Den 2 november höll preofessor emeritus i statsvetenskap Lennart Lundquist ett föredrag i rätteviserforums regi om hur vår grundlagsfästa yttrandefrihet fungerar i praktiken på såväl offentliga som privata arbetsplatser. Mathias Thurén var där.
Han skräder inte orden, Lundquist men blandar sin framställning i en fängslande dekokt av klara, vetenskapliga fakta, beprövad erfarenhet, knivskarp analys, elegant ironi och förlösande humor. Lundquists budskap kan kanske sammanfattas så, att demokratin behöver sina whistleblowers, personer som har civilkurage att larma om missförhållanden, så innerligt väl men tycks göra allt för att bli av med dem. Den som funderar över att offentliggöra missgrepp och maktmissbruk ska noga tänka över hur de ska gå tillväga: säkrast är att anonymt "vissla" direkt till en media.
De som agerar whistleblowers är, har det visat sig, närmast exemplarisk arbetskraft - duktig, satsar hårt med stor kompetens och gedigen erfarenhet. Enligt Lundquist förefaller det som att maktahavarna gång på gång bekämpar och förgör konstruktiv kritik och gör sig av med dem som framför den. Detta ralktionsmönster kan förefalla ha en genetisk förklaring, nedärvd i de bakomliggande urgamla strukturer som reglerar maktens hegemoni också i vårt moderna, demokratiska samhälle som i teorin respekterar yttrandefriheten och de offentliganställdas grundlagsskyddade medelarfrihet.
Genomförandet av den individuella lönesättningen har enligt Lundquist inneburit ett grundskott mot yttrandefriheten på arbetsplatserna i Sverige, genom att medarbetarna (med rätta) befarar att deras löneutveckling och karriärmöjligheter drastiskt kommer att försämras om de blottlägger missförhållanden. Man kan fråga sig varför vi socialdemokrater från våra ideologiska utgångspunkter var med om att besluta/genomföra detta.
Ja, det var en mycket lyssnansvärd kväll i regi av Rättviseforum och den efterföljande diskussionen gav flera intressanta uppslag till Lundquist i hans fortlöpande bevakning av yttrandefrihetsfrågorna.
Mathias Thurén