Sanningen bakom borgerlig jobbpolitik

Hur är det nu?

Betyder sänkt skatt minskade löneökningskrav och därmed lägre löner som i slutänden ger fler jobb?   

  Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren reder ut begreppen i denna VECKANS ANALYS och förklarar vad det är regeringen egentligen är ute efter i sin så kallade jobbpolitik.

Hon börjar med att smula sönder idén om att jobbskatteavdraget leder till fler nya jobb.
Jobbskatteavdraget ska göra det mer lönande att arbeta. Enligt teorin leder det till att arbetskraftsutbudet ökar.

Borgerliga statsråd har översatt det till att också sysselsättningen ökar. Men ett ökat utbud av ledig arbetskraft betyder inte självklart att antalet jobb också ökar. I så fall borde ju arbetslöshet aldrig bli något problem – så fort den börjar stiga och utbudet av arbetskraft alltså ökar, skulle det uppstå nya jobb.

Och det gör det ju – inte…

Moderaterna har i själva verket aldrig riktigt kunnat förklara varför ett ökat utbud av arbetskraft också leder till fler jobb. I budgetpropositionen 2010 mumlar finansministern allmänt om ”förbättrad lönebildning” men utan att precisera sig närmare.

Den här otydligheten har regeringen fått kritik för av Finanspolitiska rådet, både 2009 och 2010.

I sin kommentar till budgetpropositionen 2010 skriver rådet att ”regeringens pedagogik när det gäller att förklara genom vilka mekanismer kan antas öka den långsiktiga sysselsättningseffekten lämnar dock mycket övrigt att önska”. Därför anser rådet det nödvändigt att självt tala klarspråk: ”Men den viktigaste effekten är med all sannolikhet att lönerna på sikt blir lägre än vad de annars skulle ha varit”.

I Aftonbladet den 8 juni säger rådets ordförande, professor Lars Calmfors, att regeringen väljer att ducka därför att den inte vill ha någon debatt om lönerna. AB konstaterar att moderaterna var tydligare innan de kom i regeringsställning. I deras ekonomiska motion från 2005 står det tydligt att skattesänkningarna till en del kan dämpa löneutvecklingen. 
I dag vill partisekreteraren Per Schlingmann inte riktigt stå för det uttalandet; ”vi tror att effekten snarare finns i att fler människor aktivt söker arbete”.

Men teorin bakom jobbskatteavdraget är mycket klar. Så här förklarar Finanspolitiska rådet varför löneökningarna kommer att bli lägre:

”Det kan bero både på att enskilda individer sänker sina reservationslöner (de lägsta löner man är beredd att ta arbete till) och på att de fackliga lönekraven blir lägre om de sysselsatta får högre disponibla löner genom en skattesänkning. Det troliga utfallet är att lönen före skatt blir lägre än som annars skulle ha blivit fallet, samtidigt som lönen efter skatt blir högre. (…) Den lägre lönen före skatt innebär lägre lönekostnader för såväl företag som den offentliga sektorn, vilket gör det både lönsamt och möjligt att anställa fler”.

Finanspolitiska rådet är säkerligen mycket kompetent när det gäller makroekonomisk teoribildning. Däremot verkar det brista en del i kunskaperna om hur lönebildningen faktiskt går till.

För visst, höga skatter – eller snarare täta progressionsskikt i inkomstskatteuttaget – kan påverka lönekraven uppåt, det visar 1980-talet. Däremot gäller inte det omvända, att skattesänkningar också sänker kraven på lönehöjningar. Det blev, exempelvis, inte så mycket av 1970-talets s.k. Hagauppgörelser. De var överenskommelser mellan regeringen och arbetsmarknadens parter att byta just skattesänkningar mot lägre löneökningar.
Det hindrade inte lönerna att stiga kraftigt ändå. För efterfrågan på arbetskraft var hög, och då drivs lönerna upp.

Om bara några år kommer vi i Sverige högst sannolikt att ha brist på arbetskraft inom många viktiga sektorer. Det kommer självklart att påverka lönerna uppåt – oberoende av de senaste årens skattesänkningar.

Det är den ena invändningen. Den andra invändningen är kopplad till förhandlingssituationen. Förhandlingar inom den privata sektorn handlar om fördelningen av produktionsresultatets överskott mellan företagets ägare och företagets anställda. Och det finns inga skäl för fackliga förhandlare att avstå ett möjligt utrymme för löneökningar för att med det öka den andel som disponeras av kapitalägarna – oavsett hur hög eller låg inkomstskatten är.

Och så den tredje invändningen: om nu höga skatter kan påverka lönekraven uppåt, så kan stigande kostnader av andra slag få samma effekt. Om man måste betala mer ur den egna plånboken för det som tidigare betalades över skatten – som kompletterande sjukförsäkring, högre a-kasseavgift och höjda barnomsorgsavgifter – kan det mycket väl påverka lönekraven uppåt.

Föreställningen att sänkt skatt ger hushållen ”mer pengar över” förutsätter att alla de skattebetalda förmånerna finns kvar, och att man inte behöver betala mer för dem själv. Men sänker vi skatterna, måste vi dra ner på det som betalas med skatterna. Och betala det på något annat sätt. 
Teorin att jobbskatteavdraget kommer att dämpa löneutvecklingen brister helt enkelt i verklighetsanalys.

Dock, på en punkt är det obehagligt sannolikt att vi kommer att få en lönenedpressning – inte så mycket beroende på jobbskatteavdraget som på de hårda reglerna i sjukförsäkring och a-kassa. De kan tvinga personer som själva inte har egna reserver att falla tillbaka på, och som beroende på exempelvis låg utbildning eller sämre hälsa inte har så stora valmöjligheter, att acceptera jobb med både låga löner och dåliga anställningsvillkor.
Den utvecklingen, mot en växande låglönemarknad med osäkra anställningsvillkor, är redan på väg. Den finns, exempelvis, inom restaurangbranschen och inom den städbransch, som via RUT-avdragen ska lösa medelklassens livspussel.

Och det är, alldeles tydligt, en ökad andel låglönejobb som moderaterna ser som lösningen på framtidens sysselsättning. På den punkten är deras ekonomiska motioner från tiden före regeringsinnehavet tydliga nog.

 

Anne-Marie Lindgren

Sidan uppdaterades senast: 2010-06-09 23:14