Göran Perssons öppningsanförande

(Det talade ordet gäller.)

Partivänner,

Vi ska genomföra en tillväxtkongress.

Är det tillväxt att tala om jämställdhet? Är det tillväxt att tala om förskola och barnbidrag? Är det tillväxt att tala om asylsökandes villkor? Eller borde det kallas fördelningspolitik?

Den gränsen låter sig inte dras med ett enkelt pennstreck.

Sambanden är inte enkla och raka.

För oss socialdemokrater har det alltid hängt ihop. Utveckling och jämlikhet är varandras förutsättningar brukar vi säga.

Rättvis fördelning är god tillväxtpolitik.

Hög tillväxt är god fördelningspolitik.

Kanske hänger det idag mer ihop än någonsin.

Tillväxt är så mycket mer bruttonationalproduktens utveckling, så mycket mer än fabrikernas stål och gruvornas malm.

Tillväxt är ett genombrott i solcellsforskningen, ett nytt patent, en grupp som lär sig engelska hos ABF.

Tillväxt är ännu en gymnasist som går ut med G i alla kärnämnen, och en liten tjej som lär sig cykla.

Tillväxt är arbetsglädje, hälsa och initiativkraft hos personalen i äldrevården, eller en vinnande schlager.

I tre dagar ska vi diskutera tillväxt så som vi ser på den.

Vi ska bryta åsikter och blicka framåt. Vi ska se hindren men också utmaningarnas möjlighet.

Säkert kommer vi att vara oense om en del, förhoppningsvis ense om desto mer.

Vi vet att det inte finns något universalknep som leder till tillväxt. Det krävs många olika grepp och mångas medverkan.

Men om tre dagar kommer vi tillsammans att ha stakat ut en långsiktig modern socialdemokratisk tillväxtpolitik.

* * *

Partivänner,

I arbetarrörelsen brukar vi säga att vi ska vara obrottsligt lojala mot målen, men trolösa mot medlen.

Ekonomisk tillväxt är inget mål för den socialdemokratiska politiken.

På våra plakat har aldrig stått: Högsta möjliga tillväxt!

På våra plakat har stått: Fred! Arbete! Bröd!

Människan är målet, människans frigörelse, alla människors frihet.

Alla Folks Frihet Hela Världens Fred!

Vi vill skapa ett samhälle som ger alla människor möjligheter att förverkliga sina livsprojekt och finna utlopp för sina bästa stämningars längtan. Där alla har möjlighet att växa som människor, spränga gränser, bygga sig ett rikare liv.

* * *

Minns ni Günter Grass snigel?

Många av er gör nog det - det är en klassisk bild av den socialdemokratiska reformismen: en snigel med sugfoten fast förankrad i verkligheten och känselspröten spelande mot den framtid som den i sakta mak är på väg mot.

Idag gäller det att ha tredje generationens känselspröt med god täckning och lång räckvidd. I en global miljö ska de ta emot signaler från jordens alla hörn.

Men sugfoten, den ska befinna sig på en grusväg mellan Marsjö och By, i ett kök i Norsborg, i en bilverkstad i Skellefteå, eller på en vårdavdelning i Ängelholm - mitt i den svenska verkligheten.

Tänk på det när vi nu diskuterar framtidens tillväxt.

Det är för människans skull vi vill ha tillväxt.

Det är trygga människor som skapar den.

* * *

Partivänner,

I onsdags sändes filmen Leva Livet i TV. Där finns en scen där Kjell Bergqvists rollfigur Leif försöker inleda ett samtal med en vacker hårfrisörska. På frågan om han är ledig så svarar han att han jobbar mycket hemma. Det tar inte många sekunder innan han tvingas erkänna - han är arbetslös.

Den komiska figuren Leif bottnar i djupaste allvar.

Det allvaret delas idag av alltför många.

I morse satt människor runt om i Sverige kvar vid köksbordet, kanske med tidningen och en kopp kaffe, fast de ingenting hellre skulle önska än att kunna göra sig i ordning och gå till jobbet.

Kanske försökte någon dölja det, som Leif.

Kanske kände någon som en annan fiktiv arbetslös, Nourdine i Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött: "Man skrumpnar. Man förmultnar som en gammal frukt. Man blir till ingenting..."

Skillnaden är att verklighetens arbetslöshet gör ont på riktigt.

Jag talar om nästan 264 000 människor. Jag talar om 36 000 ungdomar. Jag talar om 89 000 långtidsarbetslösa.

Det är oacceptabelt många.

För fyra år sedan stod jag i denna talarstol just på en extra partikongress och sa: nu har vi 296 dagar på oss att nå 4%-målet för den öppna arbetslösheten!

Vi nådde det målet. Vi lyckades främst för att vi ville lyckas. För att vi var beredda att prioritera stenhårt. För att vi satte kampen mot arbetslösheten främst.

Det gjorde vi därför att arbete är grunden för välfärden. Därför att arbete är det som skapar tillväxt. Därför att arbete ger människor möjlighet att forma sina liv.

Sedan kom den 11 september 2001, och all luft gick ur den internationella ekonomin.

Det tog lång tid efter det att konjunkturen gick ned innan arbetslösheten steg. På samma sätt kommer det att ta lång tid innan arbetslösheten sjunker när konjunkturen nu vänder uppåt.

Tids nog ökar investeringarna i takt med att konjunkturen segar sig uppåt. Tids nog kommer planerna på att anställa fler.

Men de som anställs kommer inte med automatik att vara de som idag är arbetslösa.

Det är detta som är vår utmaning. Inget slöseri är större än arbetslösheten.

Vi ska pressa tillbaka arbetslösheten en gång till. Vi kommer att lyckas därför att vi vill lyckas. Vi är beredda att prioritera stenhårt. Vi sätter kampen mot arbetslösheten främst.

Nu gör regeringen en kraftinsats, bland annat i den vårbudget som

presenterades igår. Jag kan kort nämna en del förslag.

Där finns bland annat 6 000 platser i vidareutbildning för anställda inom kommuner och landsting under 2005.

Där finns 15 000 fler platser inom arbetsmarknadsutbildningen i år och en satsning på anställningsstödet inom aktivitetsgarantin.

Där finns ett ROT-avdrag och skattestimulanser för miljöinvesteringar och källsortering.

Där finns inte minst ett generellt sysselsättningsstöd till kommunerna och resurser för att anställa 3 000 fler förskollärare nästa år.

* * *

Kamrater,

Vi socialdemokrater har aldrig nöjt oss med 4 % arbetslöshet. Det var ett delmål.

Vi ska tillbaka till 4%.

Men vårt mål är full sysselsättning.

Nu pressar vi tillbaka arbetslösheten.

Jag vet att ni brinner för det.

Vi vet att det krävs för att hålla ett samhälle samman.

Detta är vår allt annat överskuggande uppgift, och den viktigaste uppgiften för denna tillväxtkongress.

* * *

De som mer än några andra drabbats av arbetslöshet är svenskarna med utländsk bakgrund.

Vad krävs för att vi ska få alla över tröskeln till svensk arbetsmarknad?

Vi kan stifta lagar mot diskriminering. Vi kan öka resurserna inom arbetsmarknadspolitiken. Vi kan satsa mer på skolan och språkundervisningen. Vi kan föreslå åtgärder för att minska segregationen.

Det har vi gjort. Det gör vi.

Samtidigt ser vi att det inte räcker.

Det räcker inte med aldrig så offensiva åtgärder om fördomar ändå fäller människor på mållinjen.

Det krävs attitydförändringar bland oss som sitter här, hos personalchefer i offentlig sektor, hos företagare och hos cheferna i näringslivet. Det krävs ett folkligt uppror mot fördomarna.

Det är med fördomarna som med trollet - i ljuset spricker de.

Vi får aldrig sluta tala om dem.

Olof Palme förklarade i ett välkänt tal roten till fördomen såhär:

"Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt."

Vilken rörelse, om inte vår, ska gå före i kampen mot fördomarna?

Vi har allt att vinna på den kampen.

I första hand rent mänskligt.

Egentligen är det konstigt; Människor satsar stora summor på att resa runt i världen för att ta del av andra kulturer, uppleva ny musik, nya dofter och smaker, nya sätt att umgås, nya idéer av alla slag.

Men mycket av detta finns ju redan här - men många av oss är för dåliga på att upptäcka det.

Sveriges befolkning består av människor från alla världens länder. Från alla kulturer. Mängder av språk talas inom våra gränser. Tusentals välutbildade, språkkunniga och motiverade människor i yrkesverksam ålder vill inget annat än att få ett jobb.

Människors vilja till arbete är vårt lands allra viktigaste tillgång. Vilken bakgrund man sedan har spelar ingen roll.

Så, för det andra - när mänskliga och moraliska argument inte räcker - också för tillväxtens skull måste vi göra oss av med våra fördomar.

Om sysselsättningsgraden hade varit lika hög bland de utlandsfödda svenskarna som bland infödda svenskar, så hade 120 000 fler människor varit i arbete.

Vad skulle 120 000 fler i arbete betyda för tillväxten?

Vad skulle den tillväxtökningen betyda för våra skatteintäkter, och för vården och omsorgen?

Vad skulle det betyda när allt fler unga ska försörja en växande skara äldre?

Här har vi förmodligen vår största tillväxtpotential.

Den ska vi ta till vara.

Också därför ska vi bekämpa fördomarna i vårt land.

De hör inte ett modernt öppet och demokratiskt Sverige till.

* * *

Partivänner,

Nu kan vi i vårbudgeten genomföra stora satsningar, bland annat i kampen mot arbetslösheten och för en bättre välfärd.

Detta kan vi göra trots att vi har flera år av lågkonjunktur bakom oss. Jämförbara länder i Europa plågas av stora underskott och nedskärningar. I Sverige har vi sparat i ladorna under goda tider, vi har haft hög tillväxt och svensk ekonomi står ännu stark.

Vi har idag inte bara en ekonomisk styrkeposition. Vi har också återvunnit den politiska ideologiska styrkan.

Tydligast ser vi det kanske i högerns allt mer förvirrade budskap, alltmer desperata sökande efter något att hålla sig i.

Låt mig tala en stund om det som händer på höger-vänsterskalan - i svensk politik, men också globalt.

* * *

En artikel i The Guardian fångade för en tid sedan mitt intresse. Den utgick från frågan: hur gör de det, svenskarna?

Den handlade om vår offentliga sektor, om vår välfärdsmodell. Om barnomsorg för alla, om 13 månaders föräldraledighet, om satsningarna på grundskolan, om sjukvårdens höga kvalitet.

Den handlade om de brittiska studiebesöken i våra offentliga verksamheter och om den viljan att lära av Sverige.

Lite slarvigt översatt skriver de såhär om den brittiska synen på vår modell:

Den har setts som en bisarr historisk kuriositet som vi aldrig kommer att kunna tävla med: för litet, /.../ för pacifistiskt, för trevligt. Deras sociala och ekonomiska mirakel skulle aldrig kunna bli vårt; deras politik och skatter är omöjligt utopiska. Folk pekar med förtvivlan på Sveriges stora företag - Ikea, Volvo, Ericsson - och undrar "hur ska vi kunna konkurrera?". Och deras socialdemokratiska själ - vi som blivit så förråade av vår smutsiga högerpress - hur skulle vi kunna bli snälla som de?

Ibland är det befriande att få låna andras ögon en stund.

Vi skulle inte uttrycka oss såhär, men visst har Sverige ett koncept som fungerar.

Vi har en modell som flyger.

Gång på gång visar forskare att Sverige ligger i toppen när det gäller jämställdhet, trygghetssystem, god nivå på skolan, lång livslängd och barnvänlighet.

Nyligen hade Veckans Affärer en undersökning som placerade Sverige i topp när man mäter den viktigaste tillgången för framtida utveckling - nämligen kreativitet.

I går fick jag siffror från Goldman Sachs. De visar att Sveriges BNP-tillväxt per capita de senaste tio åren har slagit såväl Euroland som USA.

Visst har vi västvärldens högsta skatter.

Stundtals tycker vi inte att de räcker till - vi vill ju förbättra välfärden.

Men inte hindrar skatterna Sveriges utveckling!

Vad undersökningarna visar är att det är tvärtom.

Vi blir starkare när alla hjälps åt.

Vi tjänar alla på att alla får vara med.

Det svenska folket har länge ställt upp på denna modell som i allt väsentligt är en socialdemokratisk modell. I val efter val har de avvisat det ekonomiska lättsinnets och de stora skattesänkningarnas väg.

Högern har hårdnackat stått för motståndet. Under lång tid var de nyliberala idéerna också framgångsrika.

Idag sviker argumenten den nyliberala höger som så länge utmanat oss.

Nu sitter dess tänkare där och plitar dit en bortre parentes för Bohmans era i sin historieskrivning.

Inom parentestecknen hamnar Bohman själv, och Adelsohn, Bildt, den vikarierande partiledaren Tobisson, och så Lundgren.

På ömse sidor om parentestecknen hamnar de som vurmar för moderation och samling - på ena sidan Yngve Holmberg, och på den andra hans nutida politiska arvtagare.

* * *

Det här är inget som bara avspeglar sig i partiledarval.

Högern trängs tillbaka på flera fronter.

För det första, det fanns en tid då den svenska högern talade illa om fackligt arbete, om fackets företrädare, om kollektivavtal. Men de rösterna hörs nu allt svagare. Idag gör facket bra lönerörelser. De levererar reallöneökningar och förmår samtidigt hävda svensk konkurrenskraft i en allt hårdare global konkurrens. Kollektivavtalen står starka. Kraft och ansvarstagande präglar en fackföreningsrörelse som idag klarar att avvisa systemskifteskraven från arbetsgivarsidan.

För det andra, näringslivets egna organisationer föreslog under vårens tillväxtsamtal finansiering för de önskade skattesänkningarna. För första gången finns en förståelse för att skattesänkningar också måste betalas. De dynamiska effekternas tid tycks vara förbi.

För det tredje, den politiska högern å sin sida gör en annan reträtt. De ansluter sig nu helt och fullt till målet om 2 procents överskott i de offentliga finanserna. Det kan verka tekniskt, men det betyder att de accepterar ett kollektivt sparande till värn för trygghet och välfärd. Tanken på ett offentligt, kollektivt sparande har varit som ett rött skynke för högern. Det har kallats överbeskattning och tvångssparande. Nu överger man både position och retorik.

* * *

Så, partivänner, hur ska vi tolka detta?

Bakom oss har vi 25 år av nyliberala framgångar, av marknadens mer eller mindre ohämmade verkningar. Det har funnits tider då vi fått backa, då det var vi som kände oss pressade av samhällsdebatten.

Nu händer det motsatta. Det är högern som får backa.

Det ger oss ett utrymme att titta på vad som gick fel eller för långt medan den nyliberala vågen pressade oss. Var backade vi för långt? Var fick marknaden lite för stort spelrum, och andra värden för lite plats? Vad släppte vi igenom som inte var riktigt bra? Nu tittar Dan Andersson från LO på detta i en statlig utredning och vi har tillfälle att diskutera det under denna kongress.

Vi ska också fundera över vad omsvängningen står för och vart den leder framöver.

När talet om ofantlig sektor och trygghetsnarkomani tystnat, när den sista skummande resten av den nyliberala vågen slutligen ebbat ut - vad kommer då?

Om pendeln nått sin yttersta nyliberala punkt och nu svänger tillbaka med full kraft - hur blev det så? Varför händer det nu?

Det finns en enkel kontrollfråga: vad är effektivast idag, vilken modell fungerar bäst?

Med vilka mått ska effektivitet mätas när utmaningarna heter globala miljöhot och befolkningsminskning?

Är det möjligen här förklaringen till den internationella förtjusningen över den nordiska välfärdsmodellen ska sökas?

Vår modell bygger på solidaritet och gemensamt ansvarstagande.

Den bygger på att alla kan bidra - att ingen är för svag för att ha något att tillföra, att ingen är för stark för att någon gång behöva stöd av andra.

Den bygger på en humanistisk och demokratisk människosyn - inte på snöd ekonomisk vinning.

Den bygger på värderingar - inte effektivitetsberäkningar.

Idag är vi inte ensamma om att tycka att detta är tilltalande.

Vår tanke, vår ideologi är modern.

Den är rent av populär.

Vi socialdemokrater, vi som sitter här, vi har aldrig vikt från jämlikhetsidealen. Vi har trott på människan. Vi har alltid trott på vår välfärdsmodell, också när det kastades glåpord över den.

Och när jag ser er samlade här så känner jag mig stolt över det, över er och över vårt parti.

Nöjda ska vi inte vara, det är vi aldrig.

Men stolta, visst ska vi vara stolta.

* * *

Partivänner,

Det har sagts att de stora segrarna vinner man i motståndarnas hjärtan.

Kanske var det Per Albin Hansson som sa det först.

Tro för all del inte att vi nått så långt bara för att högern talar med ett nytt och ovant tonfall.

Det är mer hjärna än hjärta bakom detta.

Högerns hjärtan klappar ännu för en annan samhällsmodell med andra värderingar, en annan syn på människan och människors relationer till varandra.

Vi har hävdat jämlikhet och solidaritet.

De har hävdat egenintresse och konkurrens.

Den klyftan är djup.

Jag hade inte tänkt ägna mig åt elakheter, men en liten jämförelse måste jag tillåta mig.

Tänk er nidbilden av en mindre seriös bilhandlare.

Ni vet en sådan som är väl medveten om bristerna hos objektet.

Han som täcker rostskadorna med färg, som trär på en ny klädsel på utslitna säten, som sätter på blänkande navkapslar för att dra blicken bort från utslitna däck. Han som till sist hänger upp en doftgran i backspegeln, så det luktar fräscht.

Det är så bilskojaren förvandlar skrot till fynd.

Men vi går inte på det. Idag vet vi vad som gäller: in med bilen på besiktning bara.

Hos riksdagens utredningstjänst.

* * *

Partivänner,

Vad känner vår snigel då, när den riktar sina högteknologiska känselspröt ut mot den globala utvecklingen?

Om pendeln svänger i Sverige, om det faktiskt är så, då kan vi vara ganska säkra på att någonting har hänt också utanför våra gränser. Numera är det ju så det fungerar.

Förra året gick våra partivänner kraftigt fram i Belgien. I Spanien märktes uppgången för socialisterna långt innan högerregeringen föll på sin hantering av terrordåden i Madrid. I Frankrike tar vänstern över styret i 20 av 22 regioner efter regionalvalen. Och i Danmark, som är på väg mot folketingsval, är socialdemokraterna åter största parti.

Våra vänner i Sydafrika triumferar.

* * *

Attityder och värderingar förskjuts vänsterut.

Det folkliga stödet växer för demokrati och mänskliga rättigheter, för global rättvisa och solidaritet.

Motståndet mot den amerikanska dominansen i världen blir allt starkare.

Kraven på motkrafter till kapitalismen ropas ut i megafoner längs demonstrationståg över hela världen. Det finns en vilja att återupprätta människovärdet i förhållande till marknadsvärdet, inte minst bland unga människor.

Kravet riktas till världens demokratier: gå från ord till handling!

Här finns ett trots som arbetarrörelsen bör ta fasta på.

Viljan att förändra, och tron på att det är möjligt, är grundläggande för demokratin och för politiken som samhällsförändrande kraft.

* * *

Partivänner,

I vår del av världen har vi en institution som har potential att bli en motkraft mot det internationella kapitalet. Men vi behandlar den ofta ganska styvmoderligt i Sverige - EU.

Den första maj växer EU med nya medlemmar.

Vi blir fler som kan utbyta varor, tjänster och idéer med varandra.

Vi blir starkare och tryggare när Östersjöländerna växer samman i en region med en enorm tillväxtpotential.

Vi blir rikare när vi samarbetar och utvecklas tillsammans.

Den första maj sätter vi punkt för uppdelningen i öst och väst.

Demokrati och frihet segrar över förtryck.

Det är stort och det är fantastiskt.

Samtidigt är det naturligtvis en utmaning. Vi ska gå balansgång mellan nya möjligheter och nya hinder. Det ska fungera i praktiken, utan att människor kommer i kläm.

Därför har vi haft en diskussion om övergångsregler.

Vad det handlar om för vår del är att vi vill ha en arbetsmarknad präglad av ordning och trygghet. Oseriösa arbetsgivare ska inte kunna utnyttja utvidgningen för att dumpa löner eller försämra arbetsvillkor, medan kostnaden vältras över på de sociala trygghetssystemen. Tryggheten ska gälla alla lika.

Med fackligt-politiskt samarbete klarar vi den balansakten, det är jag övertygad om.

Vi ska tillsammans gå vidare och utveckla politiken inom unionen - för tillväxt, arbete och trygghet. Detta ska jag återkomma till i mitt avslutande anförande på söndag.

* * *

Partivänner,

En del av världen helas.

Men världen är fortfarande delad.

Just nu sitter vår utrikesminister Laila Freivalds i möte med EU:s utrikesministrar för att diskutera de senaste utspelen från Sharon och Bush rörande Mellanöstern.

Våldsspiralen måste stoppas. Konflikten måste få en politisk lösning. Resten av världen har ett ansvar för att få parterna att återvända till förhandlingsbordet. En uppgörelse måste komma till stånd som vilar på FN:s resolutioner 242 och 338, som vilar på folkrätten.

Partivänner,

Nyligen var jag i Indien.

Där vände sig premiärministern till mig och frågade:

Är vissa folk mindre värda än andra?

Och vi måste fråga oss:

Är det rimligt att 1 200 miljoner indier inte har en plats i FN:s säkerhetsråd när 55 miljoner fransmän har det?

Diskussionen om FN är grundläggande.

Vi måste ägna oss åt den i vårt parti.

Samma enkla princip som vi hävdar människor emellan - att ingen är mer värd än någon annan, att vi har lika rätt och lika ansvar - den måste också gälla stater emellan. Därför är folkrätten central.

Men idag är det uppenbart att det inte räcker att skydda stater. Folkmordet i Rwanda som vi nyligen uppmärksammade är bara ett exempel. FN behövs också som skydd för individen inom staten. Ibland även som skydd för individen mot den egna staten.

I Madrid slog den internationella terrorismen för första gången rakt mot den europeiska demokratin. Kampen mot terrorismen måste vara global. Ingen global institution är viktigare än FN.

En enda stormakt präglar världen. Detta gröper ur förtroendet för FN. Det vi minst av allt önskar är att fler länder tar sig rätten att agera på egen hand, utanför FN:s ram.

Socialdemokratins svar till Indiens premiärminister och alla andra är:

FN måste reformeras. Ett starkt FN behövs. Folkrätten måste stärkas. Det multilaterala arbetet behöver utvecklas i och för en ny tid. Sverige ska vara med och gå i spetsen för det reformarbetet.

Ingen arbetsuppgift var mer angelägen för Anna Lindh än denna.

Hon såg fram emot det, och det inspirerar oss idag.

Därför har årets första maj-märke hennes bild och FN:s färger.

Vi bär det med stolthet och glädje. Därför att det visar att socialdemokratin är en internationell solidaritetsrörelse.

Vi vet: detta är vår värld, av den är vi beroende, mot den har vi ansvar.

Sådana är vi i globaliseringens tid: Internationella demokratiska socialister med vinden i ryggen och nyliberalerna på reträtt.

Samma utgångspunkt som leder oss i det internationella arbetet som på denna kongress om tillväxt.

Att människovärdet är lika och okränkbart.

Att människan är målet.

Välkomna till tillväxtkongressen 2004!

 

Tack.

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut