Per T Olsson framstår som en sekteristisk liberal

Hur kan en framstående kännare av amerikansk politik,  men även av svensk, Per T:s "Svensk Politik" från 2014 är en lysande genomgång av det senaste århundradets politiska historia, hamna så fullständigt galet som han gör i sin söndagskrönika om socialdemokratins kris? Det frågar sig Per Almén.

 

Länk till Per T Olssons krönika

Per T, som jag ofta finner intressant och läsvärd, har en förkärlek att beskriva, bemöta och polemisera med politiska företrädare - till vänster om honom själv –  som fanatiker, extremister, ideologiska renhetsivrare och nu senast för att inta allmer sektliknande attityder. När  han därtill väljer att framställa komplicerade sakfrågor som om det bara funnes en uppfattning och genom sitt språkbruk utesluta varje alternativ tolkning blir jag som engagerad  socialdemokrat samtidigt besviken  och resignerad.

Besviken därför att ett öppnare och mer fruktbart debattklimat borde vara möjligt i ett politiskt läge som känns mer bekymmersamt än på mycket länge. Resignerad därför att möjligheten att bemöta Per T:s tankegångar och nå samma läsekrets i praktiken är lika med noll.

Utgångspunkten för Per T:s krönika är den kris som den regerande socialdemokratin befinner sig i. En kris som massmedialt lättast avläses i de rekordlåga opinionssiffrorna men som politiskt framstår än tydligare genom den avsaknad av politiska visioner och konkret  politik som är så uppenbar i relation till de samhälleliga utmaningar vi står inför.

 Per T hävdar att partiets självbild, präglad av att ha styrt landet under 67 av de senaste 84 åren, skulle förklara en politik han menar präglas av att den skulle ha " ett rungande folkligt mandat." – Han kunde knappast ha mer fel! Det är just avsaknaden av en stark självbild – som ju borde vara det rimliga efter denna långa period av regeringsmakt och som statsbäradne parti – som präglar regeringens politik.

Bristen på självförtroende, ängsligheten att vilja vara alla till lags, att kompromissa bort frågor kring vilka man skulle kunna formulera en egen politik och ta strid med borgerligheten är det mest kännetecknande för den rödgröna regeringens politik.

  • Hur man inför valet 2014 gjorde upp med borgerligheten om vinster i välfärden i en tandlös kompromiss som kratsade en fråga fylld av sakpolitiska och ideologiska frågeställningar ur den kommande valrörelsen är ett exempel.
  • Hanteringen av bostadsfrågan ett annat: Genom att undvika politiskt nödvändiga ingrepp som ett gradvis avskaffande av ränteavdragen – rätteligen benämnda räntesubventioner -  tillsammans med Rot-avdragen de ekonomiskt särklassigt största statliga "satsningarna" som denna liksom tidigare borgerliga regeringar gör, avhänder man sig möjligheten att föra en politik som svarar mot de behov som finns och som kommer att växa.  Man väljer även här att hellre falla undan än ta strid för en annan politik än den som lett fram till den mest segregerade bostadsmarknad vi någonsin haft.   Regeringens subventioner för en ökad produktion av hyreslägenheter  - i sak   självfallet riktig och ytterst angelägen - framstår som patetiskt otillräckliga i jämförelse.

Per T skriver vidare att de rödgröna blocket inte hur vunnit riksdagsmajoritet sedan valet 2002. Det är förvisso sant. Sant är också att borgerligheten efter segervalet 2006, tappade sin majoritet 2010 och blev beroende av det då nya riksdagspartiet SD och gjorde sittt sämsta val på decennier 2014. Ett faktum som många idag, speciellt bland moderata företrädare och sympatisörer, upptagna av den socialdemokratiska krisen, verkar ha glömt.    

Stämningarna inom det socialdemokratiska partiet skulle enligt Per T påminna om läget bland republikanerna i USA. Misstänkliggörande av politiker som eftersträvar breda lösningar och ett hat som eldas på av tungomålstalande medieaktörer skulle känneteckna också den svenska socialdemokratin.  Detta skulle vara tecken på de "alltmer sektliknande attityder" som enligt Per T skulle känneteckna svensk socialdemokrati.

- Hur kan en framstående kännare av amerikansk politik,  men även av svensk, Per T:s "Svensk Politik" från 2014 är en lysande genomgång av det senaste århundradets politiska historia, hamna så fullständigt galet?

Skulle Göran Greider vara svensk politiks Donald Trump och Ted Cruz motsvaras av Daniel Suhonen? Det är en näst intill tragikomisk jämförelse .

Per T trampar vidare i de fotspår som vill förminska Ernst Wigforss insatser och särskilt betydelsen av det program till lösning av den ekonomiska krisen som han och den nytillträdda socialdemokratiska regeringen Hansson lade fram 1932. Nationalekonomer och borgerliga politiker må diskutera i det oändliga vilken roll den nya ekonomiska politiken faktiskt spelade för den uppgång i ekonomin som inleddes med det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Mer intressant är förstås att det bröt med det ekonomisk politiska tänkande, prägat av låt-gåpolitik och handlingsförlamning, som dåtidens höger och liberaler - ivrigt understödda av den etablerade nationalekonomin, med professorerna Cassel, Heckscher och Bagge i spetsen - förespråkade.

En språkvetare från Lund, marxistiskt beläst och med ögon öppna för de nya tankegångar som hördes och som förmådde svara mot de samhälleliga behoven, kunde möta de idéer som Keynes på den intenationella arenan och den s.k. Stockholmsskolans förträdare, Erik Lindahl, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal, mycket tidigt propagerade för här hemma. Det var ett paradigmskifte i såväl praktiskt politik som akademisk nationalekonomi. Björn Elmbrant har i "Innan mörkret faller", av Per T avfärdad som "tröttsamt agitatorisk", med stor emfas pekat på den svenska socialdemokratins förmåga att ta landet ur den ekonomiska krisen till skillnad mot de ledande tyska partivännerna fast i ett stelbent antikapitalistiskt tänkande.  

I vissa avseenden står socialdemokratin inför samma situation idag. Gentemot en borgerlighet helt försvuren till marknadslösningar på varje politiskt problem, trots den nu kvartssekellånga erfarenhet vi har av denna politik på rader av samhällsområden, där marknaden gjorts till alltings rättesnöre och självklara utgångspunkt så står den regerande socialdemokratin rådvill och utan förmåga att formulera och genomföra en annan ekonomisk politik. Saknaden efter en ny Wigforss är stor.(Och med en nationalekonomi som alltmer tenderar att snöa in på ekonomiskt-matermatiska modeller som varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar för sin praktiska politik har någon större glädje av och som därför ersätts av ett reflexmässigt fasthängande vid en marknadsliberal ideologi.)

Det är mot denna bakgrund som den interna socialdemokratiska debatten måste ses. Den kan framstå som vildvuxen och vilsen ibland men det måste ses mot bakgrund av den förda poitikens oförmåga att svara mot de samhälleliga utmaningar som vi ser framför oss: bostadsbrist, sjunkande skolresultat, underfinanierad infrastruktur, tilltagande segregation kort sagt ett Sverige som slits itu alltmer.

Mot den problembilden har borgerligheten bara ett recept:  mer av det gamla, dvs fortsatts skattesänkningar och håll dig väl med den välbeställda medelklassen. En politik som prövats nyligen och historiskt och som inte leverar vad den lovar. Problemet är förstås att den regerande socialdemokratin inte är förmögen att utveckla och presentera en politik som förmår att gjuta mod och tillförsikt i de breda lager av människor som ser dessa utmaningar framför sig.

En berättelse, ja det är ett "fint" ord Per T, men inte i den nedsättande mening som du låter det få, om vilket Sverige vi ser framför oss. Ett annat land än det som nu träder fram med stigande klassklyftor och tilltagande segregation, en fortsatt privat konsumtionsökning samtidigt som vår gemensamma sektor lider av underfinansiering. Vi måste som privatpersoner och samhällsmedborgare fråga oss vad är viktigare än att

-       också Ahmed och Nasir integreras i samhället? Vad händer om vi misslyckas?         

-       Att kunna se fram mot en tryggad ålderdom  eller

-       Att sjukvården har de resurser som behövs för att svara mot allas våra behov? 

Är ytterligare en skattefinansierad lyxrenovering viktigare? Ännu en resa till Thailand?  Vad är det som ytterst betingar ett samhälle?

För att lösa de problemen måste vi ha en vision, en provisorisk utopi skulle Wigforss kanske sagt, en berättelse om du så vill om att ett annat Sverige är möjligt. Ett politiskt landskap där demokratin återtagit förlorade domäner under 25 år av oreglerad finanskapitalism senast redovisad i "The big short", filmen om den totala arrogansen och folkföraktet på Wall Street och "Simma med hajar", den holländske journalisten Joris Luyendijks bok om Londons finansvärld som visar att den enda lärdomen vi  dragit från Lehman Brothers och vad som därefter följde är att vi inget lärt.

Att bryta in i de nya och allt bredare grupper som står utanför det gamla industrisamhället med en politik som förmår utmana de nuvarande maktstrukturerna med deras ensidiga betoning av det kortsiktigt lönsamma måste vara en utmaning för varje politisk rörelse som vill åstadkomma samhällsförändringar till fromma för ett brett folkflertal.  

Per Almén 

Sidan uppdaterades senast: 2016-02-08 10:12