Lena Hallengren anförande 30 oktober

Klimatpolitik från hot till möjligheter

Ordförande, kongressledamöter, gäster, åhörare! Jag vill börja med att tacka alla som har varit inblandade i temagruppen Klimat för ett otroligt bra arbete och hoppas att ni som inte varit med i temagruppen kommer att känna att det är bra skrivningar som presenteras men också debatteras och diskuteras.

Det är tolv år sedan vi hade partikongress i Sundsvall; det var 1997. Då var Anna Lindh föredragande för området hållbar utveckling. Hon inledde med att titta ut över kongressen och med att konstatera att på plats fanns Nalin Baksis barn – numera Nalin Pekul – och Birgitta Dahls barnbarn. Nu är det Heléne Fritzons son som springer runt och även Mattias Vepsäs dotter som finns med. Även den här gången påminns vi om vilka vi faktiskt skriver våra riktlinjer för. Jag tycker att det känns allra mest när vi talar om området klimat.

Det som skiljer då från nu är att det har gått ett decennium och att vi i dag ännu tydligare kan se effekterna av klimatförändringarna. Enligt FNs klimatpanel kan Himalayas glaciärer om 20 år ha minskat med så mycket som 80 procent. Havsnivån stiger. Det påverkar både dem som bor i Karlstad och dem som bor på Maldiverna.

Den ryska tundran tinar sakta och släpper ifrån sig växthusgasen metan. Väderförhållandena blir alltmer extrema. Vi ser hur antalet människor som tvingas på flykt på grund av klimatet ökar.

Det här hänger ihop. De senaste hundra åren har jordens medeltemperatur stigit med ungefär tre fjärdedels grad. Det förändrar villkoren för hur vi kan leva våra liv. Om temperaturen fortsätter att stiga i samma takt som nu får våra barn helt andra livsbetingelser. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för livet på jorden.

För allt detta som händer har vi gemensamt ett ansvar. Alla har vi allt att vinna på att snabbt och effektivt hantera klimathotet. Man kan inte nog understryka att det inte finns något motsatsförhållande mellan ökad tillväxt och minskade utsläpp. Som många säger kan det i det korta perspektivet finnas både vinnare och förlorare.

För de industriländer som alltför ensidigt har byggt sitt välstånd på fossila bränslen kommer den här resan att bli både längre och mer mödosam. Bland länder som just sett sina ekonomier blomma ut och som sakta sakta ser fattigdomen minska finns det en oro för att omställningen ska hindra den industriella utvecklingen och den välbehövliga välfärdsutbyggnaden.

Men Sverige, mina vänner, tillhör inte någon av dessa kategorier av länder. I stället kan vi visa omvärlden att det inte finns något motsatsförhållande mellan grön omställning och hög tillväxt. Vi kan visa internationell solidaritet och även väldigt tydligt markera att vi i den rika delen av världen har ett alldeles särskilt ansvar.

Sverige har nämligen alla förutsättningar att bli ett internationellt föredöme. Vi har naturresurserna. I skogen kan vi hämta biomassa som kan omvandlas till förnybar energi. Glesa och vindpinade delar av vårt land kan plötsligt hamna i centrum när vindkraften vinner terräng. Vi ser älvarna oförtrutet och med kraft fortsatt forsa. Vi har också utbildningsnivån och de tekniska förutsättningarna och även en ekonomi som klarar av detta.

Och vi har något och är något som inte finns i alla länder, nämligen en samlad arbetarrörelse. Jag skulle vilja säga att en avgörande framgångsfaktor är den svenska fackföreningsrörelsens långa tradition av att alltid bejaka förändring och utveckling snarare än att klamra sig fast vid det som är.

Det finns en tydlig insikt om att medlemmarnas långsiktiga intressen allra bäst värnas om man aktivt deltar i omställningen. Men under tiden måste det finnas en ekonomisk trygghet. Det måste finnas en möjlighet till utbildning så att den som förlorat jobbet får en ny chans.

Ett otryggt och orättvist Sverige kommer inte att våga möta framtiden. När oron för hur man klarar sig den dagen man kanske blir sjuk eller arbetslös eller om mormor inte får den vård hon behöver eller om barnens skola rustas ner riskerar hotet mot vårt klimat att för många förvandlas till en bisak, till någonting som helt enkelt dränks i vardagens bekymmer.

Partivänner! Mona sade i sin inledning något som jag gärna upprepar: Klimatomställningen måste också vara röd.

Vet ni att den rikaste tiondelen i världen med sina bensinslukande stadsjeepar och sina utlandssemestrar och med en hög prylkonsumtion och stora boendeytor står för ungefär 20 procent av klimatutsläppen?

Det ska vi ha i huvudet när vi väljer handlingsvägar. Precis som i det internationella klimatarbetet måste åtgärder och insatser även på hemmaplan fördelas på ett rättvist sätt. Även om vi är beredda att stå i den absoluta frontlinjen när det gäller klimatet ska det vara oerhört tydligt att vi aldrig kommer att acceptera en omställning som har negativa fördelningspolitiska effekter. Därför ska vi investera i kollektivtrafik och i stöd till efterkonvertering av personbilar. Då får alla en möjlighet att ställa om transportsystemet.

Genom statliga investeringsbidrag stimulerar vi till en grön omdaning av de socialt utsatta miljonprogramsområdena. Genom att bygga ut högskolan ges fler möjlighet att ta och att utveckla de nya gröna kunskapsintensiva jobben. Genom ökade möjligheter till vidareutbildning skapar vi en trygg brygga mellan det gamla och det nya. Vi är garanten i svensk politik för att den gröna politiken också är röd.

Partivänner! Före valet när algblomningen råkade sammanfalla med Almedalsveckan sade Fredrik Reinfeldt: Den där geggan har funnits där ute även andra somrar men inte blåst in till land. Det är klart att problemet blir större när den kommer till våra badplatser.

Det har gått tre år sedan han sade detta. Nu har geggan flutit i land på Reinfeldts egen badplats.

Det är alldeles uppenbart att den moderatledda regeringen har blundat för vidden av de utmaningar som väntar oss. Miljön och klimatet kommer aldrig att vara en prioritet för Moderaterna. Vi kommer säkert att fortsatt se Fredrik Reinfeldt anpassa sin retorik till den rådande opinionen. Men när det handlar om att vidta politiska åtgärder för att verkligen driva på utvecklingen åt rätt håll kommer den moderata miljö- och klimatpolitiken att eka lika tomt som vanligt.

Vi ser att regeringen gärna visar upp svenska framgångar som förmågan att kombinera minskade utsläpp och ökad tillväxt. De talar sig varma för den framgångsrika koldioxidskatten. Som statsminister och ordförande i EU försitter Reinfeldt sällan en chans att tala om just detta. Men när det kommer till konkreta åtgärder, till miljön och klimatet, är utdelningen sämre.

Nu minskar investeringarna i klimatsmarta järnvägar. Regeringen har avvecklat det statliga klimatinvesteringsprogrammet. De har gett klartecken till svensk uranbrytning. De har skurit ned stödet till det ekologiska jordbruket. Nästa år sänks koldioxidskatten med 1 öre. Listan kan göras mycket längre.

Jämför det med en läkare med samma inställning till sitt jobb och som ointresserat konstaterar att patienten är sjuk, förmodligen svårt sjuk, som lutar sig lite grann tillbaka, gäspar en aning och ordinerar en huvudvärkstablett och självläkning och som sedan lamt viftar ut patienten till väntrummet.

Sådant här skulle aldrig vara acceptabelt i sjukvården. Lika oacceptabelt är det i klimatpolitiken. Varken patient eller klimat överlever en sådan behandling.

Partivänner! Konkreta åtgärder på hemmaplan ska självklart paras med internationellt samarbete. Det finns de som tvivlar på om det verkligen är rimligt att Sverige ska gå före i klimatomställningen och som ifrågasätter vårt lilla lands betydelse i ett globalt förlopp. Men som ett litet land i Europas utkant har vi redan spelat en viktig roll i det globala miljö- och klimatarbetet. Det är snart 40 år sedan Palme tog initiativ till Stockholmskonferensen. Kjell Larsson spelade en avgörande roll vid framförhandlandet av Kyotoprotokollet. Göran Perssons Oljekommission och målet om att Sverige ska vara fossilfritt fick många makthavare världen över att reagera.

Så vi har gått före, och vi ska fortsätta att göra det. Men då måste Sverige tillhöra de länder som fortsätter att ta till viss del oprövade och lite darrande steg in i det nya, uthålliga samhället. Vi har gått före, fast förvissade om att det är den gamla tekniken, inte den nya, som hotar jobben. Vi har visat att ledarskap inte är vackra ord utan handling och politiskt mod.

Rätt utformad bidrar omställningen till nya jobb och till en högre tillväxt. De svenska företag som först utvecklar den fossilfria teknik som världen kommer att efterfråga har de allra bästa förutsättningar att stärka sin internationella konkurrenskraft. De företag som satsar på energieffektivisering vinner kostnadsfördelar gentemot sina konkurrenter. Om vi utformar stödet till den svenska industrins omvandling på rätt sätt innebär den här omställningen inte bara en kostnad utan tvärtom också en möjlighet till tillväxt, till framtida arbetstillfällen och till ökade vinster, för klimatpolitik och miljöpolitik går hand i hand.

Men Sverige som ett av Europas glesast befolkade länder och med städer och regioner som överlag är rätt så små i ett internationellt perspektiv måste byggas ihop för att klara den globala konkurrensen. Det brådskar att skapa större och mer slagkraftiga arbetsmarknadsregioner. Här spelar järnvägen en huvudroll.

Partivänner! Låt mig avsluta med att säga att debatten om klimathotet ofta kretsar kring storpolitik. Vi sätter alltför ofta, skulle jag nog ändå säga, vår tilltro till toppmöten och internationella avtal – många gånger med rätta. Vi vet ju att vi inte kan avvärja hoten mot vårt klimat utan att ha ett intensivt samarbete över nationsgränser. Därför måste Köpenhamnsmötet bli en framgång. Men inget internationellt avtal i världen kan överleva utan folkligt stöd. Därför har var och en av oss ett ansvar.

Resan mot det uthålliga samhället kan möjligen inledas i det internationella stråkastarljuset, men den måste slutföras hos dig och mig. Allt vi gör som är i rätt riktning spelar roll. Det kan gälla valet av elleverantör eller när vi står framför butikshyllan, eller tvekar kring om vi ska ta bilen eller bussen.

Det är dags för oss att flytta fram positionerna. Låt den här kongressen visa vilka som är Sveriges största miljöparti!

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut