Utdrag ur Landskrona Arbetarekommuns jubileumsbok "Från mörkret stiga vi mot ljuset" Landskrona Arbetarekommun 1894-1994


 

Vid industrialismens framväxt under slutet av förra seklet hade den starkt växande arbetareklassen behov att organisera sig. Det var heller ingen tillfällighet att det var arbetarna i framförallt Landskrona Nya Mekaniska Verkstad och på Sockerbruket som var med och bildade Landskrona Arbetarekommun Arbetarekommunen blev efter sitt bildande en central punkt och en samlande länk för arbetarna i Landskrona. Denna samlande länk har Landskrona Arbetarekommun fört med sig genom åren i sin kamp mot politiska och sociala orättvisor. Landskrona Arbetarekommun har naturligtvis haft en stor betydelse för Landskrona Stad/ Kommuns utveckling. Redan 1919 tog Arbetarepartiet majoriteten i vår kommun med 22 av 40 mandat. Majoriteten har sedan behållits till det olyckliga valnederlaget 1991. 72 års socialdemokratiskt styre sätter självklart prägel på stadens framväxt. Några exempel på detta är Folkets hus, ABF, biblioteket, idrotten och kulturen m fl.
Anders Karlsson, ordförande i Arbetarekommunen
Utdrag ur Förorden till Landskrona Arbetarekommuns jubileums bok "Från mörkret stiga vi mot ljuset" Landskrona Arbetarekommun 1894-1994


Arbetarekommunens pionjärer framsynta män under svår tid
Landskrona Arbetarekommun bildades 1894, men hade en intressant föregångare, en politisk klubb, Landskrona läse- och diskussionsklubb, med dussintalet medlemmar. Den klubben bildades 1887. Mötena hölls hos en av medlemmarna, Alfred Hagberg, men så fort kassan medgav, hyrde man en egen lokal. Klubben var radikal och lutade åt socialismen, som då var mycket litet känd i Landskrona. Tidningen Arbetet, som då skickade ut sina provnummer, inledde den egentliga arbetarrörelsen i Skåne.

Den kännedom man ägde om arbetarrörelsen, hade medlemmarna fått så gott som uteslutande genom Mäster Palm. Han hade hållit ett par föredrag i Landskrona, det ena på 'Drufvan' i början på 80-talet och det andra några år senare på lekplanen vid 'Folkskolan för gossar'. Hur Palm lyckades få vara på den sistnämnda platsen är en gåta. En förklaring är väl att myndigheterna, liksom folk i allmänhet, var okunniga om vem 'mäster' egentligen var och vad han ville.

Medlemsantalet ökade inte. De som lockades till mötena kom sällan mer än en gång. Förmodligen tyckte dom det var för tråkigt. Det ledde till att mötena fick en annan prägel. En sångkvartett inom föreningen hjälpte till att höja stämningen. Dessutom ordnandes priffepartier. Föredragen och diskussionerna omväxlade med humoristiska berättelser. Planerna på att åstadkomma en politisk arbetarklubb fick skrinläggas. Det blev till slut endast underhållning. Föreningen upplöstes och den första politiska sammanslutningen i Landskrona hade spelat ut sin roll.

En av medlemmarna, muraren Otto Kristoffersson, släppte inte taget. Efter förberedelser sammanträdda halvdussinet män en söndagseftermiddag hemma hos NP Rosvall och bildade 'Landskrona arbetareklubb'. Här deltog erfarna och skolade män. Föreningen gick hastigt framåt.

Till en början hölls mötena hos Rosvall, men snart blev stugan för trång. Föreningen behövde en annan lokal. Det var besvärligt. Man fick ta vad som fanns. Så blev en tvårumslägenhet i St. Norregatan 54 B samlingsplatsen för Landskronas organiserade arbetare. Talare anskaffades från grannstäderna. Den förste lär ha varit PK Lyngholm från Helsingborg. Medlemsantalet steg till 150, när föreningen stod på sin höjdpunkt. Namnet byttes mot 'Landskrona socialdemokratiska förening'. Sammanträdena var talrikt besökta. De började och slutade alltid med sång. Men snart kom en reaktion. Av de många som ingått i föreningen hade en del drivits dit enbart av nyfikenhet, andra hade 'följt strömmen' och de föll snart bort. Sedan kom förföljelsen. Många, däribland ett par av föreningens grundare och stöttepelare, tvingades av sina arbetsgivare att lämna föreningen. De arbetsgivare som särskilt utmärkte sig var Nya Mek. Verkstaden och Sockerbruket. Men föreningen hade dock åtskilliga kärnkarlar och bland dessa Carl Ekberg, sedermera bosatt i Malmö och medlem av tidningen Arbetets redaktion. Av flera orsaker blev föreningen inte mer än två år gammal. Efter ytterligare ett par år återupplivades den under sitt ursprungliga namn, 'Landskrona arbetareklubb'.

Asocialdemokratiska föreningen uträttade åtskilligt arbete av banbrytande beskaffenhet. Man började få en aning om att det fanns något som kallades den sociala frågan. Till dess förtjänster kan även räknas att fackföreningar bildades. Sedan var steget inte långt till att bilda Landskrona Arbetarekommun.

De första möten hölls hos Abrahamssons i Fröjdenborg, men antagligen blev det för trångt här, ty snart blev 'Drufvan' möteslokal. Den första tiden sysselsatta sig Arbetarekommunen huvudsakligen med fackliga spörsmål, men den visade även ett politiskt intresse. Allt eftersom fackföreningarna blev starkare och slöt sig samman i hela landet till förbund, flyttades den här verksamheten över på fackförbunden. Arbetarekommunen blev mer och mer vad den nu är, en politisk organisation. Härigenom kunde man i fackföreningarna mera helt ägna sig åt arbetarnas ekonomiska intressen.


Majdemonstrationer
Det första beslut om någon demonstration som finns i protokollen dateras den 20 april 1895. Då beslöt man att inte hålla någon första maj demonstration utan i stället ordna en rösträttsdemonstration första söndagen i juni. Av beslut framgår dock att första maj demonstrationer hållits förut. Den första demonstrationen med deltagande av arbetare från Landskrona skedde 1891 vid ett folkmöte i Sätofta. Till det mötet hade man skaffat en röd fana, den första i sitt slag i Landskrona. Denna sommarmorgon samlades de 'lustresande' tidigt på morgonen och gick i samlad trupp till järnvägsstationen. Det var sannolikt den första arbetardemonstrationen i Landskrona.


Rösträttsfrågan
År 1901 kom rösträttsfrågan på tal och väckte livligt intresse landet runt. Så även i Landskrona. Den 10 oktober uttalade sig Arbetarekommunen för storstrejk som yttersta medlet att förvärva allmän rösträtt. Sedan följdes denna fråga med stort intresse. Ett offentligt möte ordnades annandag påsk i rösträtts- och arbetsavtalsfrågorna. En rösträttsdemonstration hölls den 20 april. I april 1902 kom partikongressens beslut om storstrejk för att få ett avgörande i rösträttsfrågan. Arbetarekommunen ordnade en omröstning, där det skulle avgöras om Landskronas arbetare skulle delta i strejken. Av Arbetarekommunens cirka 1500 medlemmar deltog inte mindre än 1199 i omröstningen. 868 röstade för och 331 mot strejken. Samtidigt som resultatet blev känt uttalades önskemål om att krogarna skulle hållas stängda under strejkdagarna. Verkställande utskottet fick i uppdrag att ansöka om detta hos magistraten. Det definitiva beslutet om att delta i den politiska storstrejken fattades på ett möte i Folkets Park den 14 maj. Vid det mötet infann sig en deputation från arbetsgivarna, som avrådde arbetarna från att delta i strejken, men det hade ingen som helst inverkan på beslutet. Strejken började på morgonen den 15 maj och fortsatte till och med den 17. Under alla tre strejkdagarna hölls möten och demonstrationer, dels i staden och dels i Folkets Park.


Storstrejken 1909
Sverige är fantastiskt, säger vi, och tänker inte minst på den standard och de möjligheter samhället ger. Sverige har inte alltid varit så. År 1909 utbröt och pågick en kraftmätning mellan arbetare och arbetsgivare som gått till historien under namnet storstrejken. Det var armod och fattigdom i landet.

Egentligen var dess upptakt en storlockout från SAF. Som svar på denna lade arbetarna, efter beslut i LO, mer arbetet inom nästan alla sina områden, så att strejken och lockouten i det närmaste lamslog hela Sverige. Konflikten hade ett förspel i dels den depression och därmed åtföljande arbetslöshet som fanns under 1908 och i att arbetsgivarna hänsynslöst pressade lönerna och avskedade folket, och dels i att den politiska kampen blivit hårdare när arbetarna genom de politiska organisationerna började ställa rättmätiga krav på demokrati och rättvisa i samhället. Regeringen Lindmans reaktionära politik fick hård kritik av minoriteten socialdemokrater och liberaler. Arbetsgivarna stod på regeringens sida.

Under 1909 års början uppstod många mindre strider, både lockouter och strejker. Dessa togs av SAF som intäkt till en lockoutproklamation till LO den 14 juli. I första hand gällde det 80 000 från skogs- och massaindustrin som skulle kastas ut, och senare ytterligare 83 000 från framförallt järnbuken.

De lokala strejkledningarna sattes också på hårda prov. Inte bara med att ordna strejkmöten och aktiviteter, utan också i att lösa den dagliga brödfödan och skaffa fram olika ofrånkomliga förnödenheter.

Ludvig Lindholm, sedermera ordförande i hamnstyrelsen i Landskrona, berättar i Arbetarekommunens minnesskrift från 1929, att den då borgerliga gas- och belysningsstyrelsen hotat, att om inte strejken vid gasverket upphörde, så skulle 'all Arbetarekommunen underlydande egendom såsom Arbetarnas Ring (Konsum), Folkets Hus och Park m fl. avstängas helt från gas'. Ringen, som inte alls styrdes av Arbetarekommunen, blev också avstängd, med påföljd att man på strejkmötena måste utse manliga 'gasmotorer' att svara för kraften vid bageriet.

I Landskrona gick den 4 augusti 2475 arbetare i strejk, varav 502 var kvinnor. Den 26 augusti är det som mest 2639 som strejkar. Dagliga strejkmöten hölls under augusti i Folkets Park vid Larvigatan. Senare flyttade man in i Folkets Hus vid Järnvägsgatan.

Trots en heroisk insats och solidarisk sammanhållning blev arbetareparten den hårdast drabbade av storkonflikten. Inte bara att man fått leva under knappa förhållanden och slagit sönder sin ekonomi, utan också tvingades man uppleva att de kamrater som stått i främsta stridslinjen som ledare blev utestängda från allt arbete av arbetsgivarna. Deras namn cirkulerade på hemliga listor mellan olika arbetsgivare. Många av dem tvingades på så sätt att emigrera och lämna landet i fattigdom och armod. Deras 'brott' var kamp för existens, rättvisa och solidaritet.

Ludvig Lindholm, förut citerad, fick ge sig ut till sjöss och kom så småningom tillbaka. Många, ja de flesta, kom aldrig tillbaka. Alla ekonomiska resurser hade tagits i anspråk i de fackliga organisationerna, så åtaganden mot Folkets Hus och Folkets Park klarade de inte av. I Landskrona gick såväl dessa som tidningen Landskrona Kuriren i konkurs.

Dets skulle ta tid innan rörelsen på nytt kunde samla sig. Men både den fackliga och politiska kampen gick vidare. 1918 kan man äntligen, fast förmodligen mycket med sekundärt stöd av de revolutioner som utbröt på olika håll i Europa, driva igenom lagstiftning om både 8 timmars arbetsdag och rösträtt åt alla.


Efterkrigstiden
Under de sista krigsåren var det oroligt i landet. Vilda krigsrykten, brist på mat och förnödenheter ledde till att det började jäsa bland folket.

I Landskrona drömde man, inte minst i fullmäktige, om Landskrona som storstad. Öresundsvarvet byggdes upp under dessa år. Andra nya industrier kom. Befolkningen växte, vilket ledde till att stadens livsmedelsnämnd måste sätta in alla krafter på att skaffa föda, kläder och bränsle.

I Landskrona ledde läget till en spontan demonstration den 28 april 1917. 'Redan klockan 12 på dagen samlades arbetare m fl. på torget i stora massor, att det knappast vore möjligt att söka uppskatta antalet', berättar August Nilsson i Arbetarekommunens minnesskrift 1929. Vid mötet antogs ett uttalande som bland annat krävde slut på hungerpolitiken. Borgmästare Munk af Rosenschöld svarade och gratulerade arbetarbefolkningen, som på ett så lugnt och värdigt sätt kunde föra fram sin mening. Borgmästaren utlovade svar på de krav som framförts redan till 1 maj.

När 1 maj kom och den traditionella demonstrationen genomförts, upplästes för deltagarna det svar som magistraten gett. Det var i stort sett sympatiskt utom när det gällde åttatimmarsdagen.

Mellankrigsåren kännetecknades av sysselsättningsproblem. Under 20-talet låg till exempel verksamheten vid Öresundsvarvet och Thulinverken nere fullständigt under långa perioder. Vid ett möte i Arbetarekommunen i januari 1922 behandlades problemet under ledning av riksdagsman OH Waldén. Då antogs också ett uttalande, i vilket bland annat framhölls att en del av arbetslöshetsanslaget kan lämnas till kommunerna så att arbeten kan utföras under kommunens egen ledning. Ej heller få arbetslönerna vid nödhjälpsarbeten bli lägre än att arbetarna kan försörja sig och sin familj nöjaktigt.

Valrörelsen 1926, då stadsfullmäktige skulle väljas, blev en försmak av det så kallade kosackvalet till riksdagen ett par år senare, dvs. 1928. Motsättningarna mellan höger och vänster var mycket skarpa. Mellanpartierna gick med på högerns sida och både liberala och högertidningar attackerade arbetarrörelsen, kanske främst fackföreningarna, våldsamt. Om riksdagsvalet 1928 står bland annat i Arbetarekommunens protokoll: 'Den ommfattande och väl utförda agitationen som föregick detta val av vårt parti beljögs och nedsölades av samtliga partier utan undantag. Det anmärkningsvärda är emellertid, att deras lögner och oriktiga framställningar har burit frukt. Många av de nya väljarna och många gamla väljare som förut givit sin röst åt Arbetarepartiet, har skrämts över till de borgerliga partierna.


Ådalstragedin
En lönekonflikt vid Marma-Långrörkoncernen i Hälsingland ledde till strejk i hela Ådalen. Polis och militär tillkallades eftersom arbetsgivarna hade skaffat fram strejkbrytare, vilket ledde till sammandrabbningar med de strejkande.

Kristihimmelsfärdsdag 1931, den 14 maj, drog ett långt demonstrationståg fram genom ådalen trots varningar. Militären öppnade eld och fem arbetare i det fredliga tåget stupade. Dagen därpå fick de strejkande veta att länsstyrelsen beslutat förbjuda strejkbryteri. Denna händelse väckte en våldsam uppståndelse i landet och avsky mot den borgerliga regeringen. På gravstenen på Gudmundrå kyrkogård i Karmfors står diktaren Erik Blombergs gravskrift: 'Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig'.

Några dagar efter händelsen samlades Arbetarekommunen och de fackliga organisationerna och behandlade våldshändelserna i Ådalen. Mötet antog en resolution, i vilken bland annat säges: 'Landskronas organiserade arbetare och liktänkande, samlade till ett antal av 4500 personer, framhålla att det är med harm, bestörtning och avsky vi mottagit budskapet om den ohyggliga tragedi som utspelats i Ådalen. Mötet uttalar en ljungande protest mot det arbetsgivardöme, de myndigheter, den regering och den brutala knektanda som gemensamt bär ansvaret för de skedda förbrytelserna'.

Dessutom krävde Landskronas arbetare att regeringen Ekman avgår. Vid sorgemötet som hölls den 21 maj med anledning av jordfästningen av Ådalsoffren samlades 1500 åhörare. Talare var fil kand Tage Erlander från Lund.


Kriget rycker närmare
Vid ett opinionsmöte i kongresshallen på Kasernplan i oktober 1935 uppmärksammades den ökande krigsfaran. Det var inget nytt. Redan 1931, vid socialismens 50-års jubileum, uttryckte Landskrona Arbetarekommun stor oro inför rustningarna i världen. En resolution tillställdes statsministern, där man oroades för att de långvariga nedrustningsförhandlingarna i Genève inte gjorde några framsteg.

Vid mötet 1935 var det Mussolinis hot om att överfalla Abessinien som fick Landskronas arbetare att uttala sig mot den italienska facismens rövarepolitik. Vid möten under följande år behandlades också 'diktaturvansinnet' i Tyskland och Italien.

Spanienkriget 1936-39 engagerade arbetarrörelsen i högsta grad. Vid valet 1936 hade de spanska vänsterpartierna segrat och regeringen övertogs av en vänsterorienterad republikansk regering. General Franco ledde en konservativ falang, som i ett inbördeskrig tog makten efter hjälp av diktaturerna i tyskland och Italien. Många svenskar engagerades i 'Internationella brigaden', men insatserna var förgäves. Spanien blev en fascist-stat. I Landskrona svarade Arbetarekommunens Spanienkommitté för insamlingen till Spanien och ett sjukhus där. Förutom kläder och skor sändes närmare 4000 kronor till den svenska Spanienkommittén.


Krigsår
Krigsutbrottet 1939 ändrade helt det politiska livet i landet och naturligtvis också i Arbetarekommunerna. Sverige fick en samlingsregering och i riksdagen antogs beredskapslagar. I Arbetarekommunerna hölls informationskonferenser i krisfrågor.

Förstamaj demonstrationen 1940 formade sig till en manifestation, där arbetarrörelsen förklarade sig ställa upp på alla åtgärder för att försvara Sveriges neutralitet och oberoende.


Jubileumsår
År 1944 fyllde Landskrona Arbetarekommun 50 år. Som högtidstalare 1 maj hade man lyckats få statsministern, Per Albin Hansson. Kasernplan var fylld av folk när han talade.

Ute i världen fortsatte det grymma kriget. I Landskrona hölls protestmöte i oktober med både danska och norska talare, samt Gösta Netzén, sedermera jordbruksminister och landshövding. Vid detta tillfälle var det särskilt terrorn mot norrmän och danskar som försmäktade i tusental i tyska koncentrationsläger, som togs upp.


Anna vågade bryta barriärer

År 1918 valdes den första kvinnan in i stadsfullmäktige. Hon hette Anna Almkvist och engagerade sig hårt i dåtidens socialpolitik. Och hennes engagemang gav resultat.

Anna föddes 1874 i Landskrona. Hon var en, på den tiden, ovanlig kvinna. Hon gav sig in på av tradition mansdominerade områden och blev tidigt fackligt aktiv. Bara 19 år gammal blev hon ordförande i Skonåtlerskeförbundet. Skonåtlerskor sydde fast ovanlädret på skorna. Anna Almkvist var även aktiv inom Arbetarekommunen, kvinnoklubben, Handels och sjukkassan Solidar. Hennes starka sociala engagemang tog sig flera uttryck. Hon satt till exempel i hälsovårdsnämnden mellan 1920 och 1930, i fattigvårdsstyrelsen 1919-1942. Att hennes insatser för samhället uppskattades förstår vi av att hon 1943 fick Kungliga Majestäts medalj i guld av femte storleken 'för sin medborgerliga tjänst'. Tre år senare, 1946, avled Anna Almkvist, 72 år gammal.


Efterkrigstiden
I februari 1945 utbröt en av de största konflikterna på många årtionden i vårt land. Metallkonflikten berörde hela den svenska varvs- och verkstadsindustrin. I Landskrona omfattade konflikten de då dominerande industrierna Öresundsvarvet, landsverk och Thulinverken. Ett stort antal av Arbetarekommunens medlemmar inom facken Metall och Gjutareförbundet, som var kollektivanslutna, fick stanna hemma.

När andra världskriget slutade våren 1945 togs omedelbart kontakter med broderpartierna i de av kriget hårt drabbade grannländerna. Den 24 januari 1946 ordnande Arbetarekommunen ett offentligt möte, vid vilket det danska socialdemokratiska partiets ordförande hans Hedtoft talade.

Efter riksdagsbeslut om den 9-åriga grundskolan 1950 ägnades mycken tid i Arbetarekommunen åt diskussioner hur snabbt denna skulle kunna genomföras. Det innebar också diskussioner om nya skollokaler. Även vuxenutbildningen blev vid denna tid en av de på mötena ständigt återkommande frågorna.

När utredningen om förslag till lösning av tilläggspensionsfrågan presenterades, framgick det klart att de borgerliga partierna inte önskade en lösning som kunde tillfredställa de breda arbetargruppernas behov. Överallt i vårt land bildade socialdemokraterna lokala kommittéer som arbetade för att vi skulle få lagfäst tilläggspension. I Landskrona bildades kommittén 1957.

I början av 1960-talet upptog frågan om nordiskt samarbete och Förenta Nationernas arbete för fred och internationell nedrustning en stor del av partiets arbete. Om detta berättar Arbetarekommunens protokoll. I förstamaj demonstrationerna fanns varje år paroller som manade till stöd för FN och deras underorgan. I demonstrationstågen förs allt sedan dess FN-fanan i täten.

För att väljarkåren bättre skulle få veta hur socialdemokraterna såg på olika frågor beslutade Arbetarekommunen att ge ut en upplysningsskrift, som fick namnet 'Landskrona Bygger Vidare'. I denna medverkade de kommunalt förtroendevalda med artiklar i olika aktuella kommunalpolitiska och andra frågor. Skriften tillställdes samtliga hushåll i kommunen genom postens försorg. Den utkom med tre eller fyra nummer varje år. När partidistriktet i slutet av 1970-talet började utge en tabloidtidning med information från centralt håll erbjöds Arbetarekommunen få med vissa lokala inslag Med detta upphörde utgivandet av 'Landskrona Bygger Vidare'.


Varvskrisen
När vi 1977 fått en borgerlig regering och det började bli svårt med sysselsättningen, var detta frågor som diskuterades livligt vid Arbetarekommunens möten. Varvskrisen började segla upp på allvar. Man såg sysselsättningen hotas på Öresundsvarvet. Vid ett möte i slutet av 1977 beslutade Arbetarekommunen att tillskriva industriminister Nils Åsling med uppmaning att värna om varvsnäringen.

Arbetarekommunen hade inbjudit partiordförande Olof Palme till ett möte den 19 april 1978 med anledning av varvskrisen. Vid det tillfället besökte han Öresundsvarvet och gjorde sig underrättad om förhållandena där. På kvällen hölls ett möte i Folkets Hus, där Palme talade inför 1300 åhörare. Arbetarekommunen i samarbete med facken ordnande under dessa år flera uppvaktningar hos regeringen, inte bara för att rädda Öresundsvarvet utan även Schlasbergs konfektionsindustri som också var nedläggningshotad. Den 11 augusti 1981 kom beskedet att Öresundsvarvet skulle läggas ner och skulle vara helt avvecklat i april 1983.


Mordet
Den 28 februari 1986 föll det för arbetarrörelsen ödesdigra skott som ändrade partiledaren och statsministern Olof Palmes liv. Bestörtningen och sorgen var stor i hela vårt land. I Landskrona genomfördes några dagar efter det dödsbeskedet ett sorge- och fackeltåg genom staden. 3000 landskronabor följde Arbetarekommunens florbehängda fana, FN-fanan och den svenska fanan. På Rådhustorget hölls en stämningsfull minnesstund. Medlemmar ur Skånska Teatern sjöng en Joe Hill melodi. De läste dikt och alla närvarande sjöng tillsammans 'We shall overcome'. Bo Nilsson, Arbetarekommunens ordförande, höll minnestalet. Han sade bland annat: 'Vår statsminister, som mer än någon annan svensk politiker hävdat freden, icke-våldet och nedrustningens väg föll själv offer för ett vansinnigt illdåd. Det var ett fruktansvärt angrepp på vår ledare och på svensk arbetarrörelse, men också på hela Sverige och dess folk. För Olof Palme var socialismen en frihetsrörelse som vill ge människorna möjlighet att forma sin tillvaro i fred och i gemenskap med andra'. Efter en stund hedrande tystnad följde 'Internationalen'. I ett referat från kvällen berättas att 'Landskronas sörjande invånare bildade halvringar på torget, tog varandra i händerna och sjöng'.

För mera läsning hänvisas till Landskrona Arbetarekommuns jubileumsskrift 'Från mörkret stiga vi mot ljuset' som går att finna på Landskrona Arbetarekommuns expedition.

Sidan uppdaterades senast: 2008-02-15 10:38