Torbjörn Carlsten öppnar debatt om socialdemokratin ...

 Thorbjörn Carlsten
Agneshögsgatan 43 D Ÿ 591 71 Motala
Telefon: 073-20 42 405
E-post: thorbjorn.carlsten@yahoo.se


TANKAR OM
SOCIALDEMOKRATINS
SPRÅK, KULTUR OCH IDENTITET
av
Thorbjörn Carlsten
2008-03-17

”Vi har en bra politik, men vi lyckades inte få ut vårt budskap” heter det ibland när vi tillsammans funderar över de tänkbara anledningarna till att vi förlorade valet till Alliansen. Till en början tog jag sådana och liknande uttalanden mest som en sämre ursäkt, men ju mer jag funderar över det, desto mer kan jag i princip hålla med. I den här artikeln – Tankar om socialdemokratins språk, kultur och identitet – skall jag dela med mig av ett antal tankar jag har angående det här med budskap och hur vi meddelar oss med omvärlden, samt något om politik som uppdrag.

Det pågår en förnyelse inom svensk socialdemokrati. Vår nya partiordförande Mona Sahlin arbetar tillsammans med ett nytt lag, och vi har all anledning att förvänta oss en genomgripande förnyelse framöver, förnyelse som också och säkerligen kommer att märkas också på regional och kommunal nivå. Eller rättare sagt, förnyelsen får inte stanna på riksplanet – utan vi som är verksamma på regional- och kommunal politisk nivå måste likaledes genomföra förnyelse.

Språk – Identitet Det jag har kommit att fundera mycket kring på sista tiden är språk och kommunikation. Hur meddelar vi oss med omvärlden och med vilket språk? Språk förändras över tid. Språk är också kultur och identitet. Hur påverkar språket vår egen självförståelse, vår egen identitet?
Det finns ett antal begrepp som är så intimt förknippade med socialdemokratin att det närmast har blivit till synonymer.  De begrepp jag tänker på är tillexempel alla de ord som knyts till ordet ”arbetar-”: t.ex. ”arbetarklass”, ”arbetarrörelse”, ”arbetarkommun”, ”arbetarparti”… I mitt sinne skapas spontant bilden av den svettande industriarbetaren på järnverket med uppkavlade ärmar, skärmmössa och hammare i hand. Han är man och i medelåldern.

För många är begreppet, liksom bilden av den svettande industriarbetaren, något att känna djup stolt samhörighet med. Själv kan jag inte identifiera mig med honom. Jag själv är akademiker, tjänsteman, lärare – ibland klädd i skjorta och slips. Jag har aldrig stått på någon industri. Jag är inte medlem i LO-kollektivet. Men jag är socialdemokrat i samma utsträckning som den svettande mannen i keps. Jag delar hans värderingar – men vi jobbar inte på samma ställe eller med samma saker, umgås inte i samma krets av människor, tittar inte på samma tv-program, kör inte samma bil…

Vi talar ofta om att minska klassklyftorna. Och det är utan tvekan ett faktum att det finns olika ”klasser” i Sverige – eller som jag hellre föredrar att säga, olika ”sociokulturella/ekonomiska grupper”. Och vad är egentligen en ”arbetare” idag? Vad är en ”arbetare” i morgon? Jag tror ibland att själva begreppet ”arbetar-” och allt vad vi sedan knyter därtill många gånger kan vara en hämsko för oss. Vad är ”arbetarklass”?

Socialdemokraterna i Motala definierar sedan länge föreningen i Motala som ”arbetarkommunen”. Detta är en värdeladdad term som kan knytas till gamla tiders gemenskap i ”arbetarkollektivet” i ”arbetarstaden”. Men låt oss reflektera över ordet idag. Vad gör egentligen Motala till mer ”arbetarstad” än tillexempel Linköping? Är Stockholm en ”arbetarstad”? Eller Örebro? Det är förvisso ett faktum att socialdemokratin som politiskt system en gång växte fram inom den stora massa av människor som försörjde sig genom i huvudsak kroppsligt arbete och som därför lätt identifierade sig med den svettande industriarbetaren på järnverket med uppkavlade ärmar, skärmmössa och hammare i hand… Men är den bilden relevant idag? En socialdemokrat idag kan ju lika ofta sitta på en kontorsstol framför en dator och med en stor hylla fylld med komplicerade böcker bakom sig! En socialdemokrat idag kan ju lika ofta sitta i en BMV på väg till ett viktigt affärssammanträde i Åkersberga!
 
Eller också kan ju han eller hon lika gärna vara klädd i gröna sterila kläder och just i detta ögonblick lägga ett snitt med skalpellen på en nedsövd patient i sjukhusets operationssal! Det är knappast den yttre dräkten som avgör om man är socialdemokrat eller ej, utan de värderingar man bär i sitt inre.

Jag tror det är dags att vi lämnar gamla identifikationer bakom oss. Ett radikalt grepp torde kunna vara att helt enkelt stryka bort ordet ”arbetar-”. För oss i Motala borde det redan vara en självklarhet att inte längre identifiera oss i termer av ”arbetarkommun” eftersom vi inte längre är en kommun där de tunga industrierna är kommunens basinkomst. Och medlemsskaran håller likaledes på att förändras där vi idag, och än mer i morgon, hittar fler och fler tjänstemän/kvinnor och akademiker. En gång i tiden var Motala förvisso en ”arbetarstad” i ordets rätta bemärkelse när företag som Motala Verkstad och Luxor stod på sin höjdpunkt. På den tiden var det mesta av det kommunala näringslivet på ett eller annat sätt knutna till dessa och andra industrier. Men detta hör till gårdagen. Idag – och förmodligen ännu mer i morgon – råder nya förutsättningar, nya villkor, och en ny kultur växer fram – också inom socialdemokratin. Dessutom, vilket jag tror är viktigt att begrunda, säger vi att vi eftersträvar att minska klasskillnaderna – ja, vårt ideal är ett samhälle utan klasser. Samtidigt och inkonsekvent nog framhåller vi oss själva i termer av klass och tillhörighet baserat på sociokulturell/ekonomisk bakgrund. Talesättet att ”fan finns så länge vi pratar om honom” gäller så även här! Så länge som vi oupphörligen definierar oss själva som en viss bestämd ”klass” (”arbetarklass”), så länge kommer vi att upprätthålla de rådande strukturer som särskiljer människor från varandra utifrån sociokulturella, ekonomiska och utbildningsmässiga bakgrundsförhållanden och har väl knappast frigjort oss från det gamla ståndtänkandet vilket blivit snudd på lika cementerat som det hinduiska kastsystemet: ”Förbliv i din klass” (kast). Förslagsvis borde vi i partiet i Motala ta initiativ som föregångare till att befria oss själva från (det i realiteten mentala) klassamhället genom att tänka oss bort från all slags ”bakgrundsdeterminism”.

Kollektivets opersonlighet
Ett annat djupt rotat tänkesätt som dominerar inom vissa kretsar vill jag benämna i termer av ”kollektivets opersonlighet”. I retoriken talar vi ofta utifrån begreppen ”man” och ”vi” och ”ni”. I vissa sammanhang är väl detta förvisso oundvikligt, men risken här är att vi samtidigt ”avpersonifierar” människor.
Människor framställs som en ”massa”, ett ”kollektiv”, något enhetligt och som sådant ett avskilt och slutet system. Men en människa jag möter är i högre grad ett ”du” som upplever sig själv som ett ”jag”. Mellan två människor finns alltid ett ”du-och-jag. Här vill jag reflektera lite över valretorik. Ofta förmedlas det politiska budskapet i termer av ”vi vill göra det här…”, ”alla skall med…”, ”dom har misslyckats”, ”ni får…” osv. Därmed blir den enskilde politikern inte längre en enskild kreativ person utan ett kollektivets språkrör, i sämre fall en tom ”partiboks-megafon”. Att vara en individ tycks i kollektivismens perspektiv vara något hotfullt, något man bör bekämpa, något ”osvenskt”. 

Det fanns en tid när människor i vårt land slöt sig samman i grupper för att kämpa för gemensam sak. Den svenska folkrörelsen torde här vara ett utmärkt exempel på det. Men en hastig utblick visar istället att människor av idag inte önskar tillhöra någon specifik grupp eller identifiera sig själva i kollektivets termer. Man kan hysa olika uppfattningar om det goda eller onda i det, men faktum talar sitt eget språk. Föreningslivets organisationer där också de politiska partierna ingår, inte minst ungdomssektionerna, tappar medlemmar allteftersom. Det går här att utspekulera en mängd anledningar till varför det har blivit så, men jag avser inte att här ägna något utrymme åt det eftersom ämnet är alldeles för stort för att rymmas i denna artikel. Det räcker att helt enkelt bara konstatera faktum. Jag tror emellertid att det finns en möjlighet att lösa en del av problemet, och det kan bestå i att lära sig möta presumtiva väljare i termer av ”du”. Svensk politisk retorik – oavsett partifärg – består oftast i att tala om vad ”vi skall göra…” och mer sällan om att efterfråga det människor önskar, längtar och känner behov av. Visserligen formulerar vi partiprogrammet utifrån vad vi tror oss veta vad människor efterfrågar, men det är viktigt att i den omedelbara situationen också möta människor som ”du” och fråga efter den människans behov, önskning och längtan. ”Vad vill du?” Här uppstår en tvåvägskommunikation, en dialog, där den enskilda politikern möter sin väljare som en enskild individ som har sina tankar, värderingar och drömmar. Givetvis är det inte realistiskt att tillfredsställa var och ens egensinnighet, men att istället för en slogan som ”alla skall med” kan man ju förmedla ett, som jag ser det, mer personligt tilltal som samtidigt ger valfrihet: ”Vill du vara med?” Och istället för det närmast gammaltestamentliga påbudet ”skall” kan man ju använda uttryck som ”du får också följa med”, ”du är viktig”, ” också du är välkommen” osv. Människor måste också få säga sitt eget ’ja’ till vår politiska vision. Och om vi vill höra människor säga ’ja’ måste vi först fråga efter det! I allt det vi vill förändra, förbättra och justera måste de människor vi vänder oss till, de som vi hoppas skall ge oss förnyat förtroende, säga ’ja’. Förtroende är tillit. Och jag tror likaledes att det är viktigt att inte lägga på människor ”handlingsplaner” som de inte ber om. Men när en människa visar sig villig att göra något för egen del, då finns möjligheten att upprätta ett samarbete, en samverkan, och på det sättet sträva för ett gemensamt mål.

”solidaritet”
Några reflektioner kring en annan vanligt förekommande term: ”solidaritet”. Det här är ett typiskt begrepp fött ur en ”avpersonifierande kollektivism” som handlar med människomassor istället för individer. Men vad skulle ske om vi istället använde ordet ”medmänsklighet”? Eller ta ordet ”medkänsla”.  Istället för att prata om ”solidarisk fördelningspolitik” kan vi ju istället tala vi om ”medmänsklig fördelning av ekonomiska resurser”. När man använder ordet ”medmänsklig” sker nämligen något intressant med den som yttrar ordet: Jag blir ansvarig!  I mitt tycke kan jag med begreppet ”solidarisk” lättare smita undan det egna ansvaret. ”Solidarisk” riskerar ofta att bli en sliten teknikalitet, något inlärt, något föreskrivet som inte gäller mig som enskild människa i relation med andra människor. Begrunda dessa två exemplifierande uttryck: ”Solidaritet med…” och ”medkänsla med…” Vilket uttryck känns mer angeläget, mer personligt riktat, mer uppfordrande? Att stå för en politisk vision som innefattar en aktiv medkänsla är för mig synonymt med socialdemokrati.

Politikern som tjänare
Det goda socialdemokratiska samhället är ett samhälle präglat av medmänsklighet, gemenskap och samhörighet. Sådana egenskaper förutsätter engagerade enskilda människor som själva lever sin vision och därför blir förebilder för andra. En politisk visions trovärdighet ligger i att de människor som engagerar sig i det politiska arbetet framförallt redan nu försöker leva den visionen! En god politiker måste, som jag ser det, samtidigt vara något av en filosof som aldrig slutar reflektera och begrunda allt det som det politiska arbetet innebär. I det arbetet behövs kunskap och erfarenhet, visioner och framförallt glädjen att tjäna sin nästa!
Eller för att se på Jesus som förebild: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare… (Mark 10:42-43). Om glädjen att tjäna sin nästa inte finns hos en politiker, då bör den personen inte vara politiker. Om glädjen att tjäna sin nästa inte utgör fundamentet i ett politiskt parti, då bör ett sådant parti upphöra att finnas till.

Motala kommun har fram till valet 2006 varit präglat av socialdemokrati i femtiosju år! Det är en lång tid. Men så förlorade Socialdemokraterna valet. Det vill säga i realiteten: vi fick inte längre kommuninvånarnas förtroende! Jag har hört alla tänkbara ”ursäkter” för valförlusten, men det typiska i dessa ursäkter ligger i att lägga skuld på faktorer utanför sig själv. Jag tror (rätta mig om jag har fel) att det var människor i vår kommun som valde bort människor som man faktiskt ansåg inte levt upp till förtroendet. En relation – och det är faktiskt det vi har att göra med här – kräver ömsesidig respekt, vilja till samverkan och framförallt att våga ta strid och kämpa för det som är en angelägenhet i närområdet. Människor av idag, som är mer individuellt orienterade än gårdagens kollektivistiskt orienterade människor, accepterar inte att beslut fattas över huvudet på dem. För att återfå förtroendet måste vi tillsammans i kraft av att vara enskilda tänkande och visionära människor med mångfald i bakgrund, kompetens och erfarenhet, och som delar visionen om det goda medmänskliga samhället, forma ett lag som med iver och kämparanda som ett framgångsrikt idrottslag är berett att arbeta för att skapa det som filosofen Platon definierade som ”gott”, ”skönt” och ”rätt”.  Om vi lyckas därmed – ja, då är det Socialdemokraterna som vinner valet i Motala i september 2010!

Thorbjörn Carlsten

 

 

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterades senast: 2008-03-25 09:48