Artikel publicerad i Huffington Post 2 november 2011.
Politik handlar om ledarskap, och det är vad världen i högsta grad behöver få ut av morgondagens G20-möte i Cannes.
Tiden är förbi för vackra fraser och tomma ord. Vad vi behöver nu är att staka ut en ny väg framåt. Vi behöver upprätta en global plan för tillväxt, ambitiös nog att ta sig an den utmaning som världsekonomin står inför, och bygga den politiska enighet som kan förverkliga denna plan.
Det råder ingen tvekan om allvaret i situationen. Tillväxten hos de flesta av EU:s länder har stagnerat. Nyligen rapporterades att Storbritanniens tillväxt under tredje kvartalet bara var 0,5 procent. Japans ekonomi krympte med 0,5 procent kvartalet dessförrinnan. Efter ett starkt första kvartal har Tysklands ekonomi mattats av och förväntas växa med bara 1 procent under 2012.
I både Europa och USA har arbetslösheten stigit sedan mars, trots den starkare situationen på den tyska arbetsmarknaden. Inom EU saknar nästan en av tio som vill arbeta jobb. Siffran är bara marginellt bättre i USA, där arbetslösheten ligger kvar på drygt 9 procent. Ungdomsarbetslösheten i Sverige ännu högre – 22,8 procent.
Politiskt misslyckande
Ställda inför denna oroande utveckling har människor runt om i världen med rätta efterfrågat ett politiskt ledarskap. Detta har dock lyst med sin frånvaro.
I USA har ett politiskt dödläge tvingat president Obama att hantera ett republikanskt parti som ägnar sig åt ett högt politisk spel om budgettaket.
I Europa har, efter månader av tvekan, vissa stapplande steg framåt tagits under den senaste veckan. Men det behövs fler framsteg. Den attityd av att ”vänta och se” vi har sett så mycket av på sistone duger inte längre.
En plan
Så här kan det inte fortsätta. Människor världen över har rätt att förvänta sig mer av sina valda ledare än en axelryckning.
Utmaningen inför G20-mötet i Frankrike är att de politiska ledarna måste ingjuta tillförsikt i marknader och medborgare över hela världen genom att visa att de äntligen tar kontrollen. Om den utmaningen klaras blir G20 den vändpunkt vi behöver, med en plan anpassad till vidden av den kris vi nu står inför.
För det första behöver vi ett nytt åtgärdsprogram grundat i insikten om att bristande efterfrågan underminerar den globala återhämtningen. Mot denna bakgrund kommer en omedelbar gemensam åtstramning inte att fungera. Utvecklingen i eurozonen visar att Internationella valutafondens chef Christine Lagarde hade rätt när hon hävdade att ”en alltför häftig inbromsning kommer att skada återhämtningen och försämra jobbtillväxten”.
Stöd för detta krav måste sträcka sig bortom enbart hur vi hanterar budgetunderskotten. Som OECD påtalade tidigare i veckan, behöver vi också se en ökad rörlighet i växelkurserna och en större inhemsk efterfrågan i ekonomier med stora överskott.
För det andra erbjuder toppmötet ett utmärkt tillfälle för världens ledare att ännu en gång fastslå sitt åtagande om hållbara statsfinanser. Samtidigt hanteras skuldproblem bäst utifrån den situation varje enskilt land befinner sig i, snarare än genom en förenklad ideologisk patentlösning för alla. Lärdomarna från den svenska finanskrisen på 1990-talet, där statsskuldens andel av BNP halverades, tjänar här som ett gott exempel.
För länder som har fördelen av rekordlåga lånekostnader har president Obama lagt fram en fungerande strategi; en balanserad plan som stöder arbetstillfällen och tillväxt nu, samtidigt som underskotten sänks på medellång sikt, både genom intäktshöjningar och kostnadssänkningar. Andra, däribland Storbritanniens regering, borde lyssna till omvärlden snarare än att förbli fastlåsta i ett handlingsprogram som bara visar att de har förlorat kontakten med vilka behov deras ekonomi, företag och befolkning har.
Länder med stora underskott och höga lånekostnader behöver vidta åtgärder för att återuppbygga förtroendet hos investerare. För Italien i synnerhet är det nödvändigt med ett tydligt åtagande att lösa frågan om hållbar skuldsättning.
För det tredje får vi inte slå av på takten i reformen av banksektorn. Det måste säkerställas att banker har det kapital de behöver för att verka i en värld där dämpad tillväxt leder till fler inställda betalningar. Eftersom människor med rätta undrar hur skuldbördan kan fördelas på ett rättvist sätt, bör G20 åta sig att införa en skatt på finansiella transaktioner för alla större finansiella centra. Det behövs också en överenskommelse gällande åtskiljandet av reguljär bankverksamhet från investmentbanking, för att komma åt riskerna hos en finanssektor som är för sammankopplad och för stor för att tillåtas falla. Ytterligare en fråga som bör ses över är hur en bättre reglering av kreditvärderingsinstitut kan åstadkommas.
För det fjärde måste mötet i Cannes visa världen att politikerna har lyssnat till medborgarnas oro och att de förstår vidden av den ekonomiska krisen. Människors levnadsstandard stramas åt, oförtjänta bonusar till toppskiktet bidrar alltför ofta till ökad ojämlikhet, och nedskärningar på utbildning riskerar att underminera den kunskapsbaserade ekonomi vi behöver för framtiden. Människor världen över förstår att det är bristerna i den fria marknadskapitalismen som har orsakat krisen. De behöver höra svaren på hur en ansvarsfull kapitalism kan ta oss ur den. De politiska ledarnas roll är inte att protestera, den är att staka ut hur det kan göras annorlunda i framtiden. Det är bara genom att göra detta som vi kan börja återuppbygga det förtroende som är nödvändigt för en återhämtning.
Slutsats
Som vi såg under 2008 kan en global ekonomisk kris bara lösas genom ett globalt ekonomiskt ledarskap. Vi har sett alltför lite av den varan under de senaste 18 månaderna. Nu är det dags att ta nya tag och lägga fram en plan med lösningar inriktade på den vacklande tillväxten och den stigande arbetslösheten. En plan som lever upp till G20-ledarnas främsta ansvar: ansvaret att leda.
Ed Miliband
Ordförande för Labour, Storbritannien
Sigmar Gabriel
Ordförande för SPD, Tyskland
Håkan Juholt
Ordförande för Socialdemokraterna