Pensionärerna är heta just nu, som mina döttrar skulle ha uttryckt det. I detta nådens valår slåss samtliga politiska partier om deras gunst-och om deras röster.
Det är inte så konstigt. Vi har aldrig förr haft så många pensionärer och aldrig har de varit så välutbildade, så beresta och så opionsstarka som nu. Barnen från den stora krigsgenerationen eller fyrtitalisterna är också vana att få som de vill. Om tidigare generationers pensionärer tigit stilla och varit tacksamma så är deras ättlingar fostrade att vara kritiska, att kräva sitt och att ta för sig. Det är bra. Sverige behöver äldre, kloka och livserfarna medborgare som ifrågasätter och som i kraft av sin kompetens kan fortsätta att vara med i samhällsbygget även om man lämnat arbetslivet bakom sig. För precis så tror jag att det är: Visserligen gror missnöjet med orättvis beskattning av pensionerna men den nya generationens pensionärer har ett samhällsintresse och ett engagemang som sträcker sig vidare än så. Det här är generationen som organiserade sig i FNL-grupper, som gick i oändliga demonstrationståg i solidaritet med tredje världens folk och, jösses flickor, utan den här generationens kvinnor hade vi inte levat i världens mest jämställda land.
Inte slutar de att intressera sig för orättvisor här hemma och i utvecklingsländerna. Inte kommer de att stå och se på hur välfärdens rustas ner och klassklyftorna växer. Och inte överlåter de till yngre generationer att forma deras egen äldreomsorg.
Nej, våra pensionärer är medvetna om sin egen betydelse och hur viktig deras delaktighet är när vi skall bygga det goda samhället. För oss som inte hunnit dit ännu, gäller det att undanröja hinder och bana väg för att vi ska kunna ta tillvara pensionärernas engagemang och vilja att vara med.
Anna-Lena Sörenson (S)