Centern i täten för ökade klyftor


Artikel publicerad i Sydsvenskan 20070831

Det har alltid funnits en antifacklig höger inom centern. Tidigare har den balanserats. Men under Maud Olofsson har Ådalshögern och Stureplanscentern mötts i en mix som är riktad direkt mot den svenska modellens grundbultar. Det skriver Marita Ulvskog, partisekreterare (s), med anledning av den nu pågående centerstämman.

År 2002 var centerpartiets ambition att stärka den borgerliga mitten. Då sade centerledaren Maud Olofsson: ”Ska vi ta väljare från socialdemokraterna, som går över blockgränsen, då krävs det att vi inte skrämmer med högerpolitik.” Idag har partiet placerat sig till höger om moderaterna och bytt både väljare och i allt större utsträckning partimedlemmar.

Hittills är utdelningen på denna kraftiga förflyttning skral. Man vann fyra år vid maktens grytor men förlorade sin själ, hävdar besvikna centerpartister. Väljarstödet för partiet ligger och stampar kring 6–7 procent. Långt från 1970-talets rekordsiffror på drygt 24 procent. Om det går att vinna fler på ytterkantspolitik än på att befinna sig i politikens mittfåra återstår således att se.
Att delar av centerpartiet inte gillat facket är i sig inte nytt. Ändå har socialdemokraterna genom åren ofta och gärna samarbetat med centern. Vi gör det också fortfarande – trots hårt motstånd från centerledningen – i olika delar av landet. Och då med stor framgång och samsyn.

Att samarbetet fungerat, och fungerar väl, hänger samman med att de antifackliga strömningarna aldrig tagit över, utan balanserats av att partierna har haft några grundläggande saker gemensamt. För det första springer såväl centerpartiet som socialdemokratin ur en folkrörelsetradition. För det andra har det inom centern tidigare alltid funnits en stark känsla för rättvisa, fjärran de hårdhänta nyliberala strömningar som nu tagit över. Och för det tredje har centern tidigare varit ett ansvarstagande parti som föredragit bra överenskommelser som leder samhället framåt framför förslag som resulterar i oåterkalleliga förändringar och riskerar att ställa grupp mot grupp. Där är vi inte längre idag.

Under Olofssons tid har den gamla Ådalshögern blandats med en ny Stureplanscenter i en mix som i praktiken riktar sig mot centrala delar av välfärdsbygget. Platt skatt – alltså lika hög eller låg skatt för fattig som för rik – hyllas av inflytelserika centerpartister. Infrastrukturbyggande och annat av största betydelse för tillväxt och regional utveckling vill man överlåta på privata aktörer och marknadens krafter. Miljöfrågan har övergått till att vara en fråga för festtalen, inget mer. Och facket och löntagarna skall lära sig att veta hut och buga och bocka. Det började med ett förslag om lägre minimilöner för ungdomar. Och det har fortsatt med en ihärdig kritik mot fackets konflikträtt.

På partiets stämma nu i dagarna lägger partiledningen återigen korten på bordet:
Fortsatt förtroende för en modell som ger stabilitet och arbetsfred och som fungerar väl för såväl anställda som företag? Eller aggressiv attack mot just denna modell – som så många andra länder just nu håller fram som gott exempel – och istället ha siktet inställt på en orolig, skakig och kall arbetsmarknad? Beskedet lär bli nedslående.

Det kanske mest olustiga förslag som centern driver är att facket inte skall kunna agera mot företag utan anställda som är med i facket. Det ger arbetsgivare som vill konkurrera med lägre priser skäl att hålla arbetsplatsen fri från fackföreningsanslutna anställda. Det ger fritt spelrum för den arbetsgivare som vill pressa löner neråt och försämra arbetsvillkoren för att skaffa sig konkurrensfördelar. Det gör löntagaren till en spelbricka i oseriösa arbetsgivares jakt på större vinst. Schysta arbetsgivare riskerar att snabbt slås ut med oschysta medel. Tydligare än så kan föraktet för arbetsrätten och kollektivavtalen knappast visas. Tydligare än så kan centern knappast manifestera sin högergir.

Sverige befinner sig på toppen av den kanske starkaste högkonjunkturen på drygt 40 år. Istället för att ge sig på den fungerande svenska modellen borde centerpartiet och resten av den borgerliga regeringen ägna sig åt de verkliga problemen på svensk arbetsmarknad. Antalet långtidsarbetslösa blir större samtidigt som arbetsgivarnas behov av utbildad arbetskraft ökar. Ofinansierade skattesänkningar eldar på ekonomin och räntorna stiger. Klyftorna i samhället växer dramatiskt. Och i täten för den utvecklingen går alltså centern. Det kan man bara beklaga.

MARITA ULVSKOG

För mer information:
Fredrik Kornebäck, presschef
070-246 65 03

 

 

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut