"Ensamkommande måste få göra rätt för sig"

Gamla goda vänner från Stockholm sa plötsligt, när vi diskuterade livet och världen, och jag i förbigående sa att jag är god man för en ung flykting från Afghanistan: "Vi ser inget av alla omskrivna problem med flyktingar och tiggare där vi bor mitt i sta’n. Det känns overkligt."

I dag har vi i Nyköping tagit emot cirka 200 ensamkommande flyktingbarn, de flesta pojkar, de flesta från Afghanistan, Somalia, Eritrea och Syrien. Nyköpings kommun gör rätt för sig i mottagande. Nyköping tar ansvar. Men förstår vi medborgare vad vi gör, vad dessa nya unga boende i kommunen innebär av närvaro och lågmälda krav om mänskliga rättigheter? Så länge vi personligen inte möter dem gör vi kanske en kringgående rörelse och så är de ur bilden, inte längre på armlängds avstånd, varken fysiskt eller i tanken.

Låt mig slå en våghalsig brygga. Sverige är ett av världens mest exportorienterade länder. Vi beror extremt mycket av omvärlden för vår ekonomis omfång och kvalitet och vår förmåga att skapa drägliga villkor här hemma i vår vardag. Vi är flitiga, kunniga och målmedvetna och det lönar sig ekonomiskt och socialt, men vi är inte isolerade: Sverige är inte en ö. Vi är motsatsen. Vi är en integrerad del av omvärlden.

Under 14 år krigade Sverige i Afghanistan tillsammans med USA. Vi kallade oss demokratins soldater. Vi och USA lämnade ett land i ännu större kaos och elände än när vi kom.

De unga flyktingar som ger sig av ensamma hemifrån flyr för sitt liv; de är inga ekonomiska "lycksökare". De spekulerar inte i andra länders välvilja, de söker skydd för att överleva. De vill göra rätt för sig i landet de hamnar och hoppas på ett anständigt bemötande, som medmänniskor. De kanske aldrig mer får träffa sina nära och kära, om de fortfarande är i livet.

Nyköping uppträder anständigt. Vi tar emot. Vi utbildar. Vi vårdar. Men även en ambitiös kommun som Nyköping möter hinder för ett arbete som måste bedrivas utanför "lådan". En fullvärdig medborgare i landet Sverige har ett personnummer med 10 siffror. Flyktingarna utan permanent uppehållstillstånd har inga fyra slutsiffror. Våra rationella och effektiva kommunala och statliga byråkratier visar kalla handen: vänta, vänta, vänta! Hit men inte längre! De får inte arbeta för lön. Lön kan inte betalas till någon utan fyra slutsiffror.

200 unga flyktingpojkar, och några flickor, utan sysselsättning hela sommaren och utan pengar är i sig en personlig och social komplikation. Särskilt när de vill arbeta och visa att de kan.

Hoppet är dock inte ute. Det finns krafter inom Nyköpingspolitiken som inte accepterar att bristen på de fyra siffrorna ska förpassa de unga flyktingarna till passivitet, utan anstränger sig för att göra kringgående rörelser och ge ungdomarna möjlighet att göra det de vill – göra rätt för sig.

Lästips: "De förklädda flickorna i Kabul", av Jenny Nordberg.

Ulf-Göran Widqvist (S)

författare och småföretagare, Nyköping

Sidan uppdaterades senast: 2016-03-13 21:38