Ådalen 1931

Ådalshändelserna, Skotten i Ådalen, Ådalen 31 kallas händelseförloppet

kring en arbetskonflikt i Ådalen i mitten av maj 1931, där fem personer sköts

ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Händelsen delade Sverige

i två delar om vems skuld det var att tragedin inträffade, och skillnaden i

åsikter märktes tydligt mellan borgerliga och vänsterinriktade

tidningar.Innehåll.

Sommaren 1930 pågick en konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrörs AB:

s sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland. I samband med detta hade strejkbrytare

anställts. Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var sulfatfabriken och

bland annat Graningeverkens fabriker blockerade av strejk. Sympatiåtgärderna mot

det sistnämnda berodde på att båda företagen kontrollerades av släkten Versteegh.

Då skeppningen åter kunde starta efter att isen släppt sitt tag om sjöfarten var industrins

lager fyllda och man var angelägen om att få levererat vad man trots lågkonjunktur sålt.

Då ingen förändring av löneläget skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker,

bland annat vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen.

För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gérard Versteegh,

genom Ångermansälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, bland annat studenter och

professionella strejkbrytare.

Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna

anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors varefter man tågade till Sandviken.

Vid massafabriken, som ägdes av Graningeverken, var strejkbrytarna sysselsatta med

lastning av ett fartyg. Genom ett förbiseende kunde demonstranter ta sig in på det

avstängda fabriksområdet och ta sig ombord på ångaren "Milos" där strejkbrytare

utsattes för hot och möjligen misshandel. Efteråt fördes några av strejkbrytarna

tillbaka till Kramfors där de visades upp.

"Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde,

underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått

maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på

det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under

de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna

och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas

demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på."

Svenska Dagbladet 1931-05-15

Den polis, som beordrats till platsen, hade inte kunnat hindra anfallet. Samma afton avreste

därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå: 60 man infanteri och beriden träng med

kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Natten till den 14 maj ägde kravaller rum

både vid stationen i Sprängsviken, där urlastningen skedde, och vid Lunde, där militären

förlades till skydd för strejkbrytarna, med stenkastning från folkmassan och lösa skott

samt rökhandgranater från militären. Vid denna tid fanns ingen statspolis som kunde

förstärka den kommunala. Att ingripa utanför sin kommun var olagligt för polismän.

Med anledning av Ådalshändelserna skapades senare en statspolis.

Frånö Folkets hus i Kramfors kommun.
Minnesmärket över Ådalshändelserna i Lunde i Kramfors kommun skapat av Lenny Clarhäll (1979-81).

Den 14 maj höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna.

Närvarande var företrädare för så gott som hela fackföreningsrörelsen i Ådalen. Beslut fattades

där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen.

Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 000 till 4 000

personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. När demonstrationståget avgick fanns

ute på gården endast fanor tillhörande Svenska Pappersindustriarbetareförbundets avdelning i

Utansjö, SDUK i Utansjö samt Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Utansjö. Orsaken uppges

vara att de kommit för sent till mötet i Folkets hus och inte hunnit in i lokalen när folkmassan spontant

satte sig i rörelse. Man kan anta att om demonstrationståget avgått sedan överläggningarna slutförts,

hade täten av tåget innehållit långt fler fanor. Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av

stenkastning. Myndigheterna hade läst Upprorslagen tre gånger för demonstranterna, vilket innebar att

den som efter den tredje gången inte efterkom myndigheternas uppmaning att skingra sig var "upprorsman".

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärernas befäl se vapen i demonstranternas

händer och höra skott avlossas från folkmassan, något som varken undersökningskommissionen

eller polisen senare kunde finna bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade

avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken,

kommenderade kapten Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld. Order var given

att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Vid eldöppnandet breddade

sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå

hans trupp och beordrade då eldgivning. De fem dödade var: 20-åriga fabriksarbetare Eira Söderberg,

Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 19 år och

Viktor Eriksson, 35 år. Eira Söderberg var inte med i demonstrationståget utan stod på en gård som

åskådare när hon blev träffad av en rikoschett. Utöver dessa sårades fem personer.

Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning från Jämtlands Fältjägare och Norrlands artilleriregemente,

vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter

och våld på järnvägsstationen. På vissa tidningars löpsedlar stod "Officerarna tryckte pistolerna i soldaternas

huvud och kommenderade eld". Detta påstående stämde inte då alla soldaterna som deltog var stamanställda,

dvs yrkesmilitärer.[1] Det berättas att en trumpetare i arbetarnas musikkår, Tore Andersson (senare tog han

namnet Alespong) från Dynäs, ska ha blåst signalen "Eld upphör"[2] och därmed fått militären att sluta skjuta.

Andersson uppger själv i en tidningsintervju för tidningen Brand 1991 att han senare delgavs misstanke om

brott för att "otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp", men att åtalet lades ner innan rättegångsdatumet

Sidan uppdaterades senast: 2014-08-26 20:11