Louise Malmströms 1.a majtal i Motala 2011

Kamrater! Först vill jag tacka för inbjudan att få första-maj-tala i Motala denna soliga dag. Eftersom jag kommer från Norrköping var ju den närmaste associationen till Motala när man växte upp Motala ström som rann genom min egen stad och slingrade sig vidare ner genom Östergötland. Att den hade fått sitt namn från denna vackra stad var inget man tänkte på då. I vuxen ålder har jag dock upptäckt Motala. Numera åker jag gärna till Motala på fritiden minst två gånger om året. För att paddla kajak och tälta ett par dagar i augusti vid Vätterns strand och för att åka långfärdsskridskor i den fantastiska inlandsskärgården på vintern. Jag är glad att jag får tala just här i år. Jag är också glad att så många är här och lyssnar. Särskilt när jag fick höra att det finns en marknad här i närheten som drar. Det är aldrig lätt att konkurrera med kapitalet…

Kamrater! Mina barn ska alldeles snart få en kusin. När man lägger handen på en sån där riktigt spänd bäbismage så slungas man plötsligt tillbaka till den där alldeles första tiden med sina egna barn. Ni vet, när man tittar in i två stora blanka ögon på en liten nyfödd krabat som har hela sin framtid framför sig. När man funderar över hur livet kommer att gestalta sig för just det lilla barnet. Samtidigt som man inte kan låta bli att tänka på alla andra små barn eftersom man är så fruktansvärt gråtmild och receptiv i det där magiska ögonblicket. Barnen i rummen bredvid på BB, de som föds i Haparanda, på andra sidan jordklotet - eller för den delen i Khadaffis Libyen. Man undrar vilka av dem som har haft turen att födas till ett liv i kärlek och respekt och vilka som kommer att bli tilltufsade och svikna. Man tänker att man aldrig kan vara nog försiktig i valet av sina föräldrar.

Sverige har förut ofta fått stå modell för det jämlika samhället och många andra länder har åkt på studiebesök hit för att lära sig hur vi har lyckats skapa ett sådant bra socialförsäkringssystem, en sådan fantastisk förskola, vuxenutbildning eller en så schysst dialog mellan parterna på arbetsmarknaden.

Men för oss som emellanåt slagit oss för bröstet med att vi lever i klassresornas tid och rättvisans land ser nu hur vi får allt mindre anledning att göra det för var dag som går. Vi ser dagligen hur det inte längre ens görs försök att kompensera utifrån våra olika förutsättningar och hur människors kompetenser inte tas tillvara. För var år som går blir vi allt sämre på att avgöra det lilla barnets framtid genom bra kvalitet på familjecentraler, i förskolan och skolan. Det avgörs i stället redan i embryostadiet, eftersom det nästan alltid är ett utslag av föräldrarnas utbildningsnivå, etablering på arbetsmarknaden, bostadsområde och sociala status. Den uppväxtmiljö föräldrarna erbjuder följer en sedan hela livet.

Om vi nu ser att det är så verkligheten ser ut gäller det bara att bestämma sig för hur vi ska hantera den. Här måste vi välja väg. Antingen kan vi se det som att varje nyfött barn har ett förutbestämt öde som är mer eller mindre oundvikligt. Vi kanske kallar det valfrihet och ger människor formella möjligheter att bryta sin bana utifrån devisen var och en är sin egen lyckas smed, vi hävdar att det måste ju vara det mest rättvisa. Att också ge reella möjligheter, genom olika former av stöd från vaggan till graven, kan vi se som orättvist. En slags snedvridning av den naturliga konkurrensen.

Eller så kan vi tillsammans kämpa emot med näbbar och klor och visa att det finns andra vägar att trampa än de föräldrarna valt – eller låtit bli att välja – åt en. Även om vi inte har varit tillräckligt bra så har vi i Sverige i alla fall varit hyfsat bra på den sortens kompensation, och det är därför vi ofta fått beröm för våra svenska modeller. Nu är den tiden passé. Sverige halkar efter. Klyftorna växer och arbetslösheten sprider sig som en farsot. Ett efter ett rycks de verktyg vi använt för att kompensera ur våra händer. Men vägen till en modern socialdemokrati är ändå inte att slåss för att få alla dessa gamla verktyg tillbaka. Vägen till en modern socialdemokrati är att finna de nya verktygen. Att utifrån den vardag som människor känner igen sig i i dag erbjuda verktyg för ett samhällsbygge där jämlikhet och utveckling går hand i hand. Jag ska strax förklara vad jag menar.

Kamrater! Kanske har ni hört den gamla sagan om kvinnan som besökte byns äldste eftersom hon att hon nått en punkt i livet där hon kände sig rådvill och inte visste hur hon skulle fortsätta sin livsvandring. Hon förklarade: ”Det är som att det hela tiden finns två motstridiga krafter inom mig som slåss med varandra inför varje beslut jag ska ta. Som två vargar som slåss om sitt byte. Den ena vargen är full av girighet, hämndbegär, missunnsamhet, bitterhet, självömkan och egoism. Den andra är full av tillit, medkännande, generositet, välvilja och glädje. Jag känner att de för en jämn kamp om mig, och jag vill att du ska svara på vem av dem som kommer att vinna”. ”Det är lätt gjort”, svarade byns äldste. ”Den varg du matar kommer att vinna”.

Kamrater! Jag tror att detta är allmängiltigt och allmänmänskligt och jag tror att det är viktigt att peka ut det som är gemensamt snarare än det som skiljer oss åt och sorterar oss i grupper. Alla kan vi hitta tillfällen och situationer när vi tänker om andra att ”som man bäddar får man faktiskt ligga”. Precis som alla, även den mest stockkonservativa eller nyliberala, ibland tänker att vissa saker kan man faktiskt inte rå för. Därför vill jag säga, att jag egentligen inte är rädd för Fredrik Reinfeldt och Moderaterna i sig. Jag är mest rädd för Fredrik Reinfeldt i mig. Och dig. Och alla andra i vårt land. Med sin politik och retorik har de reducerat oss till kunder på en marknad i stället för medmänniskor som alla borde inta sin plats i samhällsbygget, ta gemensamt ansvar, kräva sina självklara rättigheter, följa sina förbannade skyldigheter. Därför att det är så man bygger ett framgångsrikt samhälle, oavsett om det handlar om den kollektiva eller den individuella nivån. När vi bara ser oss själva som kunder bryts samhällskontraktet. I jämställda samhällen mår alla bättre. Det har vi alltid vetat. Det sitter i vår socialdemokratiska ryggrad, och numera finns det ju också dokumenterat och samlat i mängder av forskning. Hälsa, missbruk, måluppfyllelse i skolan, tonårsaborter – det finns hur många exempel som helst där det är klockrena samband över hela världen mellan små inkomstklyftor och mindre problem. Man talar också om spegelneuroner. En slags celler i våra hjärnor som får oss att uppleva det vi ser andra uppleva. Det funkar så att om vi till exempel går förbi en hemlös på gatan som ser ut att må dåligt aktiveras vår medkänsla och vi mår själva dåligt. Ingen vinner på ojämlikhet.

Ändå har svenska väljare varit så till den milda grad duperade av de där extra hundralapparna i plånboken och så fast i vår individuella dröm om att tillhöra gruppen ”de lyckade” på ”solsidan” så att vi helt enkelt inte ser att Sverige halkar efter. Att vi är uppe i nästan åtta procents arbetslöshet och att de arbetslösa inte kan ta de jobb som finns eftersom de inte har rätt kompetens. Vi lyckas blunda för att den procentenhet som tjänar mest har fått lika mycket i skattesänkningar som de 25 % som tjänar minst har fått tillsammans. Vi blundar för att barnfattigdomen växer. Svensk skola halkar efter. Cancersjuka utförsäkras. Sex av tio demensboenden är underbemannade. Socialbidragen ökar i tre av fyra kommuner. Och så vidare. Vi tar bara våra pengar och flyttar ungen till en annan skola. Skaffar privata sjukförsäkringar. Flyttar mormor till ett annat demensboende. Vi kanske skriver en upprörd statusrad på facebook emellanåt. Går kanske till och med i ett demonstrationståg. Men de flesta av oss har ju trots allt en inkomst, och när vi uppfattar att jämlikhet inte längre är möjligt reagerar vi genom att rusta oss för ojämlikhet: Vi ser till att i alla fall se om vårt eget hus. Effekten uteblir inte. Ju mer ojämlikt vårt land blir, desto sämre mår vi och presterar vi. Individuellt och som nation.

Kamrater! Jag är inte heller rädd för Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna i sig. Jag är rädd för Jimmy Åkesson i mig. När samhällsklimat hårdnar och klyftor ökar blir vi rädda och osäkra. När vi inte kan erbjuda våra barn det de behöver blir vi desperata. Det finns flera exempel i historien på vart den utvecklingen leder. Internationella värderingsundersökningar visar att vi i vårt land är ovanligt tillitsfulla. Åtta av tio svenskar litar på de medmänniskor vi möter, vi räknar med att de vill oss väl. Det kan man jämföra med andra länder, jag tror att siffran i Turkiet till exempel ligger på fyra av tio. Men om Jimmy Åkesson plötsligt uppfattas som rumsren och gång på gång får tillfälle att tala om att vi har fel, att vi är lurade och utnyttjade, så kommer vi till slut att börja tänka så själva också. Om Jimmy Åkesson dessutom får hjälp av Fredrik Reinfeldt som talar om att alla arbetslösa är slöa och att de sjukskrivna fuskar, tänker vi snart att ”jamen jag fuskar ju inte, det måste vara någon annan. Kanske är det de där invandrarna, de verkar skumma”. Och så ökar misstron, vi ser bara de små olikheterna och inte de stora likheterna och det allmänmänskliga. Invandrades chanser på arbetsmarknaden blir ännu sämre och alltfler tvingas leva på bidrag. I stället för att vi tar tillvara den enorma resurs och den unika kompetens som de som kommer till vårt land utifrån har. Alla människors lika värde och rättigheter får aldrig ifrågasättas. Det kan bara gå på ett sätt.

Kamrater! Jag måste också få säga att jag inte är rädd för Expressen i sig. Men jag är definitivt rädd för vad Expressen gör med mig, och oss. Jag har stor respekt för mediernas uppdrag och det finns gott om seriösa journalister och medier som tar sitt uppdrag på allvar och bidrar till en mer livaktig demokrati. Men det finns också de som fördummar och förenklar, som hela tiden talar till våra sämsta sidor, som matar egovargen, förminskar det väsentliga och förstorar det oväsentliga. Jag brukar kalla det för vår tids snuttifiering. Kvällspressens löpsedlar lyckas skapa engagemang, jodå, men framför allt lyckas de skapa engagemang i vem som ska vinna Let’s Dance eller hur du ska få den rätta bikinikroppen eller tjäna på de smartaste deklarationstipsen. Tänk bara tillbaka på hur valrörelsen skildrades, även om vi socialdemokrater själva emellanåt deltog i jultomtekarusellen om de extra hundralapparna hit och dit. Extremt fokus på person och plånbok. Väldigt lite fokus på hur vi ska bygga en gemensam framtid där vi både kan känna oss trygga och konstruktivt utmanade som människor. Inte bara hur vi ska bli snyggast, rikast och kunna skaffa dyrast kläder och prylar.

Extra tragiskt är det förstås när man upptäcker att den där snuttifieringen och förstorandet av det oväsentliga till och med nästlat sig in i ens egen familj. Jag var och pratade på en kurs för nya medlemmar på Marieborgs folkhögskola för några månader sedan. Barnen var ensamma hemma och jag hade lagt fram mitt mobilnummer på en lapp och sagt att om det hände något som var viktigt skulle de ringa mig. Men bara om det var något verkligt viktigt, som sagt, för det skulle ju störa mitt i kursen om de gjorde det. Tror ni inte att jag bara precis hade hunnit börja prata på den där kursen så ringer telefonen. Jag vågade såklart inte låta bli att svara, det kunde ju bara vara något riktigt riktigt väsentligt. I andra änden hör jag dotterns röst, ”mamma, var är locktången?”. Vad gör man när Expressens löpsedelsideologi flyttar in i ens egna ungar liksom…?

Kamrater! Även om det känns alltmer hopplöst ska vi naturligtvis fortsätta kämpa för ett medielandskap med en mångfald i ägandet. Men vi måste också bli bättre på att kommunicera med de medier som finns så att vi också kan vara med och styra agendan. Och kamrater, vi måste hitta andra mötesplatser för demokratisk och politisk dialog. Ni som känner mig vet att jag brinner för folkbildning och kultur. Jag hävdar att både folkbildningen och kulturen erbjuder sådana arenor. Där får man möjlighet att utmanas som människa och använda en större del av sin potential. Där kan man lämna det ytliga och glättiga för en stund, inte bara skrapa på ytan, se saker ur ett andra perspektiv, fördjupa sig, möta andra med vitt skilda erfarenheter och synvinklar. Jag tror att alla människor behöver det. Jag tror att man blir fyrkantig och sämre på annat utan. Det är ingen slump att barnen i de estetiska klasserna inte bara är de mest kreativa, utan även ofta har högsta snittbetygen i matematik och engelska. Därför finns det få saker som upprör mig så mycket som den, till synes lilla pluttfrågan, att man nu tar bort det estetiska ämnet från yrkesprogrammen i gymnasieskolan. Jag tycker att det så tydligt symboliserar Björklunds sätt att sortera människor. ”Jaha, du är en sån där teoretiker (vilket för övrigt också är helt galet eftersom pedagogisk forskning visar att teoriska och praktiska kunskaper är tätt sammanlänkade och närmast värdelösa var för sig), men i alla fall, är du teoretiskt lagd så ska du leva det här mångfacetterade livet och då har du förmåga att berika dig med kulturella uttryck. Men du är visst en sån där praktiker, då är din uppgift framför allt att vara kuggen i det här maskineriet på arbetsmarknaden, du behöver inte nåt sånt där kulturtjafs”. Så fördomsfullt! Alla behöver utveckla sin kreativa sida på något vis.

Kamrater! Jag träffade en bekant som är född i början av 40-talet dagarna efter valet. Hon var rasande. Hur kunde inte förstå hur de bortskämda snorvalparna som utgör vår väljarkår kunde gå och rösta borgerligt. Såg de inte att det var tack vare socialdemokratisk politik i årtionden som de över huvud taget hade fått möjlighet att skaffa sig utbildning, välbetalda jobb och fina bostäder? Var detta tacken? Var de helt historielösa?

 

Jag förstår henne och jag kan också bli förbannad när jag tänker så. Och visst ska vi vara stolta över vår historia och påminna om den – men jag kan lova er att man aldrig vinner några val på gårdagens meriter. Vinner val gör man när man talar om framtiden.

 

Även om svenska folket i grunden är solidariskt och samarbetsinriktat, tror på gemensamma lösningar och hyser stor tillit, har vi också höga krav på självbestämmande, självförverkligande och utveckling. Det är den utgångspunkten som gjort socialdemokratin så populär och vårt land så framgångsrikt under så många år. Vi har förstått att jämlikhet och utveckling förutsätter varandra. Men är vi fortfarande lika taggade på att tänka nytt och utvecklas som vi varit? Jag tror inte att väljarna tyckte det på valdagen i höstas.

 

Nu är vi inte heller längre ensamma om den utgångspunkten. Moderaterna har lärt sig att det enda sättet att vinna val i Sverige är att tala som socialdemokrater och sedan leverera en politik som åtminstone delvis påminner om vår, men som på sikt får helt andra konsekvenser, utslagning och ökade klyftor. Men Moderaterna har knappast patent på begrepp som valfrihet och arbetarparti och rättvisa. Tvärtom. De har stulit uttrycken från oss. Nu är det dags att vi gör dem till våra igen och fyller dem med vårt innehåll. Visa att till exempel frihet inte bara handlar om företagens etableringsfrihet utan också om enskilda individers reella frihet att välja liv och förverkliga drömmar. Oavsett om du fötts i förorten eller i de fina villakvarteren.

 

Men välutbildade väljare med bra jobb, inkomster och fina bostäder ställer betydligt högre krav på vårt sätt att angripa de stora framtidsfrågorna och på vår öppenhet än vad vi stundtals har klarat av att leva upp till. Visst kan vi bevaka olika intressegruppers agendor. Jag står gärna på barrikaderna för funktionshindrade, arbetslösa, lågavlönade, homosexuella, ungdomar och egentligen vilken grupp som helst, men jag gör det bara när det sammanfaller med min egen övertygelse, vilket det i och för sig oftast gör. Men medlemskap och sympati för vårt parti måste främst bygga på våra värderingar och inte på vårt ursprung och vår grupptillhöringhet. Annars kommer vi snart att ha utbildat bort oss själva. 22 % av dem som har ett jobb röstade på oss i senaste valet. Det är en mycket allvarlig signal. Vi ska knappast hoppas på att fler ska bli sjukskrivna eller arbetslösa, där siffrorna för oss låg på 75 % och 50 %. Nej, i stället ska vi nå alla som delar våra grundläggande värderingar. Och då behöver vi bli mycket bättre på öppenhet och på att inhämta kunskaper utifrån. Från alla slags fackförbund, från forskare, miljörörelser, andra idérörelser och entreprenörer. På så sätt kan vi skaffa oss relevans och kunskap om vår samtid och bädda för en konstruktiv idédebatt om framtidens socialdemokratiska politik. Alltid för utveckling. Alltid för jämlikhet. Bara så kan vi vinna tillbaka de väljare som rent ideologiskt hör hemma hos oss men som har tyckt att vi har känts trötta och bakåtsträvande. Alla vill på olika vis utvecklas, blicka framåt, förverkliga drömmar, bli utmanade och sträcka ut. Oavsett startpunkt.

 

Kamrater! Vi har en diger att-göra-lista att börja beta av. I väntan på att få styra det här landet i regeringsställning ska vi naturligtvis bedriva oppositionspolitik, men vi ska också försöka påverka dagens regering att fatta klokare beslut. Vi har allt att förlora på om klyftorna ökar ytterligare. Får jag välja mellan pragmatism som verkligen ger förändring och plakatpolitik som skriver i vatten så väljer jag att påverka.

 

När det gäller jobben ska vi förespråka en aktiv näringspolitik i kombination med en arbetsmarknadspolitik som ger reella förutsättningar för arbetslösa att få ett nytt jobb. Det är något annat än den aktiveringspolitik med utbildningsförbud som förs i dag. Den borde ersättas av en utbildningsgaranti för den enskilde, och ett nytt kunskapslyft på alla nivåer så att arbetslösa får kompetens nog att ta de nya jobb som växer fram. I den socialdemokratiska vårmotionen 2011 lägger vi konkreta förslag:

 

  • 15 000 sommarjobb för gymnasie- och högskolestudenter

Sommarjobb är ofta ungdomars första kontakt med arbetslivet. Förra året anslog regeringen resurser till cirka 15 000 extra sommarjobb i kommunerna. I år tas de bort med hänvisning till ett bättre arbetsmarknadsläge. Men Sverige har fortfarande en av Europas högsta ungdomsarbetslöshetsnivåer. Vi vill att satsningen kvarstår, men också ska gå till statliga myndigheter och till högskolestudenter. Särskilda insatser ska vidtas för att nå ungdomar från utsatta områden.

 

 

  • 5 000 fler platser i sommarkurser på högskolan

Inte minst med tanke på den höga ungdomsarbetslösheten är det viktigt att investera i utbildning. Sommaruniversitet erbjuder en möjlighet för studenter att avsluta sin utbildning snabbare – och att därefter söka jobb med bättre möjligheter. Antalet sökande i den ordinarie antagningen har ökat sedan 2010 – trots återhämtningen på arbetsmarknaden.  

 

  • 10 000 utbildningsplatser för ungdomar utan grundläggande behörighet

Den viktigaste orsaken till att ungdomar inte får jobb är bristande utbildning. Vi vill göra en särskild insats med sommarundervisning så att de som inte har grundläggande behörighet till högskolan eller gymnasiet får möjlighet att läsa upp till det redan i sommar. I samband med undervisningen ska ungdomarna också erbjudas karriär- och studievägledning. Särskilda insatser ska vidtas för att nå ungdomar från utsatta områden.

 

  • Sommarjobb på omvårdnadsprogram

För att möta pensionsavgångarna inom välfärden som väntar de kommande åren måste rekryteringen till dessa jobb stärkas. För att förbättra villkoren för dem som överväger att studera omvårdnad vill vi erbjuda de studerande sommarjobb. Välfärdsarbetarna är otroligt viktiga! Jag törs inte tänka på hur många tänkbara sådana som tappade sugen när Anders Borg sa härom veckan att de tjänar för mycket. Det är ju precis tvärt om! Välfärdsarbetarna ska hyllas som hjältar och vi ska erbjuda utbildningar med kvalitet, schyssta löner och bra villkor så att fler väljer välfärdsarbeten. Annars kommer vi aldrig att klara den demografiska utmaningen.

 

Kamrater! Arbetslinjen ska försvaras och arbete ska alltid löna sig. Vår prioritering under kommande åren är glasklar. Vi behöver investeringar som bygger Sverige starkt, modernt och konkurrenskraftigt. Investeringar i utbildning och kompetensutveckling, i vår järnväg så att industrin får fram sitt gods och människor kan ta sig till arbete och studier. I nya bostäder och i en upprustning och klimatsäkring av äldre hus.

 

Detta är vårt svar på den mest idéfattiga vårbudgeten hittills och den mest fantasilösa framtidsvisionen som kommer ur regeringens mun som ett mantra. Ytterligare skattesänkningar. Det har hela tiden varit en hörnsten i deras politik, vid sidan av skärpta regler i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och ökade ekonomiska skillnader mellan att vara pensionär, sjuk eller arbetslös och att arbeta. De säger själva att poängen med detta är att människor ska välja arbete framför pension, sjukdom och arbetslöshet. Ingen kan längre hävda att arbetslösa och sjuka är ovilliga att arbeta eftersom det ”inte lönar sig”. Ändå är 381 000 personer fortfarande arbetslösa. Samtidigt som sju av tio företag säger att de har rekryteringsproblem och behöver arbetskraft. Varför ser inte regeringen det uppenbara? Att vi behöver utbildning, utbildning, utbildning!

 

Kamrater! När jag talar utbildning, låt mig även säga några ord om grundskolan. För vår skolpolitik behöver också utvecklas. Och det är bråttom att vända den mycket oroväckande utvecklingen. Den senaste internationella undersökningen visar att Sverige inte längre är ett land där skolan kompenserar elever från studieovana hem. Tvärtom är vi numera ett av de sämsta på detta. I sådana akuta lägen krävs det att vi även i opposition tar ansvar, speciellt med tanke på att kräftgången startade under vår tid vid makten. Vi kan inte lita på Björklund. Han har världens minsta framruta och världens största backspegel. Det kommer inte att bli exakt som vi vill, men med breda blocköverskridande överenskommelser kring framgångsfaktorer som ger resultat kan vi stoppa den negativa utvecklingen. Det handlar om tydliga mål, systematisk uppföljning, höga förväntningar och vikten av ett professionellt ledarskap både för skolan och i klassrummet. Skickliga lärare med goda villkor är en nyckel. Vi måste dra vårt strå till stacken här, annars hjälper det inte om vi vinner valet 2014. På vägen dit har vi svikit tusentals barn, men också försämrat Sveriges förutsättningar för jobb och välfärd eftersom varje nivå, faktiskt från förskolan till högskolan, läcker studiebegåvningar med dagens sorteringsskola.

 

Kamrater! Det finns många fler exempel på hur vi kan modernisera vår politik. När det gäller klimatet måste vi sätta ned foten och bestämma oss för att vi som är ett rikt land ska klara av att gå före och ställa om till ett klimatsmart samhälle. Det gäller faktiskt våra barns och den här planetens framtid och är egentligen inte ens förhandlingsbart. Vi måste angripa ämnen som migration, jämställdhet, ohälsa, sjukvård, utförsäljningar, barnfattigdom och skatter på nya sätt. Vi måste forma en politik som svarar på vårt samhälles stora tidsobalans, den mellan dem som aldrig får tiden att räcka till och dem som av olika skäl har alldeles för mycket av den varan.

 

Och vi måste också orka blicka ut över vårt lands gränser och bygga vidare på vår stolta tradition av arbete för fred och demokrati i andra delar av världen. Första maj är en dag att påminnas om att solidaritet inte känner några gränser. Just nu är det Nordafrika som fått nog av korruption, fattigdom, förtryck och maktmissbruk. Unga människors rop på mänsklig värdighet, frihet och demokrati fäller diktatur efter diktatur. När människor sluter sig samman för en bättre framtid sker förändring. Sverige och andra demokratiska stater måste agera konsekvent och tydligt och ge starkt stöd till alla som slåss för demokratiska rättigheter. Människors rätt till frihet och demokrati går alltid före omvärldens behov av kortsiktig stabilitet.

Kamrater! Kärnan i mitt politiska engagemang utgår från tanken om varenda liten unges rätt till en trygg uppväxt där de kan utvecklas utifrån sin fulla potential och förverkliga sina drömmar. Mina barns kusin, barnen i Nordafrika, förortsungarna i Rosengård. Vår nye partiledare Håkan Juholt, hoppas ni är nöjda med honom, förresten, för det låg många timmars valberedningsarbete för min del bakom honom och de andra i den nya partiledningen. För egen del vann han mitt hjärta i sitt installationstal när han tog sin utgångspunkt i kulturpolitiken och människovärdet. Hur som helst, han talade också om ”solsidan” på kongressen i mars. En bra bild, särskilt när man associerar till den populära TV-serien som man både kan nicka instämmande med, men också få en liten klump i halsen av. Han sa att vi måste vara ett parti för dem på solsidan, men också erbjuda paraplyer till dem som står i ösregn. Sant, men jag skulle vilja gå ett steg längre. Vi måste bli ett parti som utgår från att alla människor, i vårt land och andra delar av vår värld, inte bara får ett paraply utan sin alldeles egna plats på solsidan. Och kamrater. Jag vill inte bara vara kund på en marknad längre. Jag tror inte att någon vill det egentligen. Människovärdet vi fordra tillbaka, som vi sjöng i tåget nyss.

 

Tack för att ni har lyssnat!

Sidan uppdaterades senast: 2011-05-09 11:02