Tal av Göran Persson

Det talade ordet gäller!

Statsminister Göran Perssons anförande vid minnesstund över Anna Lindh, Stockholms stadshus, fredag den 19 september 2003 
 
 

Anna Lindh finns inte längre hos oss. 

Ännu känns den tanken så främmande, så svår att ta till sig.  

Hon lever så starkt i våra minnen. 

Anna fanns mitt ibland oss, inte i utkanten, oftast i centrum:

Som mamma och hustru, som dotter och syster, som nära vän och arbetskamrat.

Som förebild för många, många fler. 

Vi har mist henne.

Så är det.

Och den insikten gör så förfärligt ont. 
 

* * * 

Eders Majestäter,

Excellenser,

Kära vänner,

och alldeles särskilt Annas familj och närstående, 
 

Vi har samlats här idag för att dela sorgen.

Men framför allt har vi samlats för att dela det ljusa minnet.  

Anna Lindh med jackan fladdrande uppknäppt och ryggsäcken slängd över axeln, på väg. 

Anna Lindh med mobiltelefonen i ena handen, och den andra gestikulerande i protest: nej, där tror jag att du har fel.   

Anna Lindh med den snabba kommentaren, en knyck på nacken och sedan skrattet, det stora glada rullande.  

* * * 

Hon föddes år 1957.

Knappt tre decennier senare, när Anna Lindh fyllt 27 år, stod hon i talarstolen i Folkets Hus vid Norra Bantorget. Hon tackade för förtroendet som nyvald SSU-ordförande, den första kvinnan någonsin: 

"Om vi ska få demokratin att fungera i samhället och passiviteten att försvinna", sa hon, "så är den första förutsättningen att människor kommer tillsammans, och lär sig arbeta tillsammans för gemensamma mål." 

I den andan kom hon att verka som SSU-ordförande i sex år. Det var under de åren hon började utveckla sin talang att rakt på sak, under 15 sekunder, kunna formulera en distinkt åsikt framför en TV-kamera. Fler och fler fick upp ögonen för Anna Lindh. 

När hon var 33 år och höggravid lämnade hon SSU-uppdraget. Hon beskrev för kongressen varför hon var socialdemokrat: 

"Så sent som i morse såg jag när jag gick till mödravårdscentralen vad samhället gör för blivande barn och föräldar i Sverige - genom mödravård och barnavård, personlig omsorg och hälsovård. Därför vet jag varför jag är socialdemokrat. /.../ 

Efter att ha tagit del av rapporter i TV och i tidningar från våra grannländer i Baltikum, efter att ha sett ansikten som präglats av vilja och längtan men också rädsla i ögonen efter åratals ockupation och kommunistiskt förtryck, vet jag varför jag är socialdemokrat. /.../ 

När jag ser gatubarnen i Latinamerika med smutsiga och undernärda ansikten eller prostituerade småflickor i Chile och Thailand - vars enda dröm är att kunna leva en vecka till - vet jag varför jag är socialdemokrat." 

Så såg Anna Lindhs engagemang ut - det fanns nära och det sträckte sig långt över gränserna.  

Både vision och vardag, sa hon själv.  

Och sådan var hon också som person.  

* * * 

Anna Lindh vägrade att välja mellan politiken och familjen. Hon valde både och. Hon visade att det går att leva så, och att det väckte beundran - också långt utanför Sveriges gränser.  

Det var nog också därför hon blev en sådan stark förebild för så många, inte minst för många unga kvinnor. 

Anna Lindh förverkligade sin vision för världen i vardagen. 

Men Anna visste att det goda politiska ledarskapet kräver mer än de stora orden.  

VU-ledamoten och Kultur- och fritidsborgarrådet Anna insåg betydelsen av att bevara närheten till alla dem hon företrädde i Stockholm, och senare till Nyköpingsborna därhemma. 

Juristen Anna Lindh insåg att en framgångsrik politiker måste behärska mer än utanpåverket, att kemikaliepolitikens och Kyotoprotokollets paragrafer måste vara lika hållbara som visionen om det hållbara samhället. 

Anna Lindh var 37 år när hon blev miljöminister. Den försoning mellan socialdemokratin och miljörörelsen hon påbörjat redan som SSU-ordförande fick hon som miljöminister möjlighet att fullfölja, och börja omsätta i praktisk politik. Hon fann det djupt ovärdigt det moderna samhället att låta nedsmutsningen fortsätta och förstörelsen pågå. 

De internationella uppdragen som miljöminister blev en prövning, men framför allt en framgång. Hon hade en slående förmåga att finna sig till rätta i vitt skilda sammanhang och att vinna respekt bland människor i helt olika positioner var helst i världen hon mötte dem.  

Så blev Anna Lindh Sveriges utrikesminister, vid 41 års ålder. Med ett glödande internationellt engagemang sedan tonåren, förebilden Olof Palme, en stark integritet och stort mod, kom hon att bli en högt uppskattad och respekterad utrikesminister.  

Idag gästas Sverige av hennes vänner från alla jordens hörn. Det känns rätt och riktigt, för Anna Lindh förde inte bara Sveriges talan i världen. Hon förde världens talan i Sverige. 
 

* * * 

Kära vänner, 

Låt mig läsa en dikt av Tomas Tranströmer, några rader som jag vet att Anna tyckte om.  

De lyder såhär: 

    Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna

    i halvmörkret.

    Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

    Några ljuslågor fladdrade.

    En ängel utan ansikte omfamnade mig

    och viskade genom hela kroppen:

    "Skäms inte för att du är människa, var stolt!

    Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

    Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

    Jag var blind av tårar

    och föstes ut på den solsjudande piazzan

    tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

    Signora Sabatini

    och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt." 
     

* * * 

Anna Lindh trodde på människan.  

Hon trodde på människan som den fantastiska varelse hon är, med en närmast oändlig kapacitet att växa och utvecklas.  

Anna trodde på människans inneboende kraft och förmåga, men visste också hur lätt den kraften kan gå förlorad. 

Människan är ingen kyrka av sten, där valv bakom valv står öppet. 

Människan måste erövra dem, ett efter ett.

Och det går!  

Med rätt stöd kan människan gå genom valv bakom valv oändligt.

Men människan kan också krympas, hennes valv raseras.

Människan kan skärmas av från sina möjligheter.

Anna såg det hända överallt.  

I en svensk skola när ett barn blir mobbat och de vuxna inte ser.

I ett flyktingläger i Afghanistan där medicinerna inte räcker.

I Kosovo bland de våldtagna och skändade.

I bruksorten när ytterligare en uppsägning är ett faktum.

I vem som helst av oss när självförtroende och framtidstro sviktar. 

I alla frågor var människan utgångspunkten för Anna.

Människans värde och rätt.

De mänskliga rättigheterna var alltid hennes drivkraft.

Kränkningar och ofrihet det som kampen stod mot.

Demokratin alltid medlet, människan alltid målet. 

Så var hon i det stora, och i det lilla.  

Chosefri, och full av omtanke om familj, vänner och medarbetare.

Realistisk, men med en optimism som smittade.

Hon kom med uppmuntran och kritik med samma värme.

Hon brydde sig. 

* * * 
 

Bosse, David och Filip, jag vill säga några ord till er. 

Men jag vet: inga ord i världen kan lindra er smärta, inga ord i världen kan göra din kära Anna, er älskade mamma, rättvisa.  

Ni ska veta att vi finns här, att vi är många, och att vi är med er. 

Det känns omöjligt idag, men tillsammans ska vi föra det som Anna stod för vidare. 

Vi ska bära hennes uppgift och vision, och försöka fylla hennes roll. 

Men hennes plats kan ingen ta.  

Just så oersättlig är en människa.

Just så värdefull, och så unik. 

Minnet av Anna ska vi bära med oss länge, som en osynlig skatt. 

Att hämta styrka ur.

Att hämta värme ur.

Att hämta glädje ur. 

* * * 
 

Tack, Anna, för allt du gav och den du var. 

Vi går vidare nu.

Mot framtiden. 

Men just som vi går härifrån, så kan vi se dig framför oss. Hur du vänder på huvudet, Anna, precis som du brukade. 

Du vinkar lite, liksom i förbifarten. 

Och lägger till: Var rädda om er!  

Vi svarar:  

Ja, vi ska vara rädda om oss.

Vi ska ta hand varandra.  

Det lovar vi dig, kära Anna. 

Tack.  

Tipsa en vän om den här sidan! Tipsa en vän om den här sidan!

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut