Sven-Erik Österbergs tal

(Det talade ordet gäller!)

Det har varit en tuff start på det nya året för många. Jordbävningskatastrofen i Sydostasien och orkanen i Sydsverige har satt tydliga spår i det svenska samhället. Det är något som vi kommer att få leva med under en lång tid framöver. Kommuner och landsting har klarat prövningarna på ett bra sätt. Det har funnits en stor beredskap för att ta hand om de drabbade, inte minst för dem som kom hem från Sydostasien. Jag vill rikta ett stort tack till er i dag för dessa goda insatser.

Många kommuner och landsting har under de senaste åren genomgått stora prövningar på grund av lågkonjunkturen. Sysselsättningen har minskat och skatteintäkterna har inte ökat i samma takt som tidigare. Det har varit en jobbig tid med en hel del bistra budskap. Många svåra beslut har fattats.

Mediebilden har präglats av nedskärningar, kriser och katastrofer. Och visst måste vi erkänna att det finns problem och ständigt arbeta för att förbättra systemen. Vi ska vara de främsta kritikerna av brister i välfärden. Uppdraget som förtroendevald i den kommunala sektorn har en central betydelse i sammanhanget. Det är ni som möter människor i de vardagliga verksamheterna. Det är ni som har de verkliga kunskaperna om medborgarnas behov. Det är ni som känner av vartåt folkviljan leder.

Nu ser läget ljusare ut. Konjunkturen har vänt och skatteintäkterna ökar igen. Samtidigt gör vi rejäla satsningar på kommunsektorn både i år och nästa år. Det ger bättre förutsättningar för att värna kvaliteten och jobben i vården, skolan och omsorgen. Att stärka välfärden är att stärka rättvisan och solidariteten. Samtidigt är jag medveten om att den ekonomiska situationen varierar över landet. Styrkan skiftar från kommun till kommun och från landsting till landsting. Jag kan inte lova några mirakelmediciner. Men låt mig försäkra er en sak. Jag kommer noggrant att följa utvecklingen av ekonomin i den kommunala sektorn.

Öppna förskolan öppnar igen Åtta miljoner kronor i statligt stöd till satsningar inom förskolorna. Så löd rubriken på lokaltidningen Sigtunabygdens framsida i onsdags. De statliga förskolepengarna innebär bland annat att förskolan i Märsta kan öppnas igen. Det är ett positivt exempel som visar att de statliga tillskotten till kommunsektorn gör skillnad. Nu måste vi gå ut och göra politik av allt det som händer ute i kommuner och landsting. Det behövs fler sådana nyheter. För det har vi ibland varit dåliga på att synliggöra vad de politiska besluten i slutändan betyder för människor.

Tiden av åtstramningar har varit tuff men kanske inte enbart av ondo. Lågkonjunkturen har ökat kreativiteten och drivit fram en hel del förändringsprocesser. Effektiviseringar och strukturomvandlingar är nödvändiga på många håll och i många verksamheter. Färre barn i ett visst område måste ibland leda till att resurser inom skolan flyttas dit de behövs bättre. Debatten kan vara svår att föra för den mest erfarne kommunpolitikern. Det vet jag själv från min tid som kommunalråd. Men vi får inte lägga förändringsarbetet åt sidan när de ljusare tiderna kommer. Vi måste våga fatta de svåra besluten även i goda tider. Låt Gustav Möllers ord ringa i öronen varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från de fattiga.

Vi står inför stora framtida utmaningar. Det är de flesta överens om. Problembilden är gemensam. Andelen äldre i befolkningen växer i förhållande till andelen som jobbar. Vård, skola och omsorg blir dyrare. Människors anspråk på välfärden ökar. Det ställer större krav på både stat, kommun och landsting. Och det kräver mer resurser.

Frågan alla ställer sig är Hur ska vi klara att finansiera välfärden rättvist och solidariskt när välfärdspolitiken kommer att behöva allt mer av våra samlade resurser? Lösningarna varierar och debatten börjar ta fart. Som parti måste vi hitta en gemensam plattform.

De som av ideologiska skäl vill minska samhällets välfärdsåtaganden pratar gärna högt och ljudligt om välfärssamhällets kris. Men den svenska modellen - med en bred och solidariskt finansierad välfärd - har ett starkt stöd. Viljan att gemensamt bidra till välfärdssamhället är stor bland folk i allmänhet.

Men vi ska inte heller lura oss själva. Vi kommer att utsättas för prövningar från olika håll. Debatten om skattenivån är redan i gång. Diskussionen om ett eventuellt tak för högsta möjliga skattenivå är ett barn av sin tid. Redan under efterkrigstiden resonerade Gunnar Myrdal om detta i verket Varning för fredsoptimism. Under efterkrigstiden genomförde regeringen vad man kallade temporära skattehöjningar. Sedan följde de gyllene åren och den temporära skattehöjningen ledde till ytterligare höjningar. Samtidigt ökade tillväxten.

För det handlar inte bara om nivån. Den handlar framför allt om vad medborgarna får ut av välfärdssystemet och vilken kvalitet vi klarar att hålla. Min uppfattning är klar. Vi ska inte skära ned på välfärdsambitionerna. Vi ska i stället jobba för att stärka kvaliteten i vården, skolan och omsorgen. Det är enbart så legitimiteten för välfärdssystemet stärks.

Hur ska vi då lösa problemen? Jag tror inte att någon har alla svar. Men vi kan vara säkra på att det krävs flera olika insatser på flera nivåer i samhällsorganisationen. Två saker är säkra. För det första måste den offentliga sektorns inkomster öka. För det andra måste skattemedlen användas mer effektivt.

Den stora knäckfrågan blir naturligtvis att öka sysselsättningen och antalet arbetade timmar. Vi har en stor arbetskraftsreserv i form av alla de människor som i dag står utanför arbetsmarknaden. Det handlar om unga som kommer ut sent i arbetslivet, det handlar om människor med utländskt ursprung, det handlar om alla de som är sjukskrivna. Vi har en outnyttjad potential på över en miljon personer utanför arbetsmarknaden.

Vi måste också fortsätta arbetet med att effektivisera och göra strukturomvandlingar. För det är nödvändigt på många håll. Mer måste göras för samma mängd resurser. Det finns naturligtvis begränsningar i hur mycket produktiviteten i den offentliga sektorn kan förbättras eftersom det handlar om en verksamhet som är personalintensiv till sin natur. Men mycket kan göras.

En nyckel till framgång ligger också i en ökad samverkan mellan kommuner och landsting. Det kan handla om samverkan om allt från tekniska förvaltningar till egentligen all kommunal verksamhet. Många projekt har redan genomförts och fler är på gång. Nu måste vi hålla i den här utvecklingen.

Vi ska inte heller vara rädda för att ta debatten om kommunsammanslagningar. Det finns 25 kommuner i Sverige som har färre än 6000 invånare. Jag bor själv i en. Nästan samtliga dessa har en svag befolkningsutveckling. Likväl är det inte antalet invånare som är det centrala. Den viktiga frågan är vilka möjligheter våra små kommuner har att erbjuda sina medborgare en god kommunal service i framtiden som är likvärdig med den som större kommuner kan erbjuda. För det är vår bergfasta grund. Alla medborgare ska ha tillgång till en likvärdig välfärd oavsett var i landet man bor. Och vi måste inse att vissa kommuner har stora problem problem som i längden kanske till och med är olösbara med nuvarande ordning.

Men misstolka mig inte. Jag förespråkar inte någon statlig kommunreform. Initiativen bör i stället växa fram ute bland berörda medborgare och lokalpolitiker. Men då krävs först en rejäl debatt kring behovet av sammanslagningar. Uppgiften är inte lätt. Många kommunmedborgare har naturligtvis en speciell känsla för den egna hemkommunen.

När jag är ute och träffar kommun- och landstingsfolk får jag höra ett och annat. En återkommande synpunkt är att de statliga myndigheterna lägger ut allt för många uppdrag på sektorn. Staten begär enkelt uttryckt in planer och redovisningar av diverse slag. Detta är synpunkter som jag tar på allvar. För att få klarhet i vad som ligger bakom kritiken kommer jag under året att göra en översyn av vilka redovisningsuppgifter som staten ger till kommuner och landsting. Jag vill få ett samlat grepp över detta. Det ska göras i samband med den utlysta översynen av myndighetsstrukturen.

Vi har en spännande tid framför oss. Mycket är på gång inom kommunsektorn. Ansvarskommitténs arbete följs med stort intresse på många håll. Framförallt är organisationen av sjukvården i fokus. Jag läste med stort intresse Lars Isakssons inlägg i gårdagens DN. Jag deltar själv gärna i debatten och jag uppmanar andra att göra detsamma. Kommitténs uppdrag berör så pass många viktiga frågor att det är nödvändigt att vi som parti för en diskussion kring detta.

Låt mig till sist understryka två saker. För det första är jag övertygad om att det går att finansiera en skattebaserad välfärd även i framtiden. Vår välfärdsmodell har en stark legitimitet bland svenska folket. Men det förutsätter att människor får tillgång till god välfärd av högsta kvalitet. Jag citerade tidigare den legendariske socialministern Gustav Möller. Låt mig göra det igen genom att slå fast att endast det bästa är gott nog åt folket.

För det andra ligger lösningen i högre tillväxt genom mer arbete, högre produktivitet i offentlig sektor och ökad samverkan. Allt kan inte lösas genom skattehöjningar. Vi måste i ett samspel mellan staten, kommunsektorn och näringslivet fokusera mer på tillväxtfrågor.

Jag vill avslutningsvis göra följande medskick. För en dialog med medborgarna om vikten av vår gemensamma och solidariskt finansierade välfärd! Prata om de framtida utmaningarna! Resonera kring att det kan finnas behov av strukturomvandlingar! Det är stora utmaningar. Men de är inte ohanterliga. Ansvaret för att utveckla välfärden ligger i våra egna händer. Det är inget som styrs av okontrollerbara utomstående krafter. Låt oss sätta igång med jobbet!

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut