Det talade ordet gäller!
Det är verkligen en glädje att få vara här i Skåne, i denna vackra park denna vackra första maj.
Det är en härlig dag i dag. Första maj är alltid en speciell dag, men denna första maj är speciell också på ett annat sätt. För i dag är äntligen första dagen som alla människor i Sverige som träffar någon som de älskar, som de vill gifta sig med oavsett om det är en man eller en kvinna, får göra det. Äntligen och grattis!
Vi vet alla att runt om i dag så smattrar fanorna och vandrar orkestrarna och tänks de fria tankarna. Men inte överallt, för fortfarande i dag så är inte världen sådan att det vi gör här i dag – går ut och demonstrerar och säger vad vi tycker – det är inte alla förunnat att göra det. Men detta är första maj. Det är arbetarrörelsens internationella dag.
Gunnar Hökmark brukar tycka att man ska ta bort det här som helgdag, för det är inte så viktigt. Och ni såg de unga moderaterna som stod här utanför med de blå ballongerna. Jag säger såhär: Första maj är arbetarrörelsens dag. De kan ha första april som sin dag – det tycker jag passar bättre!
Vi, kära vänner, vi i socialdemokratin är en frihetsrörelse och vi måste präglas av kamplust, kraft och vilja. Och det finns så mycket i dag att känna kraft och lust att vilja förändra. Sverige står i början av en period av växande klyftor, växande arbetslöshet och större orättvisor. Då ska vi socialdemokrater känna att är det något som behövs i dag så är det en stark socialdemokrati som förmår visa att det går att vända utvecklingen, att det går att vända jobbkrisen, till framtidstro.
Utvecklingen i Sverige går tvärtemot våra socialdemokratiska drömmar om framtiden. Tvärtemot det som en gång fick oss att engagera oss i socialdemokratin.
En annan färdriktning är möjlig, byggd på en annan vision, en annan dröm, än den som styr Sverige i dag. Och den måste vi prata om så att fler hör: Varför är vi socialdemokrater? Vad får oss att ta ställning?
Vad är det som driver mig i dag, i min övertygelse som socialdemokratisk partiordförande? Det vill jag tala om för er, här i dag, på första maj 2009 i Malmö.
När min äldsta dotter var i tonåren sade hon ungefär såhär till mig: Mamma, det är väl rätt fantastiskt med Sverige att här behöver inte jag känna när jag växer upp, att jag måste välja om jag ska bli mamma eller om jag ska utbilda mig och ha ett jobb. Hon frågade mig om inte det var ”själva grejen”, som hon uttryckte det, med välfärdssamhället.
Och jag tycker att hon hade så rätt – det är grejen, att aldrig tvingas välja som kvinna om man ska bli mamma eller ha jobb och utbildning.
I dag tror jag att många av era och andras döttrar ställer helt andra frågor. I jobbkrisens Sverige gäller inte oron hos de unga om de kommer att kunna göra både och, både jobba och bilda familj, utan kanske om de kan göra något av det alls: Får jag ett jobb? Får jag en bostad så att jag kan flytta hemifrån? Har jag en plats? Får jag vara med?
Ungdomsarbetslösheten är redan i dag uppe i 25 procent. Nästa år visar prognoserna att arbetslösheten blir 12 procent. Det är mer än var tionde svensk.
Och inför dessa alarmerande prognoser, som blir värre för varje ny prognos, så väljer regeringen Reinfeldt att både göra så lite och så fel. Jag ska berätta hur, och varför det gör att jag känner mig innerligt arg och upprörd.
Rekordmånga sökte till universitet och högskola i år. Rekordmånga unga lämnar gymnasieskolan i vår; de här lika många som fyrtiotalisterna. Men antalet platser på högskolan är färre i dag än vad det var mitt under högkonjunkturen 2006. När så regeringen kom med sin vårbudget nyligen så tänkte man att nu kommer det väl något mer!
Ja, det gjorde det. 7,5 platser - i hela landet! På psykologlinjen vid Karolinska institutet i Stockholm. Det var hela tillskottet.
I Jan Björklunds Sverige vill regeringen nu göra så att alla de som går på de yrkesförberedande programmen i gymnasiet inte ska få behörighet till högskolan, utan de ska i stället vara tvungna att läsa in den på komvux. Men samtidigt, i jobbkrisens Sverige, så skär ju regeringen ner på komvuxplatserna. Det är färre platser på komvux i dag än vad det var mitt under högkonjunkturen.
Man har tagit bort 25:4-regeln som gjorde att de som hade jobbat några år kunde komma in på högskolan den vägen. De tog bort rekryteringsstödet som våra fackliga kompisar har kunnat använda för att ta steget in på högskolan. De tog bort a-kassan för studenter och skärpte reglerna, så att de som går från arbetslöshet till högskola riskerar att helt hamna utanför systemen. Det här är Jan Björklund som stänger dörrar. Det här är en politik som säger: Alla ska inte med.
Är det verkligen klokt att skära ner på utbildning, när kunskapskraven på arbetsmarknaden hela tiden växer? Är det rimligt för ett land som vill vara anständigt? Som vill vara en ledande tillväxtnation?
Nej, hela min känsla, hela mitt sinne, revolterar mot det som nu sker. Frihet är socialdemokratins mål. Frihet som i möjligheter. Därför måste vi alltid ge alla en chans, och sedan en chans till, och sedan en chans till – och aldrig någonsin ge upp om en enda ungdom.
Det som sker nu strider mot allt det som jag som socialdemokrat står för, allt det som gör att jag är socialdemokrat, och därför säger jag: Ge ungdomsgenerationen en chans!
Vi kommer att prioritera det, för politik som Olof Palme sade, att vilja. Men det är också att välja vad man gör som politiker, varje dag. Därför har vi lagt förslag, och de är många så jag kan inte nämna alla i dag:
- 90 000 sommarjobb åt de unga nu.
- Sommarkurser på högskolan, så att de som inte har behörighet för att ta sig in på högskolan kan få det.
- Skatteavdrag med 2/3 av lönen till de arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa ungdomar.
- Fler platser på högskolan.
- Fler platser på komvux.
- Investeringsstöd för att bygga hyreslägenheter.
Här i Skåne går väldigt många byggnadsarbetare arbetslösa. Och 27 000 ungdomar bara i Malmö och Lund saknar egen bostad. Finns det något bättre då än att låta de arbetslösa byggnadsarbetarna bygga billiga hyreslägenheter åt de ungdomar som saknar bostad?
Vi vill öppna dörrar. Fler dörrar, inte färre, måste stå öppna för våra ungdomar. Dörrar till utbildning och jobb, och dörren till den där första egna lägenheten. Så att Sverige står starkare rustat den dag konjunkturen vänder.
Därför, partivänner, så kommer vi om vi vinner valet att på varje politikområde analysera och prioritera våra beslut, utifrån de här stora ungdomsgruppernas möjligheter att ta sig in i vuxenlivet – in i utbildning, ut på arbetsmarknaden och in i den där första egna lägenheten.
Det är ett löfte. För det är vad vi socialdemokrater vill, och det är vad vi väljer för vi vet att politik är att välja. Det gör skillnad vilken regering som styr. Stäng dörren till Utbildningsdepartementet för Jan Björklund. Byt lås! Släng nycklarna! Öppna dörren för de unga!
Jag vill leva i ett Sverige där människors vilja och drömmar inte kvävs beroende på bakgrund. Där det inte finns vägar till utveckling och möjligheter där det står: obehöriga äga ej tillträde. Jag vill leva i ett Sverige där alla får möjlighet att forma sina liv efter egen vilja, att tro på sig själv, att satsa på sina drömmars mål, växa, skapa, välja själv.
Alla kan ju det. Människor kommer inte i olika sorter till världen. Vi har olika förutsättningar, små eller stora möjligheter, men alla är lika mycket värda.
Min, vår och er socialdemokratiska dröm handlar om människovärde och om frihet verkligen för alla. Jag ska läsa några rader ur en antologi om klass som Ordfront har gett ut, som jag tror att många känner igen sig i:
”Mamma lät oss födas i välfärdslandet Sverige, ett land som höll på att byggas upp till ett av de bästa i världen, med yttrandefrihet och ständigt nya reformer för social trygghet och möjligheter även för oss som inte tillhörde över- och medelklassen att utbilda oss och ta oss fram. "Du är så dum", har jag sagt till mamma tusen gånger. Så fel. Hon är inte dum. Jag klarade en högskoleutbildning. Det skulle hon också gjort. Det är inte för att man är smart som man går vidare. Det är för att det finns möjligheter.”
Det är Karin Nielsen, som skriver om sin klassresa – en resa som blev möjlig därför att socialdemokratin ville att den skulle gå att göra, för att vi såg till att låsa upp dörrar och riva hinder så att det blev möjligt att röra sig socialt.
Därför valde jag socialdemokratin, och jag tror också att det gäller många av er. Och det gjorde skillnad. Utan arbetarrörelsen hade klassresan inte blivit möjlig för så många. Vi ska inte vara så blyga att vi inte erkänner våra segrar. Vi ska vara stolta, och vi ska visa självförtroende för de förändringar som vi har gjort. Vi har kämpat för att få bort klassamhället. Mycket är annorlunda idag, men mycket finns kvar – därför måste vår kamp också finnas kvar. Klassamhället krymper enskilda människors frihet. Det tar ifrån individer möjligheter. Och klyftor av alla de slag är också ett hot mot oss alla, ett hinder för samhällsutvecklingen.
Den starkaste utvecklingen, den starkaste konkurrenskraften, får vi när så många som det bara är möjligt får utvecklas så långt som de bara kan. Det är socialdemokrati och det får vi aldrig glömma.
Såhär fortsätter Karin Nielsen:
”En generation tidigare och jag hade inte kunnat göra någon klassresa. Jag är en produkt av välfärdssamhället. Inte minst att förstå mammas resa gör att min Vördnad för Välfärdssamhället Växer. Och också min skräck. Insikten om att det som jag trodde var självklart är så bräckligt. Några politiska beslut bort och mina möjligheter hade inte funnits. Några politiska beslut till så hade mammas möjligheter funnits. Några snabba politiska beslut och mina eventuella barn kommer inte att ha några möjligheter.”
Mina vänner, några snabba politiska beslut är redan fattade.
I dag stängs möjligheter. Dörren till en bättre framtid smäller igen, rätt i ansiktet på väldigt många i vårt samhälle. Klassresor ställs in. Vägen till frihet blir längre och längre, och klyftorna mellan människor djupnar.
Och det är inte bara de klyftor som vi känner igen. Det skapas också helt nya klyftor i Sverige 2009. Det är inte bara finanskrisen som skapar dem – det är inte Reinfeldts fel att finanskrisen blåser över världen. Men det vi ser nu är politiskt orsakade klyftor. Kalla det Reinfeldteffekten om ni så vill.
För första gången får vi nämligen hundratusentals ofrivilligt försäkringslösa, i början på en period av massarbetslöshet.
En halv miljon människor har trängts ut ur a-kassan. Jag har träffat några av dem. En av dem heter Yvonne. Hon är kommunalare från Uppsala, deltidsarbetande, två barn. Hon sade gråtande att hon hade känt sig tvungen att välja mellan att vara med i a-kassan eller mat för en vecka. Hon valde maten.
Vi pratar om Sverige år 2009.
40 000 personer utförsäkras nästa år från sjukförsäkringen. Jag har träffat några av dem också, en häromdagen – en metallare i Skillingaryd. Han var förtvivlad. Han har ännu inte fått besked om han får ha kvar sin sjukförsäkring. Han har jobbat hela sitt liv.
Jag träffade nyligen också en grupp socialsekreterare, mitt i det rika Stockholm. De vittnade om vad de kallade ”ett socialt skyddsnät med maskor så stora att valar kan simma igenom dem”.
A-kassan är en omistlig del av en stark arbetslinje. A-kassan är inget bidrag. Vi vet att en stark a-kassa bidrar till konkurrenskraften, eftersom omställningen underlättas i stället för att den görs svår.
Vinner vi valet 2010 börjar vi direkt, tillsammans med våra vänner i Miljöpartiet och Vänsterpartiet, att reparera a-kassan och sjukförsäkringen. De ska vara 80 procent till 80 procent av löntagarna. Det är inte ett hot. Det är ett löfte!
Partivänner, det finns en mening som mer än många andra glittrar ideologiskt för mig: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Så beskriver man kanske allra enklast den bärande tanken för socialdemokratins vision om ett välfärdsland där vi håller ihop, i solidaritet. Det som har gjort välfärdssamhället inte bara möjligt utan så framgångsrikt.
Men vad händer i dag? Vi kan se på Malmö där ni, precis som sades här nyss, har en i grunden stark ekonomi fortfarande men där problemen kommer att växa, eftersom regeringen hellre lånar 15 miljarder kronor bara i år för att sänka skatten för dem med de höga inkomsterna, i stället för att försöka stötta och hjälpa kommunerna och landstingen att kunna behålla sina viktiga välfärdsarbetare. Så ser det ut på många håll i Sverige.
När man låter socialbidrag ersätta trygghetsförsäkringar och nekar kommuner och landsting extra statsbidrag – då blir det besparingar på verksamheten.
Många lärare tvingas redan i dag lämna klassrummen i stället för att undervisa ungarna. Förskollärare lämnar dagis så att barngrupperna redan idag växer.
Många inom sjukvården har redan i dag, i början av krisen, fått lämna sina jobb.
Låt mig för tydlighetens skull, riktat mot regeringen, poängtera en sak: Detta är välfärdens kärna! Det är just mot denna kärna som regeringspolitiken slår.
Samtidigt händer en annan sak. Inom sjukvården har den borgerliga regeringen, och dem som röstade fram dem, gjort det möjligt för de som har privata sjukförsäkringar att få vård på offentligt finansierade sjukhus. Det gör att det räcker inte bara med att betala skatt för att få del av den gemensamma välfärden, utan det blir en annan behandling om du har en egen försäkring.
Jag frågade socialminister Göran Hägglund – han gör inte sådär väldigt mycket på det sociala området utan i stället försöker förhindra folk från att gifta sig för kärleks skull, men det lyckades han inte förhindra! – jag frågade honom:
”Göran Hägglund, tycker du att det är ok, om det nu blir så återigen, att fabriksarbetarens son och direktörens dotter sitter i två olika väntrum på sjukhuset och får vård av olika skäl?”
Då svarade Göran Hägglund ordagrant: ”Ja, må så ske.”
Jag är socialdemokrat och jag säger: Må så aldrig ske.
Mitt besked är att om vi vinner valet, tillsammans med våra vänner i Vänsterpartiet och Miljöpartiet, så tar vi bort den orättvisan.
Vård ska ges efter behov i Sverige, aldrig efter plånbok. Det är inte ett hot. Det är ett löfte!
Om det är så att ”åt var och en efter behov” snart inte gäller längre – hur är det då med ”av var och en efter förmåga”? Är det så i Sverige i dag?
Samtidigt som allt färre har allt mindre i lön eller ersättning att betala skatt med, så har de förmögna och de med de största villorna fråntagits möjligheten att bidra utifrån sin förmåga. De skatter som gav dem chansen att vara rika, och ändå solidariska, har tagits bort.
Det är klart, partivänner, att vi tar debatten om skatterna.
Vi räds inte den debatten. Vi vågar höja skatter när så krävs. Vi vågar också sänka skatter när så krävs, och jag ska snart ge ett sådant exempel. Politik är att välja, och vi har gjort vårt val. Jobben kommer först, alltid före stora skattesänkningar.
En välfärd för alla kräver också rättvisa skatter. Vi vågar ta debatten om att skapa ett rättvisare skattesystem. Vi vågar säga att skatter finns också för att fördela mellan dem som har och dem som inte har. Det är en viktig del av solidaritetspolitiken.
Vi tar debatten om skatterna också i valrörelsen nästa år.
Det är inte heller ett hot. Det är ett löfte!
Ironiskt nog finns det en grupp som får betala mer, och ibland långt över sin förmåga. Det är, och det vet ni, pensionärerna. Pensionärerna som redan har gjort sin arbetsinsats. Nu får pensionärerna betala mer skatt än de som jobbar. Enligt min mening, och det tycker jag är självklart, så är pension uppskjuten lön. Då ska pension beskattas som lön.
Och för varje gång regeringen tar ett steg till med sitt så kallade jobbskatteavdrag så ökar de medvetet klyftan mellan de som fortfarande har jobb och pensionärerna som har arbetat ett långt liv.
Vinner vi valet så kommer vi, tillsammans med våra vänner i Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att ta itu med det mödosamma arbetet med att återställa rättvisan i skatt mellan pension och lön. Det arbetet börjar vi med dag 1. Det är inte heller ett hot. Det är också ett löfte!
Mina vänner, det har talats mycket om ledarskap i dessa dagar, i synnerhet socialdemokratins ledarskap. Men vad handlar egentligen ledarskap om?
Det handlar inte bara om vad man säger. För det finns, och jag tror att ni också har sådana exempel, ledare som säger en sak men gör något helt annat. Det handlar inte ens bara om vad man gör, för ibland gör det störst skillnad vad man inte gör. Vad det handlar om är hur det blir, vilka resultat man åstadkommer.
Så hur har det gått för det ledarskap som styr Sverige? I går kom en ny studie som visar det, svart på vitt. I socialt utsatta stadsdelar, som t.ex. Rosengård, drabbas människor väsentligt hårdare av krisen än de som bor i t.ex. Vellinge eller Djursholm. Måste det vara så? Nej.
Kriser kan hanteras på olika sätt och med olika resultat. Professor Johan Fritzell på Stockholms universitet sa i Dagens Nyheter att under nittiotalskrisen fick alla det sämre, men klyftorna växte inte. Nu däremot växer klyftorna – inte på grund av finanskrisen i sig utan för att regeringen har valt en politik som allt mer drar isär dem som har från dem som inte har.
Det handlar också om skillnader mellan kvinnor och män. När Maria Wetterstrand frågade Fredrik Reinfeldt i riksdagen varför regeringens politik drabbar kvinnor hårdare än män, så svarade han ungefär såhär: Det är inte sant att vår politik drabbar kvinnorna för att de är kvinnor, utan det är för att de jobbar mindre, tjänar mindre och äger mindre. Det är därför de drabbas mer.
Ja, det är en alldeles utmärkt analys!
Nu handlar det om att jobbkrisen inte bara kan viftas undan som något globalt dilemma. Det är inte Reinfeldts fel att vi har finanskris, men det är han och hans regering som avgör hur man i Sverige väljer att använda politiken – eller att inte göra det.
En regering som säger att den inget kan göra sprider en känsla av hopplöshet. En regering som säger att det är ansvar att göra lite, och oansvar att vilja investera för att möta krisen, den blåser under oron och tar dessutom inte sitt eget ansvar. Vi har en regering som älskar att kommentera. Vi borde ha en regering som regerar, som minimerar risker och skador och maximerar möjligheter, som åstadkommer resultat. Som sätter jobben först för att det är grunden för sunda statsfinanser och välfärd, men framför allt för solidaritet.
Vad jag begär av statsministern är inget oöverkomligt. Vi begär att han och regeringen ska ta ansvar för det land de är satta att leda i åtminstone 1,5 år till.
Ett resultat kommer att vara viktigare än alla andra när vi går till val nästa år: Hur har det gått med arbetslösheten? Hur har det gått med jobben? Det är det som valet 2010 ska handla om och det avgör Sveriges framtid.
Kommer ni att vara med och slåss i den valrörelsen, kamrater? Jag hoppas det och jag behöver er, varenda en, varenda dag, från i dag och fram till valet nästa år!
Vi vet vad vi vill göra och vad Sverige hade kunnat göra. Gå inte på allt snack om att vi inte har någon politik, att vi inte har något alternativ, eller att vi går runt och gnäller i största allmänhet. Vi gör samma bedömning som i stort sett alla ekonomiska förståsigpåare – från Konjunkturinstitutet till regeringens eget finanspolitiska råd:
Vi behöver stimulera ekonomin. Vi behöver investera och arbeta oss ur krisen!
Vi lade fram våra förslag i onsdags, i vår vårmotion till riksdagen.
Där har vi insatser som handlar om entreprenörerna, om småföretagarna. Om de gröna jobben, om att vidga ROT-avdraget för upprustning och energieffektivisering till att inte bara gälla bostadsrätter och villor utan förstås också till miljonprogrammets områden, där det verkligen behöver rustas. Om att stödja fordonsindustrin och få fler miljöfordon. Om att ge jobb i kultursektorn för kultur behöver kulturarbetare för att kunna överleva - det vill vi också göra till en fråga i valet.
I stället för att sänka skatterna så lägger vi hellre 15 miljarder kronor till kommuner och landsting 2009 och 2010, så att lärarna kan bli kvar i klassrummen och barngrupperna inte behöver bli större. Vi har med ett kunskapslyft med 50 000 fler platser och vi har förslag om skatter som bygger på rättvisa.
Jag säger detta i dag för att visa, och för att ni också ska känna trygghet i, att det finns ett alternativ och att det är skillnad.
När Anders Borg presenterade sin budget och fick kritik för att det var för lite insatser sade han att han inte kan trolla med knäna. Vi har inte bett honom att trolla med någonting – bara att prioritera.
Anders Borg säger att det blir inga skattehöjningar och det blir inga nedskärningar i välfärden – men abrakadabra och simsalabim! Så blev det uppsägningar i vård, i skola och omsorg.
Och hokus pokus! Så skenade socialbidragen så att kommunerna måste spara på omsorgen.
Vad Anders Borg gör är inte att han trollar med knäna. Han trollar genom att skjuta över problemen på kommuner och landsting. Det är intressant, för det skrevs en bok 1992 som ni säkert inte kommer ihåg, men författaren hette Anders E. Borg. Titeln på boken är ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord?”.
Just det. Så mycket var det med trollkonstnären, med illusionisten, som låtsats att regeringen försvarar välfärdens kärna när man snor åt sig det ekonomiska utrymmet, och ökar orättvisorna så att besparingarna hamnar där ute där välfärden verkligen känns och behövs – i skolor, på dagis och i sjukvården. Vilken regering!
Hörde ni när Fredrik Reinfeldt sade att han längtar tillbaka till Perssons tid? När Persson, jag, Margareta Winberg och andra regerade hade vi starka finanser och stigande sysselsättning - jag kan förstå om han längtar tillbaka till den tiden. Men vad säger det om en statsminister att han står och pratar om att han längtar efter sin socialdemokratiska föregångare?
Jag kan lova er en sak: Om jag får förtroendet att bli statsminister efter valet 2010, så kommer jag inte att längta efter Fredrik Reinfeldt en enda dag!
Jag kommer inte att längta efter Sven Otto Littorin heller, ni vet vår arbetsmarknadsminister som uttrycker sig så poetiskt och ödmjukt om att i år blir ett skitår. Och att nästa år blir ett skitår. Ungefär som att då kan regeringen sätta sig ner, ta en kopp kaffe och vänta på att skitåren går över.
Det finns en simtränare som heter Hans Chrunak, han var tränare för simlandslaget för några år sedan. Han har uttryckt det på pricken. Han har beskrivit faran med att inte ledarskapet försöker uppmuntra, ge hopp och ge framtidstro, och så sade han såhär: Om Littorin och Borg vore coacher för simmarna i vår klubb så skulle de ha drunknat långt innan skitåret var över!
Så kan man också se det.
Vi socialdemokrater vet att politiken behövs, att den gör skillnad, att det finns en annan väg, att det finns ett annat alternativ, att det går att använda politiken på ett rättvist sätt, att det går att prioritera jobb utan att riva sönder välfärden.
För rättvisans skull ska vi nu jobba hela vägen in i kaklet den 19 september 2010. Då ska vi få en röd-grön regering. Det är något att se fram emot!
Innan jag slutar vill jag förstås säga några ord om det val som är väldigt snart. När jag träffar folk i dag brukar jag alltid fråga: Vad gör du den 7 juni? Då ser ungefär 80 procent förvånade ut och frågar: Vad har du med det att göra?
Ja, det är ett val då, och det är väldigt få som vet om det. Det är viktigt att vi påminner om det och om att det är viktigt för demokratin att gå iväg och rösta. Att det är lika stor skillnad i Europa som i Sverige mellan röda och blå regeringar, mellan Zapatero, den röde ledaren i Spanien, och Berlusconi, den blåa ledaren i Italien.
I dag domineras Europa av konservativa krafter – 18 av 27 EU-regeringar är borgerliga, 17 av 27 EU-kommissionärer är borgerliga, 431 av 784 EU-parlamentariker är borgerliga. Det är dags att försöka ändra på det, för det gör förstås skillnad.
Moderaterna vägrar t.ex. konsekvent att stå upp för löntagarnas rättigheter i EU. Man röstar i Europaparlamentet konsekvent emot att stärka rättigheterna för löntagarna. Reinfeldt och Littorin sitter påfallande tysta i EU, när din lön och ditt kollektivavtal är hotade.
Till skillnad från moderaterna står vi socialdemokrater på löntagarnas sida. Vi står upp för de fackliga rättigheterna, vi står upp för jobben och vi står upp för arbetsvillkoren, för rätten till lika lön för lika arbete. Vi står upp för de gröna jobben och klimatet. Det gäller också jämställdheten – hela lönen och halva makten. Det målet gäller oss i EU också.
Moderaterna avstår konsekvent från att rösta när det gäller jämställdhet. Vi vill stärka EU:s jämställdhetslagstiftning och lagstiftningen mot diskriminering beroende på kön. Och vi vill att den politiska makten ska delas lika i EU, precis som den gör i svensk socialdemokrati, mellan kvinnor och män. Det är som min goda vän Margot Wallström brukar säga: ”Det är inte ett glastak som ligger mellan kvinnorna och makten – det är ett tjockt lager av män!”
Då brukar halva delen av publiken applådera; så kanske det var nu med!
Om detta, bland annat, handlar Europavalet. Kampen om ett blått eller rött Europa, höger eller vänster, jobb eller passivitet. Tänk såhär och sprid det budskapet: Den 6 juni, på vår nationaldag, firar vi demokratin. Den 7 juni använder vi demokratin och går och röstar.
Det är ett viktigt budskap att sprida!
I riksdagsvalet 2010 så kommer det att finnas en rödgrön och en blå allians att välja mellan. Vi kommer då, precis som ni har sett oss göra nästan varje vecka, lämna tydliga besked från socialdemokratins sida om de där frågorna som Reinfeldt trodde att han skulle kunna jaga mig med i två år till: Vad ska du göra? Vem ska du göra det med? Hur ska du göra det?
Vi lämnar våra besked. Vi socialdemokrater, Västerpartiet och Miljöpartiet vill bilda en rödgrön koalition för jobben, för klimatet och för välfärden – som de har i Island i dag, som de har i Norge i dag och som gör så stor skillnad när det gäller politiken.
Det finns en annan regeringsfråga dock, som jag vill lyfta upp i dag, för det finns ett parti som söker sig mot makten i kommuner, i EU och i riksdagen. Ett parti som livnär sig på vanmakt, ilska, missnöje – sådant som riskerar att öka när jobbkrisen växer sig stark. Det är förstås Sverigedemokraterna jag tänker på.
Sverigedemokraterna har sagt mycket tydligt att de aldrig kommer att stödja en socialdemokratisk regering och att de aldrig kommer att stödja Mona Sahlin som statsminister. Det beskedet tackar jag för, det säger jag väldigt tydligt!
Men vilket är Fredrik Reinfeldts besked? Varför lämnar inte han besked om den enda återstående regeringsfrågan? Varför kan han inte tydligt och rakt säga: Nej, jag tänker inte regera med stöd eller beroende av Sverigedemokraterna. Han har fortfarande inte sagt de orden.
För min del, som socialdemokratisk statsministerkandidat, säger jag såhär: Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig kommer jag att medverka till att socialdemokratin gör sig beroende av, eller samarbetar med, Sverigedemokraterna. Aldrig!
Nu har jag talat om varför jag är socialdemokrat, vad det är som driver mig som socialdemokratisk partiledare, om de värderingar och principer som jag vill ska styra Sveriges utveckling inför framtiden.
Jag har talat om de samhällsproblem som vi ser växa fram i Sverige idag och att det går att få en annan framtid, en annan färdriktning för Sverige. Orättvisor är aldrig lösningen på Sveriges problem!
Nu kämpar vi på - den 7 juni, kyrkovalet i höst, och sedan är det riksdagsval nästa år.
Kämpa på – tack ska ni ha!