De borgerliga fortsätter med sitt systemskifte. Ett populärt grepp är att framställa välfärdsstaten som så dyr att den inte går att upprätthålla när befolkningen blir äldre. Den senaste som man anlitat för att driva den tesen heter Per Borg, som lär ha varit statssekreterare i Försvarsdepartementet på 1980-talet. Nu är han tydligen också expert på välfärdspolitik.
I en rapport till regeringen för ett par veckor sedan påstod han att kostnaderna för skola, vård och omsorg skulle stiga med 150 miljarder kronor per år till 2030. Det kan vi inte finansiera med högre skatter, menade han, utan vi måste istället betala mer ur egen ficka. I sak är det lätt att invända. Om det måste in 150 miljarder, så måste vi ju först och främst bekämpa arbetslösheten. Fler i arbete ger ökade skatteinkomster. Resten måste täckas med höjda skatter. Den borgerliga regeringen har ju sänkt skatterna med nästan 90 miljarder kronor på tre år. På 20 års sikt borde det väl inte vara omöjligt öka skatteuttaget åtminstone till den nivå som gällde 2006?
Men kritiken mot Borgs analys kan också göras bredare. Vi ska över huvud taget vara skeptiska till dem som påstår sig kunna se långt in i framtiden. Det blir aldrig som de trott. För snart 30 år sedan gjorde Sekretariatet för Framtidsstudier ett försök att prognostisera kostnaderna för vård och omsorg på 25 års sikt. Nära ett femtiotal av landets mest kunniga samhällsvetare deltog. Så här beskrev man Sverige år 2006:
Nu arbetar ca 1,8 miljoner i offentlig tjänst, vilket betyder två förvärvsarbetande av fem. Nästan en miljon arbetar inom vård och omsorg – huvuddelen kvinnor men också män. (…) Nya skatteformer har gjort det möjligt att öka skatteuttaget så att skattekvoten nu uppgår till 60 procent – 7-8 procentenheter mer än vid 1980-talets början.
Nu vet vi hur det gick. 2006 var antalet anställda inom vård och omsorg ungefär hälften så stort. Och skattekvoten var inte 60 procent av BNP. Tvärtom låg den något under 1982 års nivå. Skillnaden är 10 procent av BNP, eller 300 miljarder kronor. Hade det varit pilkastning, så hade det inte ens varit tavelträff.
Vad missade man? Mycket, men särskilt den revolutionerande utvecklingen inom folkhälsa och sjukvård. Rökningen mer än halverades. Nya läkemedel utvecklades, t ex Losec. Titthålskirurgi och ballongutvidgning kunde ersätta dyra hjärt- och bukoperationer. För att bara nämna något. Om detta hade man ingen aning år 1982.
Nu går Per Borg i samma fälla, i sin iver att driva fram ett välfärdspolitiskt systemskifte av amerikanskt snitt. Det är svårt att sia, särskilt om framtiden. De faktorer som styr samhällsutvecklingen är så komplexa att det knappast är meningsfullt att göra prognoser mer än på några års sikt. Så det finns ingen anledning att låta sig luras av ideologiskt motiverade profetior.
Morgan Johansson (S)
Riksdagsledamot, Lund
Folkhälso- och socialtjänstminister 2002-2006
Publicerad i SKD den 7 juli 2009Publicerad i SKD den 7 juli 2009