyder det? Tänk på det på bussen, på fikarasten, i vardagen.

 

Demokratin kan aldrig tas för given. Inte ens i Sveriges riksdag!

 

Vi har en borgerlig minoritetsregering som i 9 av 10 omröstningar i riksdagen har fått förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna – ett parti med djupa rötter i rasismen.

 

Jag skäms för vad det gör med bilden av Sverige, och jag skräms av vad det gör med vår demokrati och många människors vardag i vårt land.

 

Nu försöker Fredrik Reinfeldt skylla sin minoritetsregerings misslyckanden på oss. Till och med Expressen reagerar och beskriver hur nederlagen i riksdagen har

förvandlat Reinfeldt, citat: ”från en samlad statsman till en patetisk liten grinolle”.

 

Vore det inte så allvarligt så kunde vi skratta.

 

Jag minns mina samtal med Gunnar Sträng när jag var ny i riksdagen.

 

Ofta sa han ilsket att inte var det bondeförbundare, folkpartister eller högermän som tog kampen för demokratin och mot nazismen på 30-talet. Renhållningsarbetet fick socialdemokratin stå för.

 

Så är det än idag.

 

Jag vet att jag har blivit Sverigedemokraternas röda skynke.

Jag tänker aldrig kasta av mig det skynket!

För mig är det en mantel, den är fäst i mitt hjärta och jag är stolt över den!

 

Och när jag nu lämnar partiledningen så är det en sak jag både förväntar mig och kräver av er:

Ikläd er denna mantel, ni också!

 

Sänk aldrig garden i kampen mot rasism och intolerans!

Ta alltid strid mot Sverigedemokraterna och andra antidemokratiska krafter i vårt land.

 

Ställ er alltid på de modigas sida i kampen för frihet och människovärde, var den kampen än står.

 

Detta är vår allra viktigaste strid.

* * *

 

Partivänner,

 

Det sägs ibland att högern har snappat åt sig problemformuleringsprivilegiet.

Jag har grubblat över det, och jag håller inte med.

 

Vad är det för samhällsproblem Moderaterna formulerar?

Det är ju närmast tvärtom.

Genom att förminska problemen kan man göra det lättare för folk att andas – en stund.

 

Den politiska debatten har reducerats till att handla om ett jobbskatteavdrag här eller där.

Så lastar man av väljarna samhällsproblemen, i stället för att formulera dem:

Klimatkris, klyftor, arbetslöshet, droger, ofrihet, rasism, kvinnoförtryck.

 

Det är bara det att i samma andetag som man lastar av problemen, så tar man också ifrån människor de hoppfulla möjligheterna.

 

Politik handlar om engagemang!

Om människors vilja till solidaritet och ansvarstagande.

Viljan att förändra och förbättra sin värld.

 

Och ja, människor har fortfarande sådana känslor!

 

Så låt oss tala, låt oss sätta ord på dem!

 

Gated communities, gräddfiler, segregation, sortering. Går vi mot ett samhälle där människor med olika bakgrund inte möts? Nej, låt oss tala om vår idé om välfärd och sammanhållning!

 

Debatten om livspussel, hämta-tidigt-hets, mammaskuld och deltider handlar om jämlika möjligheter för män och kvinnor, om klass och kön i Sverige år 2011 – så låt oss vara drivande i den!

 

Den gröna drömmen lovar möjligheter till personligt ansvartagande för jorden och barnen – låt oss återuppliva den!

 

Arbetare blir tjänstemän, folk som trivs på sina jobb flyr facket, utbildad medelklass blir daglönare i bemanningsföretagens guldålder. Det är uppochnervända världen, men det är vår tid – låt en modern arbetarrörelse höja kvaliteten på debatten om jobben!

 

När hotet stavas FRA och sanningen Wikileaks, och drömmarna ska rymmas i en statusrad på Facebook – låt oss tala om integritet och digitala möjligheter!

 

Den kamp som sjuka och arbetslösa för i vardagen väcker frågor om anständighet och solidaritet – låt oss hålla kritiken levande!

 

Globaliseringen flyttar ut beslut ur nationalstaten – så låt oss tala om ett politiskt samarbete och global solidaritet av helt nya dimensioner! 

 

Vi lever och har hälsan längre, jobbar längre upp i åren, får barn allt senare, är ungdomar i evigheters evighet och föräldrar likaså – hur ska samhället se ut då? Vi behöver tala om livet!

 

I södra Hammarbyhamnen finns ett Expressgym för den som bara hinner träna i expressfart. Åttio procent av barnfamiljerna upplever tidsbrist. Tid har blivit hårdvaluta. Vi är en politisk frihetsrörelse – så låt oss tala om frihet i vår tid!

 

Fajten mot fördomar, diskriminering, homofobi och intolerans förmedlar hopp – hopp till alla dem som gjorts osynliga och som ingen talar för. Så låt oss tala!

 

* * *

 

Partivänner,

 

Vi har en tro på politiken och demokratin, tro på förändringen, tro på framtiden!

Det går att göra skillnad och det måste vi förmedla.

 

Vi socialdemokrater har alltid förmått rikta blicken framåt.

Framför oss, inte bakom, har vi sökt nya vägar till förbättringar.

Vi har gjort politik av människors drömmar, och av de hinder som rests framför längtan.

 

Så har vi förmedlat både utmaningar och hopp!

Så har vi samlat de många i en gemensam vision.

 

Det var så vi blev ett så stort parti.

Det är så vi kan bli ett stort parti igen.

 

Men partivänner,

 

Det krävs en sak till: att vi håller ihop!

 

I sin kamp mot fördomarna betonade Olof Palme: Det finns inga ”vi och dom”, det finns bara ”vi”. Det gäller också i vårt parti!

 

Det finns inte någon rätt väg in, ingen rätt bakgrund, rätt yrke, klass, föräldrar, rätt ålder, rätt åsikt eller bostadsort för en socialdemokrat!

Det finns inte höger- och vänsterfalanger i vårt parti – här finns socialdemokrater!

Socialdemokrater som delar värderingar och visioner.

Och jag vill aldrig mer höra en partivän säga om någon att det där är ingen ”riktig” socialdemokrat!

 

Nu räcker det!

 

Det är olika men enade, tillsammans, som vi är starka.

 

Det måste finnas många olika sätt för många olika människor att närma sig vårt parti.

Vi behöver många olika förebilder som nya medlemmar och nya väljare kan identifiera sig med.

Underskatta inte det.

För de flesta är det ju inte bara idéerna i sig själva som lockar från början – utan de människor som brinner för dem.

 

Se på våra netroots, våra framgångsrika bloggare som sätter agendan med sitt engagemang. Fortsätt så! Bedriv politiskt arbete på nätet. Öppna för nya sorters samtal och nya digitala mötesformer så att fler kan vara med!

 

Se på Bygg-sossen. En s-förening kan utgå från vilken gemensam nämnare som helst, en yrkesidentitet eller en plats. Det viktiga är att människor möts i politiskt engagemang. Skapa fler nätverk i alla dess former!

 

Se på Stockholmsnätverket sq2540, för kvinnor mellan 25 och 40 år. Det fnystes om ”Sex and the City-sossar” när de uppfann helt nya metoder för politiskt arbete – som om det vore något fel. Nya metoder är precis vad vi behöver!

 

Vet ni hur deras valspråk som de lånat från en amerikansk antropolog lyder? Såhär:

 

”Betvivla aldrig att en liten grupp tänkande, målmedvetna medborgare kan förändra världen – det är det enda som någonsin gjort det.”

 

Just så. Organisera fler, håll debatten levande – men håll ihop!

 

* * *

 

 

Håkan,

 

utan att föregripa kongressens val – du tar på dig en tuff uppgift. Jag önskar dig all lycka och framgång!

 

Förväntningarna på dig är stora. Att leda vårt parti är det viktigaste och mest inspirerande och fantastiska uppdrag man kan ha som socialdemokrat.

 

Någon har sagt att när man går ut för att köpa frukostbröd så är oddsen tre miljarder mot ett att man faktiskt kommer hem med bara bröd.

 

En halsbrytande liknelse, men du kan vara säker på, Håkan, att du inte har en aning om vad som väntar. Det vet man först när det har blivit vardag. Och då ska du veta att då finns Ingvar, Göran och jag här för dig. 

Men jag kan lova dig att det kommer att vara väldigt stimulerande, fruktansvärt jobbigt och värt varje minut.

 

Själv lämnar jag över ansvaret till dig i en känsla av djup tacksamhet.

Det har varit underbart och roligt, fantastiskt, och svårt och tungt och tufft.

Jag har älskat varje dag, varje sekund med uppdraget att vara partiordförande.

 

Jag vill tacka er alla, partivänner i hela landet, för de här fyra åren. Men också för de 40 år som jag fått vara i socialdemokratins tjänst – i partiet och i SSU.

 

Jag har fått chansen att lära mig så mycket, möta så många, se så mycket, få förändra så mycket på riktigt. Jag har fått så många vänner för livet – utomlands och i Sverige.

Till och med en familj, Bosse.

 

Stort tack för det, vänner.

 

Ibland fastnar en rad i en dikt eller en sång och växer sig starkare för varje gång man hör den. Den senaste tiden har en rad i en sång av Håkan Hellström betytt mycket för mig – och det kan den nog göra för er med.

Den lyder: Tro, när du går genom tiden, att det bästa inte har hänt än. 

 

Den skickar jag med er idag, men också, allra sist, en kort berättelse ur den skatt av generationers livsvisdom som finns inom den muntliga berättartraditionen:

 

En kvinna gick till byns trollkarl.

- Min lille styvson avskyr mig, sa hon. Kan du hjälpa mig att vinna hans kärlek?

Trollkarlen svarade att han kanske kunde, men då måste hon skaffa fram tre morrhår från ett lejon.

- Det är omöjligt! sade kvinnan och gick. Men på kvällen bar hon ut ett köttstycke och lade det i öknen. På avstånd såg hon ett lejon komma och äta. Dag efter dag kom hon tillbaka med kött, och vågade sig allt närmre. Till sist åt lejonet ur hennes hand, och då ryckte hon loss tre morrhår och gick tillbaka till trollkarlen.

- Här är de! jublade hon. Men han tog dem och släppte dem i elden.

- Vad gör du!? skrek kvinnan upprört.

- Den som hämtar ett lejons morrhår behöver ingen magi, svarade trollkarlen, du har egen kraft att nå det du vill.

 

Partivänner, så förhåller det sig också med vårt parti.

Det är jag säker på.

 

Vi behöver ingen magi – nu behöver vi jobba!

 

Med detta tackar jag för mig och förklarar Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis extra partikongress 2011 öppnad. 

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut