Jag har arbetat i scenkonstbranschen sedan 1981, huvudsakligen inom musikområdet främst med den i bästa mening mest otidsenliga kulturformen av alla - symfoniorkestern. Jag drar den slutsatsen eftersom jag inte hörde symfoniorkestrarna nämnas i ett enda av skuggutredningens förslag.
Sedan 2004 är jag verksam inom Svensk Scenkonst som är bransch- och arbetsgivarorganisation för musik, dans och teater. Våra medlemmar är huvudsakligen offentligt stödda institutioner men även några rena privatteatrar finns med. För första gången under dessa snart 30 år står kulturpolitiken om inte högst så i alla fall högt upp på den politiska dagordningen. Vi har länge försökt flytta kulturen inemot politikens kärna och göra den väsentlig i valrörelserna – ny kanske vi äntligen lyckas. Det är väldigt stimulerande!
Varför ska vi ändra de kulturpolitiska målen från 74 när de fungerat så bra står det bland frågorna inför dagens samtal. Vid vår stämma i Umeå i våras var förre (s) statsrådet Georg Andersson inledningstalare. Han var en av männen bekom 74 års beslut och kunde nu reflektera över utvecklingen från målen 74 till dagens kulturutredning. Hans korta slutsats var att 74 års mål var utmärkta men att de egentligen aldrig genomfördes främst för att resurserna aldrig kom i paritet med de ambitiösa målen. Jag tror att det synsättet är viktigt att ha med sig i dagens diskussion.
Det sägs ofta, bland annat här idag, att det vore bra med en debatt om statlig kulturpolitik som inte bara handlade om pengar. Och naturligtvis skall den inte bara handla om pengar. Men utan en ständig koppling mellan vad som är önskvärt och vad som är ekonomiskt möjligt blir samtalet ganska ointressant.
Helt i enlighet med 74 års mål har det byggts ut ett nät av scenkonstinstitutioner över hela landet. Nätet är ganska grovmakigt särskilt norr om Dalälven men det fanns i alla fall goda ambitioner. Problemet är bara att det som skapades var ganska tunna skal som antagligen var tänkta att successivt fyllas på med resurser. Den utvecklingen avstannade snart till förmån för andra politiska prioriteringar.. Nu har sedan flera år resurserna strypts och neddragningar och uppsägningar sprids över landet. I bland verkar själva existensen av en institution vara viktigast - inte så mycket att den skall kunna bedriva en meningsfull verksamhet.
Jag skulle vilja påstå att de svenska scenkonstinstitutionerna är landets sämst utnyttjade kulturresurser. Hur har det blivit så? Åter är det ett exempel på de små stegens tyranni. År efter år har bidragsuppräkningarna inte hållit jämna steg med kostnadsutvecklingen. Därtill kommer skenande pensionskostnader och indragning av momspengar i strid mot domstolsbeslut.
Om jag får ta en symfoniorkester som exempel så är det ofta omvittnat att den är ett olämpligt objekt för rationalisering. Ska man spela hela repertoaren särskilt den som tillkommit i vår tid måste man ha cirka 100 högt specialiserade musiker. De hjälper inte att en cymbalspelare bara medverkar i ca 15 sekunder hon kan i alla fall inte hoppa in och spela heckelfon som i sin tur kanske medverkar 3 min. Ska man dra ner skyddar därför en orkesterledning i det längsta orkesternumerären och skär i administration och rörliga konstnärliga medel. Detta leder till minskat utbud färre konserter och med sämre konstnärligt innehåll än som varit möjligt. Samtidigt är fortfarande den största kostnadsmassan – orkestern – kvar men går på halv maskin. Det blir något av scenkonstens Ebberöds bank över det hela. Samma resonemang går att föra även gällande teatrarna. En erfaren scenräv som varit med länge vid en av landets större teatrar har berättat att teaterns kapacitet är utnyttjad till ungefär 50% jämfört med hur det var för 30 år sedan. Kulturrådet har flera gånger på olika sätt pekat på de här problemen både för nuvarande och tidigare regeringar men hittills utan nämnvärt resultat. Frågan måste alltså ställas har vi råd med sådant resursslöseri och hur skall en ny kulturpolitik ta om hand denna situation.
Man kan alltså inte hymla med att i en ny kulturpolitik måste – oavsett partifärg – resursfrågorna ha en avgörande betydelse. Men om det ska gå att motivera några resurser måste kulturpolitiken utgå från en syn på kulturen som livsnödvändig för ett samhälle, oavsett hur detta ser ut. Vi ska naturligtvis inte överlämna kulturen till råa marknadskrafter. Men vi skall inte heller bygga upp en falsk motsättning mellan offentlighet och marknad, mellan god kulturpolitik och negativa marknadskrafter. Teaterhistorien visar med all önskvärd tydlighet vilken betydelse marknaden har haft för teaterns konstnärliga möjligheter: den elisabetanska renässansen, 1800-talets borgerliga teater, modernismens genombrott … och även den mest subventionerade operascen verkar också på marknaden, eftersom publiken går dit av fri vilja och det de betalt har en avgörande betydelse för finansieringen. Ta GöteborgsOperan som exempel. Drygt 30% av intäkterna kommer från biljetter och sponsorer. De pengarna har man fått in med ett tydligt marknadstänkande som inte stått i strid med höga konstnärliga mål som ofta uppnåtts och ibland tom överträffats. En levande kultur har ett fritt och givande utbyte mellan olika former, även de kommersiella. Det går inte att se den subventionerande kulturpolitiken som en räddare i nöden eller en Sankt Göran.
En kulturpolitik måste också vara medveten om de förändringar samhället genomgår vad gäller olika typer av vardagliga vanor. De sociala och kulturella förhållanden som fanns i Sverige 1974 gäller inte längre på samma sätt.
Vilken betydelse har t ex föreningsliv i dag jämfört med tidigare, hur ska man förhålla sig till de gamla bildningsidealen som var aktuella ännu på 1970-talet, vad intresserar sig människor för i en tid när fler blir äldre och har mer fritid samtidigt som andra grupper blir mer marginaliserade. Det faktum att kvinnor är i övervägande majoritet som kulturbärare, den demografiska och etniska omvandlingen samtidigt som kvinnor ofta diskriminerats bland kulturarbetarna själva … kort sagt har Sverige blivit betydligt mer differentierat och det kulturella landskapet på motsvarande sätt förändrat. Vilket också betyder att fler olika grupper av människor samtidigt blir potentiella kulturkonsumenter. Vad betyder det för kulturpolitikens utformning och kanske nödvändiga prioriteringar. Vilka svåra frågor måste man då ta ställning till? Dessa frågor måste vi i branschen vara med och svara på för att inte utvecklingen skall gå mot statliga direktiv vad gäller målgrupper och hänsynstaganden?
Kulturpolitiken handlar om både producenter och konsumenter. De möts båda leden i synen på tillgänglighet. Det synsättet var grunden i Arthur Engbergs utredning på 1930-talet vilken resulterade i bildandet av Riksteatern. En hörnsten i all hittillsvarande kulturpolitik: enkelt uttryckt så mycket som möjligt för så många som möjligt i princip överallt. Ska man hålla fast vid det i ett samhälle som gärna beskrivs som ”mångkulturellt” med fler och fler ”minoriteter” och ”utsatta grupper”, och samtidigt driva andra krav inom kulturpolitiken, att alla ska med - då krävs en så stor ökning av budgeten att det Norska 1% målet framstår som en utmärkt förebild. Det är mitt främsta råd till er socialdemokrater när ni nu skall dra igång arbetet med en ny kulturpolitik