Göran Perssons anförande den 17 januari

**Det talade ordet gäller**

Göran Perssons anförande i riksdagens partiledardebatt den 17 januari 2007
 
 Herr talman!

Jag tänker ta tillfället i akt att summera en del av de gångna tio åren – tolv, om man räknar in tiden som finansminister – men också att kritisera dagens regeringspolitik. 

Detta är min sista partiledardebatt i riksdagen. Jag har gjort ett fyrtiotal ordinarie partiledardebatter under mina år som statsminister och partiordförande. Jag har stortrivts i den här talarstolen. 

Debatten är politikens livsluft. Där ska argumenten prövas. Där ska retoriken utövas. Där ska nya anhängare vinnas, och där ska motståndaren avslöjas. Där ska drömmarna konkretiseras i praktisk handling. Något bättre gives icke. Något finare finns icke. Ni som får möjligheten att fortsätta den verksamheten: Jag önskar er all framgång, för demokratins skull, oavsett vilket parti ni representerar. 

Jag tackar för många goda debatter.

* * *

Min första partiledardebatt var i mars 1996. Jag minns att Olof Johansson beklagade de borgerliga partiernas oförmåga att vilja ta ansvar för landet. Det var efter att vi hade gjort upp med Centern om hur vi skulle fortsätta sanera de offentliga finanserna.

I dag förväntar jag mig ingen sådan kritik från Centerpartiet mot Moderaterna. Tvärtom är det så att Centerpartiet står för den största förvandling som har skett i svensk politik under de här tio åren. Man har gått från ett samarbetsinriktat folkrörelseparti till ett av Timbrohögern och Stureplansmänniskor styrt högerparti. Jag beklagar den utvecklingen. 

Den vikarierande högerledaren vid det tillfället, Lars Tobisson, angrep på den tiden mig och andra för att vi inte var tillräckligt framgångsrika i arbetslöshetsbekämpningen. Det kommer ni ihåg. Det var ett orealistiskt mål vi hade satt upp: att pressa tillbaka den öppna arbetslösheten till 4 procent. Han sade lite senare att det var mer troligt att böcklingen skulle bli hela världens favoriträtt än att vi skulle nå målet att halvera den öppna arbetslösheten. 

Vi halverade den öppna arbetslösheten.

Den ekonomiska politik som nu ger utdelning är ingenting annat än ett uttryck för en ansats att göra Sverige mer konkurrenskraftigt, baserat på utbildning och forskning. Det skapar tillväxt, det skapar ekonomisk utveckling, och det skapar nya jobb. 

Jag ger Fredrik Reinfeldt rätt på en punkt: i 17 dagar har den nya regeringens politik verkat.

Vi har en ekonomisk utveckling i landet just nu som saknar motstycke och som bygger på att vi har klarat konkurrenskraft utan att angripa de mest utsatta.

Kom inte dragande med ditt kvitto från bankomaten! Tro inte att svenska löntagare bara ser till sig själva! Det är säkert så att många får en skattesänkning, inte minst vi som sitter här. Vi kommer ju att få mest. Vi får ju över en tusenlapp, medan däremot en deltidsanställd kanske får 300–400 kr. Tror du inte att vi ser detta? Det är klart att vi ser skattesänkningen. Många gläds över den.  

Men svenska löntagare tycker att det är orättvist att de som är mest utsatta ska vara de som betalar för skattesänkningen! Det är ju där kritiken ligger.

Att vi genom en ekonomisk politik som har skapat arbete, som har skapat skatteintäkter och som har skapat urstarka offentliga finanser har ett utrymme att ge tillbaka i form av en skattesänkning, det är ingen sensation. Jag har själv sänkt skatter, både som finansminister och som statsminister. Inte mindre än 60–65 miljarder i skattesänkningar har vi drivit igenom under de här åren. Men vi har betalat för dem genom ökad produktion – aldrig genom att rikta udden mot de sämst ställda. Däri ligger kritiken. 

Tror ni någonsin att ett folkrörelseparti av det snitt som exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson representerade skulle ha accepterat att man lägger en besparing på förtidspensionärerna – inte på deras förtidspensioner men på den ålderspension som de så småningom kommer att få?

Denna besparing innebär att en ung människa, Fredrik Reinfeldt, som i dag drabbas av en trafikolycka och tappar sin arbetsförmåga kommer att få en pensionssänkning som uppgår till nästan 1 500 kr i månaden. En deltidsanställd städerska som sliter ut sig så att ryggen tar slut och axlarna värker så att hon får gå i förtidspension får en ålderspension som reduceras med 500 kr. 

Summerar man dessa försämringar för dessa mest utsatta människor så blir det totalt 1,7 miljarder kronor som ni sparar på dem - lika mycket som halveringen av förmögenhetsskatten kostar. Där ser ni politiken.

Inget bankomatkvitto i världen kommer att dölja detta för svenska löntagare. Därför är vreden stark. Därför är upprördheten så stor. Därför faller regeringens opinionsstöd, och därför fortsätter kritiken av denna politik också den dag jag kliver ned från talarstolen - därför att den bryter mot de grundläggande socialdemokratiska principerna om att människor ska vara med och ta ansvar efter sin egen förmåga och efter sin bärkraft.

Mest åt dem som har minst är den socialdemokratiska devisen. Ni har vänt på politiken och talar om att nu ska de utsatta vara de som bidrar för att de som redan har det gott ställt ska få det bättre ställt. Åt dem som har skall varda givet! 

* * *

Det är klart att vi upprörs över detta. Det är självklart.

Samtidigt vet jag inte vad jag ska tro när Fredrik Reinfeldt plötsligt blivit intresserad av klimatfrågan.

Jag kan säga så här: Han är i gott sällskap. Välkommen! Det är många som nu tävlar om att göra den frågan till sin. Jag tycker att det är bra. Där finns skådespelare och expresidenter och nu tydligen också moderatledaren. Välkomna in i kampen för ett bättre klimat! 

Men tro inte för ett ögonblick att marknadens krafter klarar detta själva. Här krävs politik. Här krävs gemensamma ansträngningar. Här krävs beslut i denna riksdag som av och till kommer att kollidera med marknadskrafternas intressen. Då vet vi vad Moderaterna hittills har valt. Vi vet det, och jag tror att de kommer att välja så igen. Skulle ni ändra er – välkomna! Vi har ingen större gemensam uppgift än klimatfrågan. 

Kanske står vi i början av någonting som kommer att utvecklas till en katastrof som påverkar det dagliga livet på jorden så till den grad att människor kräver snabba och drastiska åtgärder. Jag tror att det är så. Jag vet det inte, men jag tror att det är så. Det finns ingenting som jag har varit djupare engagerad i. 

Om arbetslöshetsbekämpningen varit den röda tråden i politiken under mina tolv år som finansminister och statsminister, det som vi socialdemokrater kämpat för, så har den gröna tråden varit klimatförändringen.

Redan i mitt installationstal 1996 var det den saken jag drev hårdast. Under min tid som skolminister, när läroplanen gjordes om, var det som jag drev hårdast hållbar utveckling och ansvaret för dem som kommer efter oss. Det handlar ju om det. 
Miljöpolitik kan vara en beskrivning av kemi. Miljöpolitik kan vara en beskrivning av regler kring hur vi ska hantera exempelvis avfall. Men för mig är miljöpolitik en fråga om moral, om vårt ansvar för kommande generationer.

Vi som sitter här kommer att klara oss. Vi kommer att klara oss, men våra barn och deras barn kommer inte att leva i en god värld om inte klimathotet undanröjs. Och vi måste börja nu. Vi måste göra någonting nu. 

Jag är glad för att regeringen sagt att man ska skicka ut Oljekommissionens förslag på remiss. Jag är glad för det. Men det räcker inte. Vi måste gå vidare. Vi måste utmana mycket av grunderna för den livsstil vi valt, och vi måste göra det med hjälp av gemensamma politiska beslut.

För det krävs mod. 

* * *

Jag har varit en fast väktare av grunderna för välfärdssamhället vad gäller de offentliga finanserna. Ja, jag erkänner det. Jag har aldrig tvekat på den punkten. Det handlar om människor som är utsatta. Den dagen man tvingas in i ett låneberoende är det klippt för de offentliga finanserna. 

Herr talman!

Låt mig konkludera med att säga: De offentliga finanserna har varit en av hörnstenarna. En annan hörnsten har varit sysselsättningen. Och en tredje hörnsten, herr talman, har varit kampen för ett klimat av sådant slag att de som kommer efter oss också kan leva goda liv. Det arbetet fortsätter vi.

Tack ska ni ha! 
 

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut