Sverige är och ska vara en fristad för människor som förföljs. För oss är det är en grundläggande mänsklig rättighet som definieras i FN:s flyktingkonvention från 1951.
Vi tycker att vår lagstiftning ska ändras i takt med att världen förändras och våra kunskaper om förföljelse ökar. Därför har vi arbetat för att exempel kvinnors flyktingskäl ska uppmärksammas särskilt. Samma sak gäller förföljelse på grund av sexuell läggning. I dag ser krig och konflikter annorlunda ut. Det är mindre vanligt att länders arméer krigar med varandra. I stället ställs oftare grupper inom länder mot varandra. Vi tycker att det är bra att lagstiftningen har ändrats så att flykt från inre väpnade konflikter omfattas och också från andra typer av svåra motsättningar.
Alla som söker asyl i Sverige ska få sin sak prövad individuellt. Det gäller också barn. Överklaganden ska ske till domstol. Väntetiden ska inte vara för lång. Vi tycker att alla kommuner ska vara med och dela på ansvaret för att ta emot människor som flytt, så att alla erbjuds en bra bostad och barn får möjlighet att gå i en bra skola så snabbt som möjligt. Den situation som vi har i flera kommuner i dag med stor trångboddhet försvårar möjligheten för människor att snabbt komma in i det svenska samhället.
Vi menar att EU måste ta ett större gemensamt ansvar för flyktingar. EU:s 27 medlemsländer har stor kapacitet att ta emot människor som flyr undan väpnade konflikter och förföljelse. Men trots att EU det senaste decenniet har tagit fram gemensamma regler på asylområdet gör länderna väldigt olika bedömningar.
De allra flesta flyktingar kommer aldrig till Sverige eller EU. De kan inte ta sig ut ur sitt hemland, antingen för att det är för dyrt eller för att de inte får visum. De flyr inom sitt land eller till något av grannländerna. Genom stöd till FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, kan vi stödja de miljoner människor som lever som flyktingar i några av världens fattigaste länder.
Flyktingmottagandet
Idag tar det alldeles för lång tid för nyanlända flyktingar att etablera sig i arbete och egen försörjning i vårt land. Orsakerna står att finna i system som är dåligt samordnade och ofta också dåligt anpassade till såväl arbetsmarknadens krav som individens förutsättningar.
Det går inte att isolera frågor som rör den första tiden i landet, dvs. då man fortfarande befinner sig i utredning rörande sina skäl att få stanna i landet, från det som sker därefter. Den kommun där man har bott under asylprövningen permanentas ofta efter uppehållstillståndet. Detta betyder att man redan under asylprövningstiden måste ta hänsyn till den asylsökaden möjligheter att få jobb eller utbildning. Det är viktigt att många fler av dem som kommer hit inkluderas i en fungerande arbetslinje. Det gäller inte minst de många kvinnor som kommer som anhöriga och som med regeringens förslag lämnas helt utan statligt stöd. Vi menar att arbetslinjen måste gälla också här och att staten har ett ansvar för detta.
Andra viktiga frågor gäller hur handläggningstider ska kunna kortas, hur introduktionen i landet ska kunna bli mer individanpassad och resultatinriktad, där även företagande ska kunna utgöra ett alternativ. Skolsituationen för nyanlända elever som kommer hit som lite äldre är också något vi vill uppmärksamma som ett viktigt område.
Här är våra viktigaste förslag:
Boende
Vi föreslår att alla asylsökande de fyra första veckorna får ett ankomstboende. Motivet är dels att möjliggöra en mer effektiv utredningsprocess vad gäller asylärendet och därigenom kunna korta handläggningstiderna, men även att tidigt kunna kartlägga individens bakgrund, behov och förkunskaper. I anslutning till ankomstboende ska de asylsökande också få ett erbjudande om s.k. ordnat boende i Migrationsverkets regi. Dessa ska utgöras av vanliga lägenheter och målsättningen ska vara bostäder som är jämnt spridda över landet, med hänsyn tagen till arbetsmarknad och invånarantal. Syftet är ett bättre fungerande system än nuvarande ABO (anläggningsboende) och EBO (eget boende).
Idag hamnar merparten av de asylsökande hamnar i ett s.k. eget boende (EBO), företrädesvis i våra storstadsområden. Snedfördelningen av asylsökande mellan storstadskommunerna inom storstadsregionerna, men även inom de kommuner där det finns många boende i EBO, är enorm och medför betydande problem. Detta gäller såväl för de asylsökande och deras värdfamiljer som för de berörda kommunerna. Extrem trångboddhet, nedslitna bostäder och boendemiljö samt sämre förutsättningar att bedriva bra skola har blivit allt vanligare.
Vi vill göra fler kommuner, särskilt inom storstadsregionerna dit många asylsökande söker sig, ansvariga för mottagande av såväl asylsökande som nyanlända flyktingar och föreslår därför förändringar inom följande områden:
- Vi vill ändra i socialtjänstlagen så att det ska bli obligatoriskt för alla kommuner att kunna ta emot såväl asylsökande som nyanlända flyktingar. Detta ska utgöra en del av kommunernas generella ansvar, på samma sätt som när det gäller äldre eller personer med särskilda behov. Det ska inte vara möjligt att hävda att detta är ett ansvar som tillfaller någon annan kommun, lika lite som när det gäller barn, ungdomar eller äldre.
- Vi vill se över bostadsförsörjningslagen så att det tydliggörs att kommunerna har ett ansvar också för nyanlända på bostadsmarknaden, som exempelvis asylsökande och nyanlända flyktingar. Det ska inte vara möjligt att framhålla avsaknad av bostäder som ett skäl till varför man inte kan ta emot några asylsökande eller nyanlända. Migrationsverket bör genom länsstyrelserna samverka med kommunerna i syfte att tillhandahålla lägenheter för asylsökande, på liknande sätt som man idag avtalar om kommunplatser, inklusive bostäder, för dem som får uppehållstillstånd.
- Vi vill pröva möjligheterna till ett kommunalekonomiskt utjämningssystem där kommuner med osedvanligt låg andel asylsökande resp. nyanlända flyktingar som del av sin befolkning får ekonomiska drivkrafter att ta emot fler. Detta under förutsättning att kommunen i fråga har en god skattekraft. Kommuner som tar emot en osedvanligt hög andel ska i stället kunna få ekonomisk kompensation genom systemet, något som vi valt att kalla för ansvarsbonus.
Ansvaret för etableringsinsatser, inriktning och målgrupp
Efter det att en person fått uppehållstillstånd vill vi att ansvaret för etableringen blir en fråga för Arbetsförmedlingen/Kompetensförmedlingen. Förmedlingen ska ha huvudansvar för att utforma en individuell handlingsplan, etableringsplan, vars syfte är att ge stöd och insatser som leder till arbete och egen försörjning. Vi vill vidga målgruppen för detta till alla vuxna nyanlända som står utan arbete. För flertalet vill vi dessutom ha en statlig etableringsersättning, lika för alla, som inte avräknas mot andra inkomster i hushållet av i princip samma modell som den borgerliga regeringen valt att införa.
Vi vill se en lokal eller regional medverkan kring dessa insatser genom att Kompetensförmedlingen ingår överenskommelser med berörda kommuner om samverkan. Vi tror att detta kan tillgodose krav både på effektiva insatser som arbetspraktik eller utbildning i kommunal regi som på rätt insatser i rätt tid från förmedlingens sida. Förmedlingen ska inte heller kunna avlasta allt ansvar för personer som inte kommit i arbete på kommunen efter det att tiden för etableringsplanen har gått ut.
Vi vill att ansvaret för svenskundervisning (sfi) ska utgöra en del av det statliga ansvaret med syftet att undervisningen ska kunna individualiseras, yrkesanpassas och specialiseras mer än vad som gäller idag. Vi kallar detta för individuellt språklyft. Vi vill även att insatser som syftar till eget företag ska kunna utgöra en del i etableringsplanen, för den som kommer hit som företagare, men också för den som vill starta ett företag i vårt land utan att ha denna bakgrund sedan tidigare.
Skolan
Vi vill ha en ny ansvarsfördelning när det gäller s.k. förberedelseklasser inom en kommun. Varken kommunala skolor eller friskolor ska kunna neka till att ha förberedelseklasser, dvs. särskilda klasser där nyanlända elever (liksom asylsökande barn) vanligtvis tillbringar sin första studietid i Sverige. Tiden i förberedelseklass bör dessutom begränsas till i normala fall ett år. Kommunernas ansvar för att möjliggöra en övergång från dessa klasser till den reguljära undervisningen måste förtydligas.
Studiehandledning på modersmål måste kunna tillhandahållas för elever som kommer hit som lite äldre och undervisningen i ökad grad individualiseras utifrån förkunskaper och behov. Elever som kommer hit som äldre ska kunna upprätthålla och stärka sina ämneskunskaper. Risken är annars stor att eleverna inte klarar sig igenom gymnasiet, vilket får effekter för deras framtida möjligheter till högre utbildning och arbete.
Vi har inte har råd att misslyckas med att rusta dessa elever för de krav som arbetsmarknaden idag ställer, för individernas skull givetvis, men också med tanke på samhällets framtida behov av välutbildad arbetskraft. Vi vill på flera områden förtydliga och förbättra politiken i syfte att stärka arbetslinjen för de nyanlända. Detta är alldeles nödvändigt.
Samtidigt vill också understryka att politiken inte kan göra allt. För att bryta segregationen, för att klara sysselsättningen för dem som är nyanlända och för att klara de utmaningar och ta till vara de möjligheter migrationen innebär behövs ett brett engagemang också från andra samhällssektorer. Alltifrån näringsliv, fackföreningar, kommuner, statliga myndigheter till frivilligsektorn och föreningslivet måste ta sitt ansvar för att göra Sverige till ett ”Möjligheternas land” – för alla som lever och verkar här.
Läs mer om våra åsikter kring asylpolitiken