Läs Helena Bergströms tal!

Det talade ordet gäller!

Talet i PDF-format

 

Kära  Örebroare!


Många bär i dag plakat och banderoller. Många bär också en majblomma. Den bär vi för barns skull.
Små barn kan inte demonstrera. Vi som kan, får göra det i deras ställe, tala för deras rättigheter. Barn har rätt att inte – vilket har hänt – kallas resursslukande. Barn är en resurs, vår absolut viktigaste. Deras välfärd och utbildning ska få kosta. Vad blir annars våra framtidsdrömmar värda?

Till barns rättigheter hör också rätten att få vara barn. Barn ska aldrig få utnyttjas av vuxna, vare sig som soldater eller som arbetskraft – och inte som sexualobjekt. Senaste dagarna har det presenterats en undersökning, som visat att nära hälften av alla flickor i 9:an utsatts för nätpedofiler. !.

För ett par år sedan fick jag som ledamot i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond anledning att engagera mig i frågan om trafficking. Anna Lindh upprördes starkt över denna människohandel och ville bekämpa den. Det vill också jag ! Människohandel är något som pågår här och nu .Det är ett internationellt problem men det finns också mitt ibland oss. En stor del av offren för denna handel är mycket unga flickor, ännu barn. Vi har fört kampanjer mot import av varor som framställts genom barnarbete, samtidigt har barn importerats som handelsvaror.
 
Jag lyssnade på radioprogrammet Kaliber i förra veckan. Dom rapporterade om att tusentals unga kvinnor  i Nigeria köps till hallickar i Europa, och att en del av den handeln går via Sverige till gator i Oslo. Några av flickorna stannar i Sverige. Här får dom ju inte köpas på gatan.  Var göms dom ?                         Reportrarna hade i Nigeria träffat en 12-årig flicka som väntade på att säljas.   – Själv har jag en dotter i den åldern. Att de har råkat födas på olika håll i världen, måste det också betyda att de har fötts till olika människovärden?

Ett barn bär vi alla inom oss, även om feghet och stolthet kan göra det svårt att erkänna.

Jag var med om en händelse för ett antal år sen, som påverkade mig starkt. En väldigt tuff och självsäker motorcyklist, kom i hög fart körandes förbi den bil jag åkte i.  Efter någon kilometer hittade vi honom vid vägkanten. Skadad låg han bredvid sin motorcykel och ropade på mamma.
När hämningar släpper kommer barnet fram – som i den tuffa motorcyklisten så också i den irrande senildementa som söker sin mamma.
Måste vi vänta på sådana ytterligheter?

Kanske kunde världen se annorlunda ut, om vi vuxna vågade släppa fram barnet i oss? Om vi kunde glömma prestige, karriär, fördomar och låsta positioner? Med min barnsliga fantasi vill jag se makthavare av alla slag, och oss alla, som barn bortse från olikheter och i stället hitta lekkamrater.
Jag vill se oss hitta ”lekkamrater” utan att först tänka på hur de ser ut, vad de tror eller inte tror på, äter eller inte äter. Om det enda gemensamma vi har, är att vi gillar samma glass, får vi väl börja prata om den ! Då pratar vi ju i alla fall….
 
Det ängsliga ”Kom inte hit” förvandlas i min sagovärld till ”Kom hit, så vi får lära känna varandra!”  Främlingen må sedan komma långväga från, eller bara nästgårds. När vi föraktfullt kallar långt ifrån kommande för svartskallar, tänker vi då på att även Karl Oskar och Kristina var en gång – i ett annat land – långt ifrån kommande?
 
Var vi råkat födas är ju bara en slump, säger  nobelpristagaren Wislawa Szymborska:


Jag är den jag är .
En ofattbar slump,
Liksom varje slump.
Andra anfäder kunde varit mina,
Ja från ett annat bo kunde jag ha flugit ut.

Och tänk om jag väckte skräck hos folk,
eller bara avsmak,
eller bara medmökan?
Om jag hade fötts
i en annan stam än den rätta
och vägarna spärrades för mig?

Jag är glad över att ha fått göra en film som handlar om olikheter och likheter och det svåra som heter integration. En av filmens huvudpersoner tillhör de mest begåvade och lovande i sin grupp  när hon söker till polishögskolan . Hon får ändå – eller kanske just därför – höra föraktfulla kommentarer om sitt ursprung. Hennes högutbildade pappa har svårt att lära sig svenska, och får inte det arbete han bäst kan – tills vårt samhälle en dag upptäcker att vi behöver hans kunskaper.
Berättelsen slutar som en saga, därför att jag tror på sagor, tror att vi behöver sagor.

Att våga visa sin barnslighet, att låta masken falla, kan kräva mod. Utan mod och civilkurage blir vi som kejsarens kammarherrar, de som ”icke tordes låta märka att de ingenting kunde se” – förrän barnet ropade ”men han har ju ingenting på sig!” – Finns någon bättre saga för oss vuxna än Kejsarens nya kläder?

Med barnets hjälp kan vi våga se och säga sanningen. Och vågar vi det, då vågar vi också ta ansvar, och vågar stå upp för andra.

För mig har Anna Lindh blivit en förebild. När jag i Amos Oz´ bok Hur man botar en fanatiker läser att alla är vi – inte öar men – ”halvöar, kopplade till fastlandet, men till hälften vända mot havet, till hälften bundna till familj och vänner och kultur och tradition och land och nation och kön och språk och mycket annat, och till hälften vända mot havet och ensamheten” – då tänker jag på Anna Lindh.
Hon var fast rotad i sitt land och hos familj och vänner, men hon hade också förmågan, viljan och modet att sträcka sig ut mot havet. Hon vågade se och möta och verka i en värld långt utanför det egna landets gränser.
Madeleine Albright har sagt, att arvet efter Anna Lindh måste leva vidare för att inge hopp hos alla dem som vill skapa en bättre värld.


Det mod som Mona Sahlin redan har visat är värt beundran och inger hopp om att hon kan föra det arvet vidare.
 
 Små barn demonstrerar inte, det gör heller inte mycket gamla, och inte människor som av olika skäl runtom i världen tvingas till tystnad. Vi måste föra deras talan. Om vårt medansvar talade Olof Palme 1969 i Stockholms Folkets Hus. Jag vill avsluta med att läsa delar av det talet:

Det finns de som söker ge sken av att jämlikheten gäller en begränsad grupp, en minoritet som i bästa fall kan bli objekt för välvilliga politiska åtgärder från den välbeställda majoritetens sida. Däri ligger fröet till att markera distans. Däri ligger risken för moraliserande förfall från dem "som lever i ljuset", som det heter i Tolvskillingsoperan.

Då öppnas möjligheter för dem som vill utså splittring. Det har ofta varit ett reaktionens kampmedel.

Det är med den argumentationen man ställt de fattiga vita i Amerikas sydstater i harnesk mot de svarta. De fattiga vitas rastänkande bottnar ju ytterst i en fruktan att dras ner till samma nivå som de svarta och i en bristande möjlighet att se sin egen situation i ett större socialt sammanhang.

Vare sig man använder rasen eller som på andra håll religionen som argument är det alltid ekonomin i bakgrunden.

På samma sätt har man sökt splittra olika arbetargrupper eller dragit skarpa gränser mellan arbetare och tjänstemän för att skymma det centrala faktum att det stora löntagarkollektivet i de avgörande frågorna har gemensamma intressen; jämlikheten gäller alla.

I det moderna samhället kan de flesta medborgare hamna i en riskzon, i de flesta fall utan egen förskyllan. Den som drabbas upptäcker vad den solidaritet är värd som man måhända har lockats att avsvärja sig.

Vi kan till exempel inte nu med någon bestämdhet förutse vilka orter, vilka branscher, vilka yrken och vilka företag som kommer att drabbas av arbetslöshet. Det beror på den tekniska utvecklingen som ständigt frambringar nya produkter och slår ut gamla. Det beror på utrikeshandeln som vi har små möjligheter att påverka.

Det går aldrig att säga: Ni som sitter där kommer att leva i trygghet i jobbet för all framtid, medan ni där borta är hotade. Sjukdomar drabbar blint. Människors perspektiv är olika. De svårigheter de möter är olika, beroende på ålder, yrke, bostadsort.

Ett samhälle, för att leva och överleva, måste präglas av en övergripande solidaritet, en förmåga till inlevelse i andra människors villkor, en känsla av medansvar och med-delaktighet. Annars bryts det förr eller senare sönder i småskuren egoism.

Det finns aldrig dom och vi. Det finns bara vi. Solidariteten är och måste vara odelbar.

2007-05-03 17:54

TopGallery