Ska moderaterna göra om misstagen?

Artikel publicerad i DN den 8 oktober

Världen genomgår en allvarlig finansiell kris. Vi ser dagligen hur banker och finansinstitut går omkull – och hur regeringar försöker mildra krisens verkningar. I Sverige känner vi igen det mönstret. Vi genomgick en liknande kris i början på 1990-talet.

Det sorgliga är att aktörerna på de finansiella marknaderna inte tycks ha lärt något av tidigare misstag. Nu som då är en häpnadsväckande girighet det mest utmärkande draget hos ledningar och ägare. I kombination med en total ansvarslöshet manifesterad i vårdslös utlåning utan täckning i den reala ekonomin har det fått förödande konsekvenser. Den här gången är hela världsekonomin i gungning. Slutet på denna sorgliga och farliga utveckling har vi inte sett. Men vi vet att det blir skattebetalare, löntagare och seriösa företagare som får betala kalaset.

Det finns fler likheter mellan de två finansiella kriserna. Liksom nu leddes Sverige av en borgerlig regering i början av 1990-talet. Carl Bildt hade som ny statsminister tvärsäkert förklarat sig leda den mest kompetenta regeringen någonsin och den skulle föra "den enda vägens politik". Genom skattesänkningar för de välbeställda skulle man åstadkomma tillväxt och välstånd. Det verkliga resultatet blev försämrad köpkraft för de stora medborgargrupperna, lägre tillväxt, ökad arbetslöshet och växande klyftor. Regeringen Reinfeldt vågar i dag inte tala om "den enda vägens politik", men i grunden är det samma strategi som den som Bildt genomförde under den förra borgerliga regeringsperioden.

Som oppositionsledare upplevde jag maktens arrogans från moderaterna i regeringskansliet. Socialdemokraterna ville de förpassa till historiens skräpkammare och där skulle vi förbli. Behövde regeringen stöd i riksdagen föredrog regeringen ny demokrati. Först när räntan skjutit i höjden till otroliga 500 procent och under tryck från folkpartiledaren Bengt Westerberg kröp Carl Bildt till korset och inbjöd socialdemokraterna till förhandlingar om hur vi tillsammans skulle kunna lösa krisen. Regeringen Reinfeldt använder sig återigen inte av samma språkbruk som Carl Bildt, men attityden mot socialdemokraterna är densamma. Inte bara i de tunga ekonomiska frågorna utan även i exempelvis försvarspolitiken hålls socialdemokraterna utanför.

Statsminister Reinfeldt leder i motsats till Carl Bildt en regering som har egen majoritet i riksdagen. I normala tider är detta en väsentlig skillnad. Men i takt med den tilltagande turbulensen blir den formella majoriteten en allt mindre tillgång. Den borgerliga alliansen fick i valet trots allt inte mer än två procents övervikt i förhållande till de rödgröna partierna. Sedan dess har det borgerliga blocket i samtliga opinionsundersökningar drabbats av kraftig tillbakagång. I praktiken innebär det en minskad legitimitet. Ju mer hela havet stormar desto svagare blir regeringen. Även i detta avseende finns en klar likhet med den borgerliga regeringen år 1992. När jag ser hur statsminister Reinfeldt avvisar gemensamma tag mot krisen över blockgränsen, med hänvisning till att det kan utnyttjas partipolitiskt, slår det mig att Reinfeldt, på samma sätt som innan honom Carl Bildt, inledningsvis ännu inte insett lägets allvar. En statsminister som i krislägen tvekar att sätta ansvaret för landet först, före partipolitiska farhågor, bör enligt min erfarenhet fundera igenom läget en gång till.

Mot bakgrund av mina tidigare erfarenheter som statsminister i vårt land drar jag följande lärdomar:

1. Inse krisens allvar. Den har en mycket vidare omfattning än 1992. Sveriges ekonomiska situation är stark i utgångsläget, men vi är ett litet land med stort globalt beroende. Vi är långt ifrån en situation där vi har fast mark under fötterna. Beredskapen måste utgå från extremt hög nivå på den ekonomiska richterskalan.

2. Inse att alliansregeringen håller på att bli för svag för att rida ut stormen på egen hand. Fredrik Reinfeldt har mindre erfarenhet än till och med Carl Bildt när han tillträdde. Det måste skapas en mental förberedelse för samarbete över blockgränsen. Regeringen borde ta lärdom av folkpartiledaren Bengt Westerberg 1992 och centerledaren Olof Johansson 1995. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har för nu aktiva politiker en unik erfarenhet genom sin tid som arbetsmarknadsminister 1990-91 och som krisförhandlare 1992. Det gör henne väl förberedd för tider som dessa.

3. Omedelbara åtgärder måste till för att stärka kampen mot arbetslösheten och alla de varsel om uppsägning vi ser. I nuvarande krisläge blir regeringens program praktiskt taget verkningslöst. De som förlorar sitt jobb måste ges chans till utbildning och kompetensutveckling, aktiva åtgärder som skapar nya möjligheter. Den borgerliga regeringen behöver också erkänna sina misstag att man slog sönder arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är till för att i lägen av växande arbetslöshet ge trygghet, förhindra fattigdom och socialbidragsberoende. Att a-kassan försämrats bidrar just nu starkt till otrygghet och pessimism, att hushållen därför inte vågar konsumera förstärker nedgången i ekonomin. En försvagning av kommunernas ekonomi måste motverkas om vi inte ska se kraftiga ras i välfärdens kvalitet. I svåra tider är det viktigt att fördela bördorna rättvist.

4. Bakom oss har vi en period av marknadstänkande och glorifiering kapitalets makt utan inblandning av politik. Den eran är nu över. Oberoende av politisk färg tvingas regeringar ingripa mot marknaden och fördöma dess överdrifter. Lösningen är förvisso inte svart eller vit i synen på marknaden. Men politiken måste sätta regler och gränser för privata aktörer med stor makt. Det gäller för nationalstater, regioner och den globala nivån. Det är viktigt att EU-länderna förmår att samla sig till ett gemensamt förhållningssätt och regelverk. G 8-gruppen bör permanent kompletteras med länder som Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika och Saudiarabien.

Ingvar Carlsson, f d statsminister

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut