Debattartikel publicerad i Nerikes Allehanda 2 april 2009.
Sämre stöd till unga med funktionsnedsättning
Den statliga utredningen Brist på brådska – en översyn av aktivitetsersättningen har gett ut sitt betänkande. Utredningen förefaller vara en ny variant av socialförsäkringens nedmontering – denna gång riktad mot unga människor med omfattande funktionsnedsättning. Sammanfattad i få ord handlar betänkandet om att avskaffa aktivitetsersättningen och i stället införa en ”sjukersättning för unga”. Denna förmån ska förbehållas personer som för all överskådlig framtid helt saknar arbetsförmåga och som inte kan erhålla sådan via insatser. I detta finns många invändningar att göra!
Aktivitetsersättning infördes 2003 och ersatte sjukbidrag och förtidspension för personer 19-29 år. Tanken är att personer med aktivitetsersättning ska erbjudas aktiviteter som kan underlätta för dem att få ett arbete, d v s aktivitetsersättningen ska medverka till att unga människor med funktionsnedsättning eller sjukdom inte ”fastnar” i en permanent förtidspension. Få har fått detta stöd av försäkringskassan och arbetsförmedlingen och resultatet har blivit att antalet personer med aktivitetsersättning ökat kraftigt. Därför ska, enligt utredningen, aktivitetsersättningen avskaffas!
Den nya förmånen, sjukersättning till unga, ska alltså beviljas personer som nu och alltid helt saknar arbetsförmåga. Å ena sidan: hur kan man veta det i en föränderlig värld? Å andra sidan: vad händer med försörjningen för övriga som idag har aktivitetsersättning? Ett generöst arbetsmarknadsstöd är inte lösningen för t ex personer ens med lindrig utvecklingsstörning. Arbetsförmågan hos många av dem varierar från tid till annan och är inte alltid mätbar. Det kan röra sig om hur man tas emot och accepteras på en arbetsplats, vilken arbetsledning man har. Hur ska då de få sin försörjning som de inte klarar sitt lönearbete överhuvudtaget eller på heltid?
Nog vore det väl rimligare att ge försäkringskassan och arbetsförmedlingen bättre möjligheter att utföra det uppdrag som man redan har då det gäller ungdomar med funktionsnedsättning. Tankarna på samverkan finns redan och i Örebro pågår flera projekt med mål att underlätta ungdomarnas inträde på den öppna arbetsmarknaden. I ett av projekten, SATSA, arbetar arbetsförmedlingen, försäkringskassan, Örebro kommun och landstinget för stöd till unga med Aspergers syndrom. I ett annat projekt arbetar gymnasiesärskolan i Örebro tillsammans med arbetsförmedlingen och ett stort antal arbetsgivare med varvad teori och gruppraktik för elever i sista årskursen i gymnasiesärskolan. Målet är att eleverna efter skolans slut ska erbjudas lönearbete på sin praktikplats. Runt om i Örebro län pågår liknande projekt. Det man skulle önska är att detta vore ett led i det dagliga arbetet i stället för projekt med särskilda medel.
Det finns ytterligare frågor man kan ställa sig när man läser utredningen: Vilka ska i framtiden beviljas daglig verksamhet – en rättighet enligt Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)? I förslaget är inriktningen sjukersättning för unga och som alternativ förstärkta insatser via arbetsförmedlingen. Utredningen missar helt den grupp som via lång förberedelsetid i daglig verksamhet kan erbjudas praktik och senare ev lönearbete med arbetsmarknadsstöd. Förberedelsetiden i daglig verksamhet ger inte möjlighet till ekonomiskt stöd via arbetsförmedlingen. Vilken försörjningsmöjlighet kan därmed erbjudas?
Till sist: Enligt utredaren är utredningens förslag en tillfällig lösning. Det skulle, menar man, behövas en mer omfattande reform för att lösa frågan om försörjning för personer med omfattande funktionsnedsättning, men detta kräver mer förberedelsearbete än vad man nu haft möjlighet till. I detta känner jag mig särskilt kritisk: hur kan man, som en tillfällig lösning, så i grunden förändra levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning?
Inger Göransson (S)
2:e v ordförande i Nämnden för funktionshindrade i Örebro