Göran Perssons tal i Björkvik

Det märkliga med det här Björkviksarrangemanget är att det bara blir mer och mer folk. Nästa år vet jag inte hur vi ska få plats!

Det är en fantastisk utveckling. Vi har varit här så väldigt många år, men mer folk än vi har i dag har vi aldrig haft. Det bådar gott inför den valrörelse som just nu börjar – vi behöver vara många!

Jag har haft mycket folk på mina möten; jag hade rekordpublik i tältet på Öland, och jag hade rekordpublik i Almedalen på Gotland, och nu har jag rekordpublik här i Björkvik. Nu ska vi se till att den här stämningen hålls vid liv 5–6 veckor framåt, till valdagen den 17 september. Ännu är det inte riktigt valrörelse, men den temperaturen kommer att infinna sig!

Jag kommer naturligtvis att tala om valet, det är självklart. Men jag gör det inte bara som partiordförande för socialdemokraterna. Jag gör det också som svensk statsminister. Vissa saker är av sådant snitt att de kanske inte dras in i valrörelsen, utan det står över dagspolitiken. Men det är ändå viktiga arbetsuppgifter för en statsminister, och det är viktiga angelägenheter för ett land – kanske de allra viktigaste. Jag tänker då våra utrikes relationer. Där vill jag börja i dag.

Vi samlas här i Björkvik. Det är idylliskt och fantastiskt vackert, men så är det inte överallt på vår jord.

Just nu tror och hoppas vi att vi ska få något stopp på stridigheterna i Mellanöstern. Jag är inte säker på att det går så fort, även om jag hoppas det. Men det är oerhört många olika viljor inblandade som var och en driver sin sak stenhårt. Var och en kanske också har en förankring hos de stora makterna i världen.

Här finns FN och FN:s auktoritet, och här finns enbart FN som möjlighet att få en början på en fredsprocess. Allt annat är fåfängt att tänka sig.

Det krig vi nu ser i Mellanöstern är ingen som helst lösning på de grundläggande problem som finns i regionen. Det går inte att få en varaktig fred och en långsiktig lösning i Mellanöstern baserad på militära insatser. Det är enbart politiska insatser, det är förhandlingar, det är diplomati och det är internationell rätt som måste ligga till grund.

Där ska Sverige finnas i första ledet. Där ska vi vara aktiva. Där ska vi vara pådrivande. Hela vårt folk, hela vårt land, för det handlar ytterst om vår framtid.

Redan före kriget mellan Israel och Libanon var regionen en veritabel kokande kittel där så ohyggligt mycket kunde gå snett – och har gått snett. Jag säger bara Afghanistan, Iran, Irak, Syrien och grundkonflikten – Israel och Palestina, som måste få en lösning med två stater som lever i fred med varandra med säkra och erkända gränser.

För att komma dit krävs medverkan av ett världssamfund. För att komma dit krävs ett starkt FN. Och för att komma dit krävs ett omedelbart slut på det krig som nu råder mellan Israel och Libanon. Allting hänger ihop och vi kräver att båda parter lägger ner sina vapen och återvänder till ett förhandlingsbord. Vi kan bara lösa detta med fredliga medel!

Jag har aldrig dolt att jag har känt en särskild sympati för det judiska folket och deras historia, därmed också för staten Israel. Men jag har aldrig känt mig så förtvivlad som de senaste veckorna, när jag har sett Israels oproportionerliga våld riktat mot oskyldiga civilpersoner i Libanon. Det är en omöjlig situation. Det är en situation som isolerar Israel internationellt. Det är en situation som leder bort från de möjligheter och det stöd som Israel har haft i en världsopinion.

Det är kontraproduktivt, det är kortsiktigt och det är felaktigt. De militaristiska krafterna inom Israel måste vika för dem som ser en fredsprocess och ett konstruktivt bygge av en relation till sina grannar. Det är vad det handlar om.

Det kan jag säga, och jag kan säga det med trovärdighet, för jag har aldrig någonsin dolt att jag har känt sympati för staten Israel. Men jag har heller aldrig någonsin dolt att detta har stått på den fasta grund som folkrätten representerar. Då finns det också plats för palestinierna och deras stat, och det ska finnas plats för en libanesisk stat, och man ska leva i samförstånd och endräkt. Det är vad det handlar om, och det är därifrån diskussionen startar.

Efter att vapnen har tystnat, för de kommer att göra det, så kommer en tid av återuppbyggnad. Det handlar om Gaza och den palestinska konflikten, och det handlar om kriget i Libanon.

När det gäller Gaza har Sverige redan erbjudit sig att leda en teknisk genomgång, en teknisk samling, för att samordna världens biståndsinsatser. I dag kan jag säga att vi från svensk sida, under de senaste dagarna, har undersökt möjligheten att ta ledningen internationellt i en humanitär insats för att bygga upp Libanon igen.

Där freden finns ska människor kunna leva ett drägligt liv, barn ska kunna gå till skolan och gamla ska få vård och omsorg. Vatten ska finnas och elektriciteten fungera. Allt sådant kräver insatser, stora insatser. Vi kan göra vår del av den insatsen, det har aldrig någon tvekat på. Men vi kan också se till att andra ställer upp i en humanitär insats för Libanons återuppbyggnad.

Vi erbjuder Sverige som värd för en internationell konferens, för att ta ledningen i ett sådant arbete, i ett sådant bygge. Där följer vi en gammal fin svensk tradition.

Sedan får vi se när internationella styrkor ska sättas in om villkoren är sådana, säkerhetsmässigt och politiskt, att det är riktigt för oss att vara med. Vi vill ha tydliga FN-mandat, som ni vet. Skulle så vara fallet ska vi också där göra vår insats; det får vi komma tillbaka till.

Jag tror inte att detta är partipolitik. Det kanske är någon som kan få det till det, men oaktat vilken regering Sverige har, ska vi naturligtvis se till att vi tillvaratar vårt lands intressen. Och för ett litet land som tror på internationell rätt finns det inget viktigare än att medverka till en fredlig lösning i Mellanöstern. Det ligger i vårt lands intresse. Därför driver vi dessa frågor med vår utrikesminister i spetsen.

Samtidigt ska vi reformera FN. Jag är väldigt glad att Jan Eliasson sade ja till att bli utrikesminister. En del borgerliga sade att han inte kommer att kunna fungera som utrikesminister, att han blir det på halvtid, att han kommer att syssla med FN. De har inte förstått någonting om hur världspolitik fungerar.

För ett litet land finns bara möjligheten att arbeta via diplomati och internationella förhandlingar. Om vi har en utrikesminister i Sverige som erbjuds möjligheten att leda världssamfundet, så är det en tid för vårt land som är förknippad med större internationellt inflytande än vad vi har haft på mycket, mycket länge. Det är en styrka för vårt land att ha en utrikesminister som Jan Eliasson, och han fullföljer en politik för reformering av det viktigaste instrumentet vi har – Förenta nationerna. Det är något som svensk socialdemokrati alltid har sett upp till och stått bakom!

Mellanöstern är också en potentiell energikris. Sjuttio procent av världens oljetillgångar finns i Mellanöstern och Ryssland. Vi vet inte när det blir skador på världsekonomin till följd av det vi nu ser – men de kommer att komma.

Då kommer sämre tider runt omkring i världen. Vi klarar oss nog bättre än andra, för vi är lite mindre beroende; Sverige är mindre beroende av oljan än andra länder. Men oljan kommer att sina, och oljan kommer att fortsätta att stiga i pris. Oljan, när den bränns upp tillsammans med kol och naturgas, kommer att fortsätta att fördärva vårt klimat. Det finns många goda skäl att göra sig oberoende av oljan.

Detta kommer att vara en inrikespolitiskt central fråga, och där kan jag säga att jag är djupt besviken på den borgerliga alliansens ointresse för miljöfrågorna.

Det kanske är så, att vi som sitter här klarar oss. Vi kommer att kunna gå igenom några sådana här somrar till som nu, utan några större bekymmer. Men så småningom blir det snäppet värre. Så småningom kommer det att resultera i att konflikterna växer på vårt jordklot. Så småningom kommer våra barn och barnbarn att leva i en värld som är sämre, just för att klimatet påverkas och det går åt fel håll.

Det finns ingen så viktig arbetsuppgift som att sörja för dem som kommer efter oss!

 Det är klart att vi ska sörja för våra barn och våra barnbarn. Det handlar om bra skolor, bra dagis och allt sådant. Men vad hjälper bra utbildning, om själva förutsättningen för liv i grunden förändras? Vad hjälper det, om inte vattnet är rent? Vad hjälper det om inte luften går att andas utan risk? Och vad hjälper det om vi inte kan driva till exempel en produktion av mat på ett sådant sätt att vi kan äta födan utan att riskera hälsan?

Det är de sakerna som står på spel – inte nästa år eller året därpå, men på sikt vrider det åt det hållet, och man ska vara bra blind om man inte ser den klimatförändring som pågår.

I Sverige har vi haft en skön sommar, det får man nog säga, om än lite för varmt för min smak. Men när vi slår värmerekord av det slaget att det är flera hundra år sedan vi hade en varmare sommar – vi kanske aldrig har haft det så länge vi har mätt upp temperaturer – och vi samtidigt ser att det snöar i Johannesburg i Sydafrika, när vi ser hur våldsamma stormar piskar människor till döds i Asien och när vi upplever att översvämningar är granne tidsmässigt med den hemska hettan – då förstår vi att någonting har hänt.

Och det är kopplat till den så kallade växthuseffekten. Förbränningen av olja, förbränningen av kol och förbränningen av naturgas ger koldioxid, som skapar ett klimat som blir allt mer annorlunda.

Vi måste sluta med detta. Vi måste bort från den livsstilen. Men hur kan man göra det utan att vi behöver leva sämre liv? Det är frågan.

En del tror att det är omöjligt att ersätta oljan. Så är det ju inte. Sverige har kommit långt på vägen. 1973 när vi fick vår stora oljekris – allt sedan dess har vi kraftfullt reducerat vår användning av olja. Det vi nu har framför oss är att försöka få bort oljan i transportsektorn. Vi ska ha annat i våra bensintankar än sådant som är gjort på olja. Det behöver inte betyda att vi för den sakens skull ska göra oss av med våra bilar. Jag är tillräckligt gammal för att veta att det liv vi levde innan vi fick bilen var för många, många människor ett mycket torftigt liv. Man kom ingenstans, helt enkelt.

Jag kommer ihåg när vi skaffade bil i Vingåker. Det var 1959. Från att ha haft badplatsen och Vingåkers kyrka som de yttersta punkterna dit man kom, så blev det plötsligt möjligt för en vanlig arbetarfamilj att till och med åka till Norrköping och Örebro! Det var ingen dålig vidgning av friheten, och det berodde på bilen.

Jag har aldrig någonsin ställt upp på skallet efter bilen. Jag tycker nog att man ska ha trängselavgifter i Stockholm; där finns det för många bilar. Men här i Björkvik kan ni väl fortsätta att köra. Absolut! Och ni ska göra det på ett sådant sätt att ni inte behöver skämmas för miljön. Ni ska ta ansvar för dem som kommer efter, men då måste vi hälla något annat i tanken.

Det är klart att allt det där – hur vi får snålare bilar, hur vi häller annat i tanken – är näringspolitik. Marknadens krafter kommer aldrig att lösa det, inte förrän det är för sent.

Det krävs politik, det krävs medvetenhet och det krävs en frimodig reformvilja som driver på och förändrar. Ett och annat kommer att bli fel. Visst är det så. Men vi kommer att göra det, och vi kommer att kunna gå först. Vi kommer att kunna skapa nya möjligheter för att använda exempelvis bilar och lastbilar som gör att andra kanske vill köpa dem av oss i sin tur. Det här driver på nya jobb. Det stoppar inte nya jobb. Det farligaste för jobben är att vi håller fast vid den gamla tekniken. Det är inte den nya tekniken som hotar jobben. Det är den gamla.

Det här ligger i hela tanken om det gröna folkhemmet. Omställningen, att gå först, att visa att det går. Därigenom ta ansvar för dem som kommer efter oss men samtidigt klara jobb och välfärd i vårt land. Vår svenska skog och våra åkrar kommer att spela en nyckelroll i det här sammanhanget, men också ny teknik som gör att vi använder energin på ett klokare sätt.

De borgerliga har mer eller mindre avfärdat detta och talat om att bygga ut kärnkraften i stället. Med kärnkraften är det ju på följande sätt:

Så länge ingenting händer tycker vi att den är toppen. Men så fort det händer någonting blir vi dramatiskt påminda om hur sårbart detta sätt att tillverka elektricitet är. Nu har det hänt saker och ting, med tillbud den senaste tiden, och omedelbart kommer krav på att man ska stänga än den ena, än den andra reaktorn. Det har inte varit något riktigt allvarligt tillbud. Tänk er ett sådant allvarligt tillbud – och vi skulle sätta oss i ett läge där vi skulle lösa våra energifrågor genom att bygga mer kärnkraft, som några av våra borgerliga partier vill. Då sitter vi riktigt illa till!

Vad vi ska göra är att använda vår kärnkraft så länge vi har den, så länge den är säker, sedan ersätta den med annat som är förnybart och göra det på ett sådant sätt så att vi klarar jobben och välfärden – och inte använda oljan.

Det där är svårt, jättesvårt. Det finns inga enkla lösningar och det kommer att ta tid. Men vi kommer inte att klara detta om vi faller tillbaka nu och säger att vi ska satsa på en utbyggnad av kärnkraften. Nej, den kommer över tid att avvecklas och ersättas av annat. Det är viktigt att säga. Det är ytterst en säkerhetsfråga.

Jag är en mycket pragmatisk politiker. Man har lärt sig genom åren – allt sedan kommunalpolitiken i Vingåker och Katrineholm – att man får kompromissa. Men vissa saker ska man aldrig kompromissa med, och det är ansvaret för dem som kommer efter. Det kan man inte kompromissa med. Begriper man att det man håller på med är fel för dem, måste man ändra. Ändringen kan ta tid och vara knepig, men den måste göras och vi måste skicka tydliga signaler.

Jag tror att det nya ger möjligheter, jag tror att möjligheterna är större än hoten, och jag tror att Sverige kan gå före världen i övrigt. Det är ingen dålig vision, och det är en vision som bygger på högteknologi och forskning. Där finns vi, omkring det gröna folkhemmet.

Nu har jag talat om två ben för att ta ansvar för ett land.

Jag har talat om utrikespolitiken. Vi kan inte ha en regering i något land som inte på ett kraftfullt och tydligt sätt kan ta ansvar för landets intressen i världen i övrigt. Det är en helt naturlig del av en regerings ansvar.

Jag har talat om de grundläggande överlevnadsfrågorna – globalt och här hemma. Också det är en utomordentligt viktig fråga och ett viktigt ansvar för en regering. Vi ska inte ha en regering i vårt land som inte tar de frågorna på allvar. Vi ska ha en regering som tar de frågorna på yttersta allvar. Vi ska inte ha en moderatledare som går runt och nästan raljerar över miljöfrågorna. Det är gammalmodigt, det är farligt och det är ett uttryck för bristande ansvar för landets intressen.

En utomordentligt svag punkt för den borgerliga alliansen är deras slappa miljöpolitik och deras djupa ointresse för dessa långsiktiga frågor som gäller mänsklig överlevnad. Här kan det bli en stor politisk strid i valrörelsen. Den tar jag för den är nödvändig att ta, och jag tar den med glädje – det kan jag försäkra er!

Det tredje benet är naturligtvis hur man klarar ekonomin i landet.

Sverige är i bättre skick ekonomiskt än många andra länder – jag höll på att säga än nästan de allra flesta andra länder. Jag vet hur det såg ut när jag stod här i Björkviks Folkets park 1994 och talade efter det borgerliga fiaskot. I dag är det ingen som på något sätt ifrågasätter den svenska ekonomiska styrkan. Det är inte heller bara ekonomin som är i allt bättre skick. Jobben växer.

Förra året när jag stod här i parken sade jag att jag inte ville möta er i år om vi inte hade börjat få grepp om arbetslösheten. Det är vår viktigaste fråga. Det kommer att vara vår viktigaste fråga. Det kommer att vara den viktigaste frågan för nästa generation socialdemokrater också. Det har alltid varit den viktigaste frågan.

Genom att delta i arbetslivet får människor inte bara utlopp för sin egen förmåga att skapa och bygga, sin egen förmåga att vara med och utveckla. Man bidrar också till den kaka som växer – och växer den finns det mer att dela.

Arbetslösheten är både ett gissel för den enskilde och ett ekonomiskt slöseri. Det är våra utgångspunkter. Så har det varit och så kommer det att vara. Därför är det vår viktigaste fråga.

Det blir allt svårare att klara full sysselsättning och pressa tillbaka arbetslösheten i en tid av internationell ekonomisk utveckling. Arbetslösheten blir allt svårare att bekämpa. Men det innebär inte att vi ska ge upp. Tvärtom. Vi måste fortsätta att anstränga oss, och anstränga oss mer.

På ett år har vi fått 80 000 nya jobb. På ett år har den öppna arbetslösheten pressats tillbaka med 35 000. Jag gör bedömningen att vi kommer att nå målet om fyra procents öppen arbetslöshet under hösten. Sedan ska vi vidare. Vi ska vidare mot full sysselsättning. När vi har klarat av fyra procent sätter vi upp ett nytt mål. Då är det tre procent som gäller. Då ska vi dit. Därefter tror jag att vi ska börja vara försiktiga med procenttalen; var full sysselsättning ligger är svårt att säga. Men det går att nå – det är jag övertygad om.

När jag började med det här, som finansminister, sade alla ekonomer till mig att det inte går att pressa tillbaka arbetslösheten. Gör man det så kommer inflationen att ta fart i stället.

Vi har ingen inflation i Sverige. Jag ser inga tecken på någon inflation som växer. Jag tror att våra ekonomiska sammanhang är av sådant slag att vi klarar också tre procents öppen arbetslöshet utan inflation. Vi ska vidare. Vi ska fortsätta att pressa tillbaka arbetslösheten. Målet är att varje människa som vill ha ett jobb också ska få ett jobb. Då har vi full sysselsättning. Det är visionen och dit ska vi sträva efter att nå!

Men det är klart, det går inte att åstadkomma detta i en internationell ekonomi om man missköter sig. Det går inte, man måste ha ordning på ekonomin. Jag tror att vi just nu har en bättre ekonomisk utveckling än våra officiella siffror säger. Jag tror att det är starkare. Veckan som nu kommer, får vi en genomgång av andra kvartalets utveckling och tillväxt. Det skulle inte alls förvåna mig om det slår våra förväntningar och det ordentligt. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig.

Runt om i vårt land är det väldig aktivitet just nu. Det är bra, för det skapar nya jobb. Och det är inte bara exportindustrin. Tvärtom. Exportindustrin har fått ordentlig draghjälp av hemmamarknaden.

Det byggs i vårt land. Det registreras nya bilar. Folk handlar på Konsum, Hennes & Mauritz och bygghandeln så att det står härliga till. Och efter snart tolv år med reallöneökningar i också vanliga löntagarhushåll finns en förmåga att efterfrågan skapar nya jobb, och det finns en insikt hos människor att vi har fått låga räntor. Och om vi har en ekonomisk politik som förs av en ansvarsfull regering, så har vi all anledning att anta att vi också i framtiden kommer att ha låga räntor.

Det gör att människor vågar satsa på sina livsprojekt – det man har drömt om. Man tar sina lån och man vet att det är långsiktigt hållbart under förutsättning att det drivs en politik som är långsiktigt stadig.

Där måste jag säga att jag är orolig för de borgerliga, för jag tycker att det har börjat slarva på ett sätt som är mycket illavarslande och som omedelbart, om det blir politik, kommer att leda till att Riksbanken höjer räntan.

Jag kommer tillbaka till det. Låt mig först diskutera varför det är så att det går mycket bättre för Sverige än för andra länder.

Troligen beror det på att vi har en annan modell. Vi har aldrig någonsin trott på piskan som drivkraft för människor. I krislägen kan det fungera ett kort tag. Men långsiktigt och uthålligt över tid så är det omtanken om varandra, solidariteten, tryggheten, som är den viktigaste drivkraften för ekonomisk utveckling. När jag säger det, så strider det emot vad den svenska högern alltid har sagt. De har beskrivit våra sociala trygghetssystem som någonting som får människor att bli slöa, som någonting som får människor att tappa sitt initiativ. Jag tror att det är precis tvärtom.

Om du känner att du inte står ensam den dag du drabbas av olycka och motgång, då vågar du dig också på det nya. Och i ett land där många människor vågar sig på det nya, i ett sådant land utvecklas också ekonomin. Det är troligen därför det går bättre för Sverige än för andra länder. Vi kan se att det också går bra för ett sådant land som Danmark – i stort sett samma typ av sociala välfärdssamhälle. Det går bra för våra norska vänner, men de har ju oljan så det kan man alltid förklara det med…

Det ska finnas en hjälpande hand. Så är det. Man ska inte vara ensam när det inträffar något. Det är viktigt för vårt land. Därför blir jag rasande och förbittrad när jag ser hur de borgerliga har lagt upp sin politik. Den bygger som ni vet alltid på att man ska genomföra stora skattesänkningar.

Den här gången ska en del av skattesänkningarna betalas. De ska betalas av förtidspensionärer, de ska betalas av våra ålderspensionärer, de ska betalas av dem som är medlemmar i fackföreningar och de ska betalas av dem som har föräldraförsäkring. Jag kan inte förstå att en sådan politik på något sätt ska göra Sverige starkare. I ett läge när det går bra för vårt land – varför ska vi sparka på de människor som redan har det svårt?

I ett sådant läge har vi råd att ställa upp för varandra, och gör vi det i ett sådant läge kommer det också att sända signalen att när motgångar drabbar dig, så står du inte ensam. Det är viktigt. Därför är det oerhört svårt att förstå de attacker som de borgerliga riktar mot a-kassan. Det är arbetslösheten som ska bekämpas – inte de arbetslösa.

Vi är upprörda över deras tal om ytterligare karensdagar och försämrad sjukförsäkring. Varför ska en människa som drabbas av en cancersjukdom också bli fattig? Blir man frisk om man blir fattig? Blir man frisk om man ovanpå allt annat elände som man drabbas av också ska drabbas av ekonomisk motgång och olycka?

Det där trodde jag att vi hade kommit förbi, men det är ett bärande inslag i de borgerligas försöka att finansiera skattesänkningar.

De riktar attackerna mot förtidspensionärerna, och låt mig säga med en gång: Vi har varit för dåliga på att försvara våra förtidspensionärer. En vanlig förtidspensionär är ofta en kvinna som har jobbat i vården. Hon har kommit upp en bit över 60, och hon har gått till jobbet varje dag de senaste 30–35 åren. Hon har lyft och vänt på patienter, hon har tröstat, hon har gett kärlek och omsorg – men en dag så håller inte ryggen. En dag så tar det emot i axlarna när hon ska lyfta. Hon vill fortsätta att gå till jobbet, men kroppen säger ifrån.

Vad ska vi göra då, tycker ni?

Ska vi peka på henne och säga: ”Du har det för bra. Vi ska se till att du får en sämre förtidspension, och de pengar vi frigör ska vi använda till skattesänkningar för andra.” Eller ska vi säga: ”Du har jobbat ett helt liv. Du har rätt till trygghet de år som bär fram till ålderspensionen, och du har inte bara rätt till den för att du gör en insats. Vi gör det för att skicka signalen också till andra som går till jobbet varje dag, som har ont i kroppen och tycker att det tar emot, att man står inte ensam om det inträffar.”

Det är ohyggligt viktigt i ett välfärdssamhälle, och här har de borgerliga lagt en politik som är djupt oansvarig. Sedan visar det sig att när man summerar besparingarna på förtidspensionerna så blir det ungefär lika mycket som det kostar att finansiera det borgerliga borttagandet av förmögenhetsskatten. Så kan man också beskriva borgerlig politik.

Kom sedan inte och säg att det inte finns ett högeralternativ som står och stampar och vill ta över efter valet i september i år. Det ska vi sätta stopp för!

Ibland säger man att jag skryter över Sverige och svensk ekonomi. Ja, det gör jag. Jag skryter gärna om Sverige. Det är ett väldigt fint land, och vi har all anledning att vara stolta över det vi har uträttat och uppnått tillsammans, så det tänker jag fortsätta med.

Det finns ingen som helst anledning att tveka på att det gått bättre för Sverige än för andra länder. Varför ska en regering skämmas för det? Varför ska vi som bor i vårt land skämmas för det? Möjligen kan väl de tycka att det är pinsamt, de som säger att vi för en dålig politik och vill ersätta den med något annat. Och varför ska man rösta på ett borgerligt alternativ, som ju uppenbarligen vill byta system, i en ny inriktning, för ett land som klarar sig bättre än andra länder? Det är ju det som det handlar om.

Jag skryter gärna om Sverige!

Det stod i Dagens Nyheter, så det måste ju vara sant, att socialdemokraterna och Persson bara har tur. Ja, det är möjligt att vi har tur. Men då infinner sig frågan: Varför byta ut en regering som har tur mot ett borgerligt alternativ som varje gång de har regerat har haft otur?

För mig är det tydligt. Vi ska använda de resurser som nu växer fram för att bedriva reformpolitik. Vi ska satsa de kommande åren på våra äldre, på de unga vuxna, på killar och tjejer som kanske inte har fullföljt gymnasieutbildningen och som har svårt att få ett jobb och som har svårt att få en bostad. De behöver ett handtag – det är en solidaritetshandling.

Att få en egen lägenhet är oerhört viktigt för en ung människa. Att kunna flytta hemifrån, att kunna säga till morsan och farsan: ”Kom och hälsa på, och se hur jag har det!” i stället för att ständigt gå och nöta på varandra, där både den unge och mamma & pappa tycker att det är nog: ”Ska du inte flytta snart?”

Vi kommer ju alla ihåg hur det var när man lämnade hemmet – vilken känsla det var! Man hade blivit vuxen och kunde känna friheten att kunna dra iväg. Jag var 16 eller 17 år och fick en lägenhet i Norrköping – det var inte dåligt, och på den vägen är det, så att säga! Det är likadant för dagens unga. Det måste vara hemskt att få bo kvar hemma, jättejobbigt, för att inte tala om hur det är för morsan. Båda sliter med det här.

Vi går in nu i höst och ger garantier till de kommunala bolagen och till de fastighetsägare som hyr ut till unga människor trots att de inte har ett jobb, för att vi vet att de snart får ett jobb. En bostad är en väg in i vuxenlivet. Med en bostad kan man faktiskt känna att man har en frihet. De killarna och tjejerna kommer inte att missköta sig, det är jag övertygad om. Vi ska se till att vi ger en sådan garanti. På samma sätt om man inte har klarat sin utbildning: Tillbaka igen, på alla upptänkliga sätt, man ska igenom gymnasieskolan för utan utbildning är det svårt att sedan hävda sig i arbetslivet.

Jag talar också gärna om de äldre, och jag har gjort det under ganska lång tid.

Ni kommer kanske ihåg förra året när jag talade här i Björkvik. Då hade jag en lång genomgång om hur jag såg på de äldres situation. Då sade jag att jag tyckte väldigt illa om det här förslaget med pigavdrag eller ”skattesubvention för hushållsnära tjänster”, som det heter på byråkratspråk.

De människor som inte vill städa själva har naturligtvis rätt att anställa någon för det, självklart, men det finns ingen anledning att ge dem skattesubventioner. Ska vi ge skattesubventioner till någon, så är det till dem som inte kan städa själva och som behöver ha hjälp med det – genom hemtjänsten, om du är äldre eller om du kanske har ett funktionshinder.

Jag sade förra året att vi kanske skulle satsa på det här nu, när vi har många långtidsarbetslösa, som söker ett arbete. Det blev sedan upptakten till idén om de så kallade plusjobben.

Sedan förra året när jag lanserade idén här i Björkvik, så går 11 278 personer varje dag till jobbet och har huvudsakligen som arbetsinsats att se till att äldre får en högre kvalitet i sin omvårdnad och omsorg. De här 11 278 gör ett jobb, de gör ett viktigt jobb. De som påstår att det här inte är riktiga arbeten ljuger. Det är ett viktigt och riktigt arbete att ge vård och omsorg till äldre människor. Det är minst lika viktigt som att städa hos dem som varken är ensamma, sjuka eller gamla. Men då är det plötsligt, i borgarnas ögon, riktiga jobb.

Jag är ganska säker på att vi kommer att se mer tjänster och initiativ växa fram, men ska samhället vara med och betala måste det alltid ha en social dimension. De som har störst behov ska gå först!

De äldre har en pension som de gärna vill se höjd. Jag har inga sådana löften, men jag kan lova att jag ska bekämpa det borgerliga förslaget om en särskild pensionärsskatt. Det är mycket märkligt att det bara kan glida igenom utan särskild debatt i vårt land. Är du pensionär, har en inkomst på 14 000 kronor och får en borgerlig regering kommer du att betala 900 kronor mer i månaden i skatt än vad en löntagare gör på motsvarande inkomst.

När man frågar sig hur det kan komma sig, säger de borgerliga att man vill stimulera människor att arbeta. Men de som har arbetat ett helt liv och arbetat ihop till sin pension – är inte också de värda ett erkännande? Den här pensionärsskatten som de borgerliga tänker införa är mycket märklig.

Alldenstund man vet att pensionärerna och de äldre dessutom i det borgerliga Sverige ska få betala mer för sin medicin, och om man har bil kommer man att få betala mer för sin bilförsäkring.

När det handlar om de äldre vill jag säga tvärtom. Det kommer att kosta pengar att satsa på de äldre. Det kommer att handla om vård och det kommer att handla om omsorg. Det kommer att handla om demenssjukdomar. Det kommer att handla om anhörigstöd. Det kommer att handla om allt sådant som vi i regel inte talar om i politiken – konstigt nog.

Kanske är det för att det är så svårt att prata om det. Vi ser en bekant som försvinner bort i en Alzheimersjukdom. Tänk vilken insats som krävs av de anhöriga i det läget och vilka fantastiska bidrag de ger. Ska vi inte se dem? Ska vi inte uppmärksamma dem? Ska vi inte satsa mer på forskning kring Alzeimersjukdomarna? Självklart ska vi det. De som nu är emot stamcellsforskning och allt sådant borde ta sitt ansvar.

Jag tror att vi de närmaste åren kommer att lägga åtskilliga miljarder på att förbättra för de äldre. Hur man bor. Hur man vårdas. Hur man umgås med andra.

Även de sämst ställda pensionärerna bör få bättre ekonomiska villkor. Vi ska höja bostadstilläggen upp till 5 000 kronor i månaden som ett tak, och vi ska höja ersättningsnivån från 93 till 95 procent. Vi ska göra det för ålderspensionärerna och vi ska göra det för förtidspensionärerna.

Det kommer att kosta en miljard kronor. Då har man inte råd med några skattesänkningar. Men jag satsar hellre på att göra boendet billigare för de sämst ställda pensionärerna än att jag ger skattesubventioner till de bäst ställda som ska ha hjälp med städningen hemma!

Jag skulle kunna fortsätta att gå igenom hela skattefrågan och de borgerligas slarv, men jag ska bara ta en enda fråga till.

För ett tag sedan, på Gotland, avskaffade de borgerliga fastighetsskatten. Det var populärt, tills något ljushuvud sade: ”Men var ska vi då få pengarna ifrån i stället?”

Fastighetsskatten drar ju in 30 miljarder kronor – lika mycket som hela rättsväsendet kostar. Varenda polis, åklagare, domare och kriminalvårdsanställd kommer, så att säga, att få hela sin inkomst indragen. Det är ett sätt att se det. Eller så kan man dra in på alla barnbidrag, för den sakens skull. Det måste finansieras. Om det inte finansieras, så vet vi att Riksbanken höjer räntorna.

Då är frågan vad villaägarna har att se fram emot. Är det avdragsrätten för räntor som ska försvinna? Det är ett sätt att finansiera det hela. Eller är det högre beskattning på något annat sätt?

Därom ges inget besked.

Det är dessutom så, vilket är viktigt att komma ihåg, att den som betalar fastighetsskatt för en villa här i Björkvik har en lägre fastighetsskatt än den som betalar fastighetsskatt för en villa i Danderyd. Det är ingen tvekan om att när man tar bort fastighetsskatten, så är det de bäst bemedlade som kommer att få de väldigt stora ekonomiska fördelarna och förmånerna.

Om det ska betalas – är det de själva som ska betala det? Eller ska det betalas av de människor som har dålig ekonomi? Det är också en viktig fråga. Även där hymlar och mumlar de borgerliga.

Gör de ingenting utan bara tar bort fastighetsskatten, så kommer Riksbanken att se till att vi får betala det, och betala det med högre räntor. Då kommer det att bli så att de som har lån för sitt boende och de som bor i vanliga hus kommer att få betala mer, och de som har det gott ställt kommer att få betala mindre. Det kan vara populärt att säga att man ska ta bort fastighetsskatten, men det ska också hanteras. Vi kommer i veckan att redovisa hur vi ser på den här frågan. Jag har sagt det några gånger i riksdagen, jag kan säga det igen:

Vi ser inget behov av att ta in mer pengar från fastighetsskatten. Men att ta bort den, som de borgerliga vill, är att skapa kaos och vidga klyftorna i samhället. Pär Nuder återkommer till detta lite senare i veckan.

Vad har jag talat om i dag? Jag har talat om vad det är att regera, och jag börjar få en viss erfarenhet av det… Ett regerande är egentligen ytterst baserat på två viktiga förutsättningar, och båda handlar om trygghet:

Att kunna ta vara på Sveriges intressen utomlands och på så sätt skapa trygghet.
Att kunna ta ansvar för ekonomin på ett sådant sätt så att jobben klaras och välfärden utvecklas är också trygghet.

Det är de två absolut viktigaste uppgifterna för en regering. Därtill kommer det som går tvärs över detta, och som finns i båda dessa dimensioner – klimatfrågan. Det är det regerandet handlar om.

Man kan säga mycket om de socialdemokratiska statsråden och den socialdemokratiske statsministern; det är inte i alla delar briljanta människor, men de gör så gott de kan, får man väl säga!

Och resultatet så här långt är inte så pjåkigt, om man jämför Sverige med världen i övrigt. Och det är så vi ska göra. När vi nu säger att vi söker ett nytt mandat, att vi vill fortsätta att regera, så är det inte för att vi älskar att sitta vid makten. Det är för att vi vet att makten i sig är en förutsättning för att bedriva en politik som gör att människor i vårt land kan leva ett rikare och friare liv. Det är det som det handlar om.

Sedan kan det vara så att den internationella utvecklingen och tillkortakommanden kommer emellan. Men över tid har vi ingenting att skämmas för i vårt land!

Över tid är Sverige ett land som har utvecklats på ett starkt sätt. Det är ett modernt land. Det är ett land som aldrig har tvekat att stå på de svagas sida internationellt. Det är ett land som aldrig har tvekat att vara längst där framme när det handlar om att förnya och förändra, så att vi klarar de stora miljöhoten.

Det är ett land som aldrig någonsin har glömt att ett land måste byggas på att alla ska vara med. Lämnar man några efter skapar man motsättningar och spänningar. Där ligger det tidlösa i uppdraget – det ideologiska.

Man hör ofta: ”Herregud, ni har pratat om det här i tio år, det blir ju liksom aldrig färdigt…”

Nej – och innan jag talade om det här, så talade Ingvar Carlsson om det i sju år, Olof Palme talade om det i tio år, och Tage Erlander talade om det i tjugotre år, Per Albin Hansson talade om det i fjorton år, Hjalmar Branting talade om det i fyra år och Rickard Sandler talade om det i ett och ett halvt år.

Politik är tidlöst!

Politik är något som handlar ytterst om värderingar, om idéer, om att söka ett mandat att vid varje tidpunkt påverka samhällsutvecklingen på ett sådant sätt så att alla ska med och ingen ska lämnas efter. Det handlar om att se sig själv i andra, att förstå människors villkor och livsförutsättningar. Det är det politik handlar om.

Den dag vi tror att arbetet är färdigt, att vi är i mål – då är uppdraget över och då ska vi lämna över till någon annan. Men så länge vi är rastlösa reformister, så länge vi brinner för att ständigt ta oss an orättvisor och ojämlikhet, så länge är vi också en ung rörelse. Men i det ögonblick vi tror att uppgiften går att fullfölja och är färdig har vi lämnat det aktiva och gått åt sidan.

Vi är och förbli reformister. Rastlösa reformister, tryggt förankrade i en vardag. Vi har insikt om att svensk socialdemokrati har ett grundmurat förtroende hos det svenska folket, och därför vågar vi säga:

Vi söker mandat för en ny fyraårsperiod. Vi vill fortsätta att ta ansvar för vårt land, och vi vill göra det utifrån de principer som svensk socialdemokrati alltid har stått för och som vi kommer att stå för – frihet, jämlikhet och solidaritet.

Nu kämpar vi tillsammans i september!

 

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut