(s) kulturrådslag den 21 november 2008.
Det pågår en aktiv kulturdebatt idag! Det är bra! Det är en spännande tid i kulturpolitiken.
Å ena sidan finns en växande medvetenhet om kulturens centrala roll i ett demokratiskt samhälle. En medvetenhet om kulturens sociala och ekonomiska betydelse. Inte minst detta rådslag är ett uttryck för det.
I måndags genomfördes presentationen av den stora ”skuggutredningen” på Orionteatern här i Stockholm och på många fler platser i landet. Teaterförbundet har tillsammans med dramatikern Jacob Hirdwall givit ut boken ”Det osynliga – Teaterförbundets guide till kulturpolitiken” Den första upplagan tog slut och vi måste trycka nytt!
Debatten förs också i de flesta av våra stora dagstidningar, och bland medborgarna.
Å andra sidan känner sig kulturlivet och inte minst de professionellt yrkesverksamma inom denna – hårt trängda. Urholkade anslag i kombination med förändringar utanför kulturområdet gör att villkoren för den professionella kulturen allvarligt har försämrats. Det slår inte bara mot villkoren för de yrkesverksamma utan hotar också bredden, mångfalden, tillgängligheten och kvalitén.
SYNEN på de professionellt yrkesverksamma måste förändras. Det är en viktig början på en ny kulturpolitik: När Teaterförbundet bildades 1894, var det de resande teatersällskapens tid och utropet ljöd: ”ta in tvätten – skådespelarna kommer”. Går vi ännu längre tillbaks hamnar vi på Västgötalagen tid: ”Lekare ligge ogill”.
Jag möter många medlemmar som vittnar om en syn på dem som lata, självuppfyllande bidragstagare – så kan det inte fortsätta!
2. Kulturen är ingen krisbransch. Publiken växer och det produceras mycket bra konst och kultur runt om i landet. Det är i stället kulturpolitiken som är i kris!
Det går inte att komma ifrån att kulturpolitik också handlar om pengar. Under de senaste åren har det skett en kraftig urholkning av anlagen både till institutioner och det fria kulturlivet. Det krävs en framåtsyftande politik som förutsätter att man kan fylla de hål som uppstått. Det krävs kort sagt en reparationsplan för de stora skador som uppstått under 2008.
Kulturpolitiken handlar också om att alla de professionellt yrkesverksamma som genom att starkt engagemang skärper och bär upp den kultur som publiken möter – scenkonst och film – också genom dåliga villkor blir kulturlivets största sponsorer.
Vi måste ha rätt och möjlighet att försörja oss inom våra yrken, hela året runt. Så är inte fallet idag. Detta betyder inte att alla skall ha tillsvidareanställningar tolv månader om året. Men det betyder att vi inte med någon slags självklarhet förväntas byta yrke ett par gånger om året.
I amerikansk film är nästan alla servitriser egentligen skådespelerskor och alla taxichaufförer egentligen skådespelare. Den nuvarande regeringen menar att detta är det normala, man har ett brödjobb (bagare ?) och sedan utövar man det yrke man utbildats till (3-4 års högskoleutbildning) några korta månader här och där. Varför gäller detta just inom scen och filmområdet? Jag har fortfarande inte fått svar på den frågan! (Här märker vi SYNEN på oss igen.)
Inom filmområdet blir detta särskilt tydligt. Alla filmarbetare jobbar säsongvis. Vem har hört talas om att den nya filminspelningen startar redan dagen/veckan efter den förra.
Här krävs det att man tar sig an de frågor som finns på andra politikområden. Skatte och trygghetssystemen måste anpassas till de frilansande kulturarbetarna verklighet!
Respekten för upphovsrätten på Internet är mycket viktig i en kommande kulturpolitik. Om inte den finns så finns inga möjligheter att producera konstnärligt framgångsrik film och som ger en försörjning. Därför är det nödvändigt att regeringen lägger fram propositionen om sanktionsdirektivet i den utformning som den har i lagrådsremissen och att denna får ett brett stöd i riksdagen.
3. Frågan om ur vems perspektiv kulturpolitiken skall ses, medborgarnas eller
Kulturlivets, ställs också.
Detta är i grunden en felaktig motsättning. En konstruktion som man sällan hör på andra politikområden. En fungerande skolpolitik är bra för både lärare och elever. Samma sak med sjukvården.
Bilden av att medborgarna vill ha roligt billig konst och konstnärerna vill vara svarta svåra och otillgängliga är grotesk.
All konst förutsätter en publik, men all publik har rätt till en konst som står på egna ben och ofta är oväntad och överraskande.
Slutligen:
I socialdemokraternas partimotion om den framtida kulturpolitiken står att : ”i goda tider är det möjligt att verkligen satsa på kultur. Men det är i dåliga tider – i tider av brist och knapphet, av oro och rädsla för framtiden – som vi verkligen behöver konsten. Det är då den visar sitt värde” Utmärkt!
Tyvärr är det nog så att när tiderna hårdnar, många förlorar jobben, det är lågkonjunktur – då är kulturpolitiken det första området som får stryka på foten. Då mäts vi genast igen mot nyttan av en vårdplats eller mjölk i skolmatsalen.
Kan detta rådslag ändra på det – är mycket vunnet!
En av våra stora teaterkritiker och författare Leif Zern skrev för något år sedan i Dagens Nyheter:
”Det mesta talar om att den borgerliga alliansens kulturpolitik slutar i en kalldusch (för teatrarnas del). Ideologin ligger ju fastlagd – staten skall göra så lite som möjligt. (-) Mitt huvudtips är att alliansen förlorar nästa val på en fråga som verkar ofarlig.”
Frågan om konst och kultur är inte ofarlig – den debatt som nu kommit igång kring den framtida kulturpolitiken visar att han har rätt!
Anna Carlson
ordförande