Systemskifte i sjukförsäkringen

Den 4 juni röstar riksdagen om regeringens förslag till förändringar i sjukförsäkringen. Förändringen innebär ett systemskifte och kommer enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) att leda till att 10 000 personer tvingas vända sig till kommunernas socialkontor för att klara sin försörjning.

 

Regeringens förslag i korthet:

Regeringen föreslår att en rehabiliteringskedja införs med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan. Under de första 90 dagarna ska Försäkringskassan bedöma om den försäkrade kan klara sitt vanliga arbete eller andra uppgifter på arbetsplatsen. Därefter innebär prövningen av rätten till sjukpenning att Försäkringskassan även ska beakta om den enskilde kan utföra annat arbete hos arbetsgivaren. Efter 180 dagar ska den enskildes arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden. Regeringen föreslår också att sjukpenning med 80 procent av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) ska utbetalas under 364 dagar inom en ramtid av 450 dagar. Ansökan om förlängd sjukpenning ska därefter kunna ansökas om. Under denna tid får man ersättning på 75 procent av SGI. Förslaget innebär även en justering av den s.k. minskningsregeln. (Källa; prop. 2007/08:136 En reformerad sjukskrivningsprocess för återgång i arbete)

 

Vad innebär regeringens förslag?

Regeringen lägger fram ett slarvigt och illa underbyggt förslag. I sin iver att genomföra omvälvande förändringar, hafsas förslag fram.

 

Framförallt präglas propositionen av följande brister: 

  • Förslaget innebär att kraven ställs endast på individen – utan krav på motprestationer av andra aktörer som kan ge rehabilitering.
  • Snäva tidsgränser införs – ensidigt inriktade på den enskilde - med risk att människor tidigt förlorar sin anställning.
  • Krångliga regler för när man har rätt till sjukpenning och sjukersättning.
  • Uppenbar risk att bli utförsäkrad, utan rätt till ersättning om man varit sjuk länge eller haft flera sjukperioder bakom sig.
  • Ett systemskifte för sjukförsäkringen som bland annat innebär införande av en ettårsgräns i sjukpenningen samt en förskjutning i riktning mot en mer diagnosbaserad sjukpenning, där vissa sjukdomar är berättigade till den högre nivån från sjukförsäkringen.
  • Standardtrygghetsmodellen välts omkull - vi går mot en grundtrygghetsmodell.

Regeringen vill ge intryck av att ha lyssnat på den, av många remissinstansers, kraftiga kritiken vad exempelvis gäller minskningsregeln. Först backade man från sitt ursprungliga förslag om att införa en omfattande minskningsregel som allvarligt skulle inkräkta på de avtalsförsäkringar som finns på arbetsmarknaden. Nu väljer man att ändå införa en ny minskningsregel, om än något modifierad, men som innebär att sjukpenningen efter ett år minskas med det belopp som överstiger 85 procent av vad personen skulle fått i lön.

 

Individen lämnas åt sitt eget öde. Regeringens förslag innebär att enbart individen ska ha förpliktelser, medan andra aktörer, så som exempelvis arbetsgivaren, fråntas ansvar. Att lämna hela ansvaret till den som behöver stöd, för att hon eller han är sjukskriven på grund av förslitning, utmattningssyndrom eller stroke, är allt annat än rimligt. Istället för att investera i människors vilja och kraft att komma tillbaka, ingjuter regeringen oro och missmod hos individen. Det faktum att regeringen inte lägger en enda krona på förslaget, visar ytterligare att det här handlar om en ren och skär utsorteringsgaranti, där individen ska pressas med lägre ersättning. Otillräckligt stöd, sena insatser och bristande samverkan mellan samhällets aktörer driver människor till ett liv där deras arbetsförmåga inte tas till vara. Att det kan dröja mer än ett år innan det händer något i ett sjukskrivningsärende är inte acceptabelt.

 

Flera utredningar visar att ju tidigare och ju närmare individen och arbetsplatsen insatserna kommer desto mer ökar chanserna för människor att komma åter i arbete. Att samverkan kan minska sjukfrånvaron bekräftas också i en ny avhandling från Karolinska institutet. Den pekar på att många långtidssjukskrivna aldrig återvänder till arbetet. Men om arbetsmarknadens parter, företagshälsovården och Försäkringskassan samverkar mer systematiskt rehabiliteras fler, vilket är till förmån för individen och är samhällsekonomiskt riktigt. Här har regeringen inga svar. Regeringen överväger inte ens drivkrafter eller sanktioner som gör att olika aktörer uppfyller sina åtaganden. Man börjar i fel ände. Istället för att satsa på reellt stöd för människors möjlighet att återgå i arbete införs fasta och ensidiga tidsgränser med risk för att människor hänvisas till försörjningsstöd på kommunernas socialkontor, något som också SKL markerat i sitt remissvar.

 

Sammanfattningsvis innebär regeringens framlagda förslag en allvarlig försämring av anställningstryggheten för sjukskrivna, och som ytterligare lägger allt ansvar för rehabiliteringsinsatser på den enskilde. Det här slår hårt mot dem som har störst svårigheter att ta sig tillbaka till arbete. Med indragen eller sänkt sjukpenning som enda aktiva åtgärd lämnar regeringen de sjukskrivna i sticket. Den av borgerliga regeringen sedan tidigare försämrade uppräkningen av SGI (0,97) innebär att ersättningen faktiskt inte är 80 procent. Regeringen bryter därmed mot vallöftet om bibehållen ersättningsnivå på 80 procent. Med regeringens trixande med den sjukpenninggrundande inkomsten är det i realiteten endast 77,6 procent – nu dessutom med en tidsbegränsning till ett år. Därefter finns en möjlighet till förlängd sjukpenning med 75 procent, som även den, på grund av regeringens trixande med den sjukpenninggrundande inkomsten, ytterligare minskar till under 73 procent.

 

En rad allvarliga invändningar har framförts mot regeringens förslag från ett mycket stort antal remissinstanser. Att regeringen ändå väljer att lägga fram förslaget är i högsta grad anmärkningsvärt.

 

Vad vill socialdemokraterna istället?

Socialdemokraterna säger nej till snäva tidsgränser, ensidigt inriktade mot individen. Vi säger däremot ja till reellt stöd anpassat efter individens behov. Först när man kan erbjuda rätt insatser - i rätt tid och på rätt plats – kan man ställa krav på att människor tar tillvara på de möjligheter som erbjuds. Först då kan vi värna en arbetslinje värd namnet.

Vi menar att företagshälsovården bör utvecklas. En metod kan också vara att underlätta för parterna att nå ett omställningsavtal med rehabilitering för hela arbetsmarknaden.

Människan måste stå i centrum för de insatser som görs. Vi vill utveckla den finansiella samordningen, i syfte att tidigt kunna ge ett kvalitativt och samordnat stöd för att ta tillvara människors arbetsförmåga.

 

Genom att samtidigt skapa förutsättningar för en gemensam ingång lokalt med fokus på tidiga och reella rehabiliteringsinsatser kommer tyngdpunkten läggas på människors arbetsförmåga. På det viset byggs fler broar tillbaks i arbetslivet. Passivt stöd i form av utredningar och väntan på besked kan då omvandlas till ett tidigare, mer aktivt, stöd i sjukskrivningsprocessen.

  • dela på facebook
  • dela på twitter
  • Skriv ut