Tal av Margot Wallström

Tal av Margot Wallström, EU kommissionär, vid Minneshögtid för Anna Lindh 19 september 2003.

Vilken fantastisk mamma ni hade, David och Filip!

Hon var nämligen den bästa vän man kunde tänka sig - och som jag kunde tänka mig. Hon sade vad hon tyckte - ärligt och rakt på sak. Hon inspirerade oss andra - med skarpa analyser och ett starkt engagemang. Hon var en fighter - motgångar och besvikelser kunde inte knäcka henne. Och så var hon varm och omtänksam i allt - från djupa samtal till vykortshälsningar, med ett SMS-grattis eller ett glatt fniss i telefonluren.
Med stolthet kan ni bära hennes minne genom livet.

Ni lånade ut er kloka, vackra mamma till världen, och vi är så tacksamma för det.
Som politiker hann Anna uppleva och uträtta oerhört mycket. Men vet ni vad hon var mest stolt över? Jo, er: två fina pojkar som fanns i hennes tankar alltid och överallt. På så sätt var ni i själva verket huvudpersonerna i FN:s generalförsamling. Så fanns ni med under EU:s toppmöten. Och på s-möte i Nyköping eller Karlstad så var ni de viktigaste deltagarna, för Anna bar er inom sig och talade också gärna och ofta om er - det har ni redan hört.

Jag vet att dagarna blir tunga nu. Sorg - det är som att gå på nattgammal is. När den tunna ytan av självbehärskning brister så väller gråten och vanmakten ut. "Kan det finnas något gott i livet när detta har drabbat oss?"
Men jag tror att Anna skulle ha sagt så här: Framtiden skapar vi tillsammans, och förminska inte din roll! Det goda måste vi finna inom oss och dela med oss av. Aldrig att vi ska låta det här meningslösa våldet segra! Kärleken är det som vinner över allt! Och visst har vi känt så mycket kärlek den senaste veckan.

Och hur svårt det än är, hur omöjligt än att tro, så vänder det någonstans. Där framme, någonstans, viker sorgen - tidigare, därför att minnena efter Anna är så ljusa. Hon lever kvar hos oss som den hon var och det som hon trodde på.

Och, David och Filip, ni kan fortsätta att prata med henne, för hennes röst kommer att finnas inom er - så är det. Och ni har en alldeles egen Anna: er mamma. Och det som ni hade tillsammans, det kan ingen ta ifrån er, och ni har rätt att också hålla det för er själva.
Glädjen har alltid ett sista leende. Kärleken har lämnat en doft. Någonstans dröjer det kvar. Någon förvarar det. Djupt i sin saknad.

Tipsa en vän om den här sidan! Tipsa en vän om den här sidan!

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut