Tal av Carina Dahl ”Tillgänglighetsmarsch 2009”

(Det talade ordet gäller)

Kära marschdeltagare,

Vad är egentligen demokrati? Folkstyre, säger kanske någon. Och visst är det så – demokrati kommer från grekiskans ”demos” som betyder ”folk” och ”kratia” som betyder ”att styra”. Men för mig är också demokrati tätt förknippat med jämlikhet. Alla människors lika värde. Alla människors lika rättigheter.

När vi förra veckan röstade till Europaparlamentet blev detta extra tydligt. I ett val, oavsett om det är till riksdagen eller Europaparlamentet, har alla vuxna svenskar en röst. Din och min röst är lika mycket värd som statsministerns. Även om den allmänna och lika rösträtten är yngre än ett hundra år i Sverige, vilket vi nog ibland glömmer bort, är det få som ifrågasätter den idag.

Demokratin är fast förankrad här i Sverige. Skulle någon ifrågasätta det självklara i att allas röster är lika värda på valdagen möter han eller hon hårt motstånd.

Det finns många fler exempel på när det råder bred enighet om allas lika rätt. Ingen skulle kunna eller våga ifrågasätta allas rätt till utbildning, det är till och med en rättighet enligt FN.

Även om vi ser att allt fler ges eller tar sig möjligheten att köpa sig förbi vårdköer är rätten till sjukvård ändå också grundmurad i Sverige.

För i stort sett alla svenskar är allt detta helt självklart. Även om vi kanske inte kan påstå att vi nått ända fram, vare sig det gäller demokrati, utbildning eller vård, råder ändå en bred samstämmighet att det är bra och självklara mål att sträva emot.

Men kring det vi marscherar för här idag råder inte samma samstämmighet. Inte att någon rakt ut säger att det är oviktigt – i alla fall har inte jag hört det. Men det vore rimligt att anta att om det hade funnits en bred enighet kring det vi marscherar för här idag hade det varit genomfört för längesedan, åtminstone i en större omfattning än vad som är fallet idag.

Det vi marscherar för här idag är inget extremt storartat. Det är inte något som man ska behöva argumentera för. Det är heller ingenting som ska ses som något man ”eventuellt” har råd med om pengarna räcker till. Och framförallt ska det inte vara något där det behöver råda någon stor oenighet.

Det vi marscherar för här idag är full tillgänglighet för alla! Här i Örebro och i tjugotalet andra städer i Sverige skickar vi signalen till alla i samhället att detta är något viktigt.

För vi måste skicka signalen till ”alla”. Det är ju lätt för mig som oppositionspolitiker att säga att ni bör rikta er vrede mot exempelvis statsministern och regeringen, men riktigt så lätt är det ju ändå inte.

För även om staten givetvis måste ta sitt ansvar är frågan om tillgänglighet inte bara en fråga om lagstiftning – det är också en fråga om attityder hos alla. Attityder och bemötande. Om vi hela tiden gör detta till en fråga där olika intressen ställs mot varandra, exempelvis affärsidkares intresse att tjäna pengar å ena sidan och tillgängligheten å den andra gör vi denna fråga till något annat än vad den behöver vara.

Och jag vet att ni i handikapprörelsen vet detta, och att ni jobbar mycket med dessa frågor. Givetvis har ni rätt att vara arga på näringsidkare som inte tar tillgänglighetsfrågan på allvar, men jag tror att ni med denna typ av manifestationer och marscher ökar medvetandet och tar ner frågan på ett helt annat plan.

Genom att agera konstruktivt, vilket jag tycker att ni gör, tror jag att ni åstadkommer mer än vad ni annars hade gjort. Med de tjugotalet manifestationer som äger rum i Sverige idag får fler människor upp ögonen för att frågan om tillgänglighet i samhället finns.

Men för tydlighetens skull: Bara för att vi ska vara konstruktiva får det inte innebära att vi blir för mjuka. Bristande tillgänglighet ÄR diskriminering. Och tillgänglighet handlar inte bara om att ta bort konkreta fysiska hinder i miljön. Det handlar inte enbart om att ”anpassa” samhället efter människor med fysiska funktionsnedsättningar som exempelvis rörelsehinder, eller människor med syn- och hörselnedsättningar. Det handlar lika mycket om människor med dolda funktionsnedsättningar, exempelvis allergiker.

Men det handlar också om bemötande, om värdighet. Samhället blir inte tillgängligt för att vi fasar av trottoarer, bygger ramper till offentliga lokaler eller för att vi sätter in hörselslingor. Samhället blir tillgängligt när kunskaperna om olika funktionsnedsättningar görs mer allmänna och där bemötandet som människor får blir bättre.

Att ”en vanlig människa” inte kan ha kunskaper om exakt alla människors behov och förutsättningar säger kanske sig självt, men när myndigheter och offentliga institutioner saknar ens den mest allmänna kunskapen är det fråga om verkligt allvarlig diskriminering.

Hade jag velat hade jag givetvis nu avslutningsvis kunnat ta detta tillfälle i akt och berätta allt det som vi i oppositionen vill göra för att öka tillgängligheten i Örebro. Jag ska dock inte göra det. Även mitt parti förtjänar kritik för att vi i hela Sverige, även i Örebro, under alla dessa år arbetat för lite och för dåligt med tillgänglighet. Ska man lägga en partipolitisk prägel på frågan så finns det nog inte något parti som förtjänar ett högt betyg.

Nej, jag vill avslutningsvis passa på att tacka. Dels för att jag fick den stora äran att komma hit och tala med er här idag. Dels vill jag också tacka alla duktiga företrädare och representanter från de olika handikapporganisationerna, dels för det arbete ni gjort med att göra denna manifestation möjlig, men också för det arbete ni lägger ner varje dag för att göra samhället lite bättre för era medlemmar.

Tack för en fin manifestation och ha en riktigt skön sommar!