Mattias Vepsä öppnade SSU kongressen i Örebro

Förbundssekreterare Mattias Vepsäs invigningstal, SSUs 34:e förbundskongress den 6 augusti 2007 i Conventum, Örebro. Det talade ordet gäller.

SSU-kamrater!

Välkomna till Örebro. Välkomna till SSU:s 34:e kongress. I år fyller vårt ungdomsförbund 90 år, vilket kommer att märkas under veckan.

En kongress innebär både ett slut, och en b& ouml;rjan.
En chans att göra bokslut, bedöma vad som har gått bra och kanske mindre bra.
Men framförallt en möjlighet att blicka framåt och göra något bra av framtiden.

En SSU kongress är något speciellt. Här tas debatter. Här formas politiska visioner och idéer som vi vet, gör avtryck i historien.

I centrum står ni ombud, ni är de verkliga huvudpersonerna den här veckan. Det är era ställningstaganden, kompromisser, brandtal, nattmanglingar och voteringar som formar den inriktning som SSU ska ha de kommande åren. Att vara kongressombud är ett viktigt uppdrag. Ta vara på det, och se till att det blir ett bra minne för livet. För SSU är viktigt. Många av er ombud är här för första gången, ett särskilt varmt välkommen till er.

Jag vill också hälsa alla röjare välkomna! Ni visar Örebroarna att SSU har tagit över stan. En applåd till alla er!

***

Det känns stort att stå här idag. Jag gick med i SSU Laholm för tretton år sen. Då tänkte jag aldrig, att jag skulle öppna en SSU-kongress. Ibland längtar till tiden med Sven, Simon och Tenny i klubblokalen. Vi slogs mot den framväxande rasismen på högstadieskolorna. Vi kämpade för att skapa ett ungdomenshus. SSU-distriktet, var avlägset och förbundet okänt. Det vi gjorde i Laholm, det är SSU. SSU är det verklighetsförändrande arbetet. SSU är ingenting utan medlemmarna och den lokala verksamheten.
Ingen förbundskampanj, kan nånsin ersätta den politiska kampen, glädjen och kamratskapen.

* * * * *

SSU är en del av en världsomspännande rörelse. Över hela världen har vi kamrater som delar våra värderingar och drömmar. Kamrater som för samma kamp som vi fast ofta med ännu tuffare villkor.

För ett och ett halvt år sedan besökte jag flyktinglägren i Västsahara. Där mötte jag människor som i trettio års tid har fört en kamp för nationellt självbestämmande. Ofta har världen blundat eller valt att titta åt ett annat håll. Situationen i flyktinglägren är fruktansvärd men världens Tv-kameror riktas aldrig dit. Men där vissa väljer att blunda har SSU valt att agera. Jag är stolt över det arbete som vi bedriver tillsammans med våra kamrater i Usario. Det är därför med extra stor värme som vi hälsar er varmt välkomna till kongressen. Jag vill också lyfta fram de SSU-volontärer som under en sommarmånad arbetat i flyktinglägrena med ungdomarna där.

Våra tankar går också som alltid till våra vänner i Palestina som i över 60 år har fortsatt att kämpa för en fungerande palestinsk stat, sida vid sida med Israel. Vår uppfattning är glasklar och stödjer sig på internationell rätt. Israel måste lämna de ockuperade områdena, erkänna staten Palestinas självbestämmande, frige de politiska fångarna och upphöra med sin aggressiva politik mot den palestinska civilbefolkningen.
SSUs arbete för dialog mellan våra bröder och systrar, blir än viktigare,
när världssamfundet sviker och Sveriges röst tystnat.

För alla oss här i salen, för tusentals SSUare i Sverige och i våra systerorganisationer i världen, i fackföreningar och är det självklart, att det inte kan fortsätta som det är. Det är när vi ser ut över världen, som det blir uppenbart, att den ordning vi lever under, måste förändras. Orättvisorna är oändliga. Men också rikedomarna är oändliga. Därför har arbetarrörelsens internationella uppdrag aldrig varit viktigare.

Jag hälsar alla våra internationella gäster välkomna hit.

I would like to welcome all our international guest here to SSU: s thirty-fourth congress. Especially I would like to welcome our friends and comrades from UNISARO, Your struggle for a free Western Sahara is our struggle for a free Western Sahara. Welcome to Sweden, welcome to our Congress!


* * * * *

SSU:are,
ibland hör man i debatten att arbetarrörelsen och vi inom ungdomsförbundet skulle famla i mörker. Att vår ideologi inte längre duger som svar på framtidens frågor eller för att beskriva den värld vi lever i.

I SSUs principprogram från 2005 står det så här:

”Människans frigörelse är målet för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Vår vision är en värld där alla människor ges möjlighet att förverkliga sina innersta drömmar.
Människan förhindras och begränsas idag av olika former av förtryck och strukturella hinder.
Klassklyftor skapar ekonomiska och andra orättvisor som leder till ojämlikheter i livschanser och makt. … Vårt mål är ett demokratiskt socialistiskt samhälle byggt på frihetens, solidaritetens och jämlikhetens principer.”

Uppdraget är inte slutfört.
Vår ideologi är tidlös och våra strategier och svar är moderna.

****

Kamrater,
När SSU:are, har tappat sugen, och inte känner glädje över SSU. Då riskerar vi att förstöra själva tanken med vårt förbund.

Jag vet att den senaste tiden har varit jobbig för oss alla. För första gången någonsin så har SSU stått utan en ordförande. Anna Sjödin och jag valdes med ett tydligt mandat att ena förbundet.

På kongressen för två år sedan var vi överens om att vi inte var nöjda med det SSU som vi hade. Vi var inte nöjda med ett splittrat SSU och vi förstod att interna konflikter skadade SSU och gjorde vårt arbete svårare. Vi stod inför en mycket allvarlig situation. Kongressen valde att fatta de nödvändiga beslut som vi alla visste var en förutsättning för att komma vidare. Den organisation vi fått ärva, behövde ordning och reda.

Jag hörde till dem som var missnöjd för två år sedan. Idag, två år senare, är jag fortfarande missnöjd. Vi känner fortfarande, att bilden av SSU, är felaktig och att vårt ungdomsförbund, förknippas, med fel saker. När det borde handla om vårt arbete mot högerpolitiken, så fylls istället tidningssidorna av ord som fusk och skandal.

Det är inte det SSU jag vill ha, och det är inte det SSU vi behöver.
Sverige behöver en ung radikal röst.
Sverige behöver ett starkt SSU, nu mer än någonsin.
[

Kamrater,
Sedan kongressen för två år sedan har vi arbetat aktivt med att öka dialogen och göra SSU mer transparant. Detta saneringsarbete var nödvändigt. Jag tycker också att det märks ute i landet. Misstänksamhet och fientlighet, sedan decennier, mot det ena eller det andra distriktets åsikter, har faktiskt bytts mot något som kan liknas vid nyfikenhet. Idag finns en typ av ärliga prövande samtal, som representerar en början på något nytt, något bättre.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg vad Anna Sjödin sa för två år sedan, -”politik är ingen enmansshow”.
Det har aldrig varit tydligare än nu.
SSU mår idag bättre och det är vår gemensamma förtjänst.
Det ska vi vara stolta över.

Men SSU måste bli en ännu mer lyssnande organisation. Förändringsarbetet går inte tillräckligt snabbt. Men det har varit nödvändigt att låta processen ta tid, att låta många röster påverka innehållet. Vi ska i veckan debattera och tillsammans lägga fram ett nytt program som ger de stabila fundament som gör att vi kan ägna oss åt verksamheten, och blicka framåt.

Jag vill påminna, om vad den dåvarande förbundsledningen, Bosse Bernhardssons och Janne Nygren uttryckte inför 1984 års kongress, då man liksom nu haft några år av maktdelning bakom sig:

”Förhoppningsvis skall det bli en debattglad kongress. Det enda vi med säkerhet vet är att vi kommer att vara oense om en hel del. Det är ju liksom poängen med kongresser. Men förhoppningsvis ligger det i allas intresse att återupprätta respekten för kongressen som ett demokratiskt beslutsinstrument. … debattera i sak och visa respekt för skilda uppfattningar.”

I min vision är SSU aldrig längre bort än ett telefonsamtal. Vi behöver inte vara överens om allt, men just därför behöver vi inte heller hålla saker hemliga för varandra. Det är svagt att vi ska behöva vara hänvisade till andrahandskällor när vi vill veta vad som försiggår i vårt eget ungdomsförbund.

* * * *

Kongressombud,
SSU har haft 33 förbundskongresser. Det som är annorlunda denna gång, är att Sveriges statsminister inte är inbjuden. Och om Fredrik Reinfeldt mot all förmodan skulle komma hit, så ska vi visa att han inte är välkommen.

Senast vi samlades till kongress i opposition, var 1993 i Kalmar. Få av oss minns 90-talet och det Sverige som tre år med Bildt innebar. Ny Demokrati satt i riksdagen och gav politikerföraktet två ansikten i Ian och Bert.
Jag minns det, för det var det vanstyret som förde mig, och många andra in i SSU. Den gången kom socialdemokratin snabbt tillbaka i regeringsställning. Många nya kongressombud har sluppit uppleva det systemskifte som då riggades.

Nu rullar systemskiftet in igen, och det märker människor. De ser de blå dunsterna som Reinfeldts falska arbetarparti strödde kring sig i valrörelsen.
Det nyliberala marknadssamhället är ingen utopi längre, det förverkligas just nu. Lägenheter privatiseras, försäkringsbolag köper vårdavdelningarna, de statliga bolagen reas ut, friskolorna blir allt fler.
Valfriheten att välja för några, sätts före jämlikheten för alla.
Människorna runt om i landet börjar vakna upp. Ilskan och besvikelsen över den borgerliga regeringens politik är tydlig.
Oppositionssrollen öppnar en möjlighet för SSU att återigen väcka liv i insomnad vrede och ge kraft åt den samhällskritik som åren i regeringsställning omöjliggjorde. SSU:s roll kan aldrig vara att försvara system som inte fungerar. Jag hoppas att den här kongressen formulerar vad den unga socialdemokratin vill med framtiden.


Vår uppgift, SSU-kamrater,
är att utmana denna borgerliga regering varhelst den sticker fram sitt falska tryne. Vi ska ta matchen med dem kamrater och jag lovar er, De ska inte få någon enkel resa.
Vi ska fortsätta värvar medlemmar och vi ska växa. SSU växer och är större nu, än för ett år sen.

Kamrater,
Unga människor ser
det samhälle som högerregeringen
Reinfeldt nu skapar.

Vår viktigaste uppgift, är att se till, att vi om femton år inte står i ett samhälle där högern bitit sig fast. Det är vårt ansvar. Det är vår uppgift och vi ska ta den med glädje. Det ska bli ett sant nöje att kasta ut Reinfeldt ur Rosenbad i valet 2010.

***
Mycket har förändrats under SSU:s första 90 år, men det tragiska är väl att allt för mycket är sig likt. Sverige 2007 är fortfarande ett klassamhälle. Sedan 90-talet, har klyftorna mellan människor ökat.

Medan vi i arbetarrörelsen haft svårt att avskaffa klassamhället, har vi nu en regering som gör allt för att vidga klyftorna, cementera ojämlikheten och bryta upp samhällets solidaritet.

Då och då, dyker retoriken upp, släpp det där med klassamhället.
Det är nya tider nu, nya strider som ska tas och en ny verklighet, som vi har, att förhålla oss till.

Till dem som säger så, vill jag rikta tre enkla frågor:

Varför lever en LO-medlem 8 år kortare än en akademiker, i Sverige 2007?
Varför drunknar bara barn till fattiga föräldrar, när den obligatoriska simundervisningen tas bort i allt fler kommuner?
Varför ska en direktör tjäna 40 gånger mer än ett vårdbiträde?

Det får vara nog.

Högerregeringen strör miljarder över de rika och sparkar på de fattiga.

De massiva skattesänkningarna riktas till höginkomsttagarna. Tre fjärdelar av Jobbavdraget, går till den hälft som tjänar mest. Avskaffandet av förmögenhetsskatten innebär att de allra rikaste får ännu mer.

Och den ”hatade” fastighetsskatten.
Vilka var det som hatade den?
Var det någon här inne?
Var det någon i Skärholmen, var det någon i Rosengård?
Vems verklighet tas på allvar?
Ingen fråga fick så stort utrymme i valrörelsen.
Kan det bero på att de som bor i de vräkigaste områdena också rattar samhällsdebatten? Bestämmer vad vi ska tycka är viktigt.

I högerns samhälle skedmatas nu de redan mätta. Medan andra får banta när a-kassan, sjukersättningen och förtidspensionen sänks.


Det är inte nog där.
Nu ska de fattiga börja städa hos de rika igen. Och det är skattepengar som ska betala. Pigsamhället kommer tillbaka.
Det är gammeldags, dyrt och onödigt.

Kontrasten blir skarp och bitter när den ställs mot alliansens politik för de utsatta: där a-kasseavgiften höjs så att lågavlönade och deltidsanställda inte ska kunna vara med, där avgiften chockhöjs för att försvaga facket, där förtidspensioner ersättningsnivåer justeras ner. I det borgerliga Stockholm får inte längre socialbidragstagare SL-kort.
Hur många hade kunnat få en bättre utbildning, sjukvård eller fritid för de pengar som nu vräks över de välbeställda?
Högerpolitiken förmår inte att utjämna skillnader, bara förstärka. Förtryck på grund av kön, etnicitet, sexualitet förstärker klassamhället och fördjupar det.
Det är dags att sätta stopp för högerns systemskifte och visa att vi inte vill ha deras klasspolitik.


De rika får morötter, De fattiga piskas.

Det krävs mer än en ny skylt för att bli ett arbetarparti.

***

Om inte allt för lång tid börjar skolan igen. Kommer ni ihåg hur det brukar vara? Läraren står där med lätt solbränna och hälsar varmt välkommen tillbaka och hoppas att sommarlovet har varit härligt.
Sen får var och en berätta om lovet.
Angelika berättar att hon och familjen varit på spännande bilsemester i Europa och passerade sju länder. Viktor berättar att han och pappa har fiskat i fjällen, och att man kunde dricka vattnet direkt ur bäckarna.
När det blir Carolines, tur blir det tyst i klassrummet.
Men så berättar hon om vilken fantastisk sommar hon haft. Hela familjen åkte till Grekland och badade i flera veckor och sen var de på Skara sommarland och åt hur mycket glass som helst.

Caroline var aldrig på semester. Hon såg ännu en sommar likt alla årets dagar, slitas sönder av droger och våld.

Klassamhället finns i barn och ungdomars vardag.
Det finns i skolan. Det finns på ungdomsgården och det bor längst in i den oro, som många unga bär.
Det sätter ärr i unga själar. Och slår sönder drömmar som borde få växa.
Fattiga unga ärver inte pengar, de ärver sorg och oro.
Sorgen över att sitta fast i fattigdomsfällan och oron över att fasaden en dag ska spricka.

Jag hatar klassamhället. För att det hela tiden släpar upp nya offer på sitt altare. För att det varje dag härskar över hundratusentals människor och aldrig kommer att släppa det förnedrande grepp som håller så många nere.

När vi började bygga det här samhället, fanns visionen om att utrota klassklyftorna. Jämlikhetens samhälle skulle segra och bli ett värdigt hem för alla medborgare. Jag hatar att se det, men det målet är lika aktuellt idag, som det var för hundra år sedan.

Det finns över 250 000 fattiga barn och unga i dagens Sverige. Det är SSUs förbannade uppgift att föra dessa ungdomars talan när den borgliga regeringen fortsätter att slå in allt djupare kilar och vidgar klyftorna. Kamrater, vi ska vara den motståndsrörelse som inte bara vädrar vårt hat mot klassamhället. Vi ska också bekämpa det.

Kamrater
SSU är det verktyg vi har ärvt.
Vi ska prata om verktyget, men det viktiga är hur vi använder det.
Vi ska använda dagens SSU för att bygga den nya tidens sociala rörelse. En rörelse där alla får plats, och dit man längtar.
SSU är inte bara klockan 17.00 på torsdagar i lokalen.
Kamrater jag vill att vi ska bygga.
Jag vill att SSU inrättar ett årligt sommarläger. Ett sommarläger där vi erbjuder unga människor en värdig semester. Unga människor som aldrig har seglat ska få lära sig segla. Den som inte vågade prata inför andra ska få mod att pröva sina vingar på teaterscenen. Vi ska med SSU som verktyg ge unga människor chansen till deras egen semester.
Det är med folkrörelsen SSU, som vi speglar vår vision om ett jämlikt samhälle.

***
Kamrater,
SSU:s värsta fiende är likgiltigheten. Ofta sägs att SSU är en plantskola. Men SSU är inte ett drivhus där vi formar unga kommunalråd som blir experter på att få budgetprocesserna att löpa. Våra politiker ska glöda och brinna, inte självantända för att de är så torra.
Vad är det för mening med en politik som inte drivs fram av visioner och drömmar?
Olof Palme sa till SSU-kongressen 64:
”Tag bort den långsiktiga viljeinriktningen med teorin och
värderingar som grund och tag bort den känslomässiga övertygelsen
som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå
Och trist.”

Vi vet vad som händer den dag vi slutar att sträva någonstans. Om alla ska med, men ingen vet vart, reduceras politikern, till en kamrer i slips och kostym. Denna oro uttrycktes redan i den petition som propagandakommittén i Eskilstuna skickade ut för 90 år sedan:
”Det är nödvändigt att något göres för att hindra det uppväxande släktet från att bli ytliga fraspolitiker, villiga redskap i mindre nogräknande politiska strebrars händer”.
Appellen hörsammades.
I oktober 1917 bildades Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Det var splittringens, krigets och revolutionernas år.

SSU skapades för att åter ge en ungdomsrörelse åt socialdemokratin och LO.
Det har vi varit i 90 år, och det ska vi fortsätta vara.

För att fira detta jubileum, och ta sats mot framtiden har vi valt att ta fram en jubileumsbok. Tack Klas och Nisha, för den fina boken.

Nittio år. Det låter inte ungdomligt. Men SSU är ungdom. Det är inte vår organisation som åldras, bara varje generation som blir äldre. Vårt uppdrag är att ständigt föra partiet framför oss. Att våga utmana och ställa de svåra ideologiska frågorna. Därför blir orden, ”vi har bara SSU till låns”, så viktiga.

***
[Parentation] Klubbslag
Kamrater,
Under den senaste kongressperioden har flera kamrater lämnat oss.
Vi minns den ständige partisekreteraren Sten Andersson.
Sten brydde sig om SSU. Han gick med 1942, i klubben Frihet, i södra Stockholm. Han blev snabbt ordförande i klubben och brann för att förändra världen. Sten slutade aldrig att brinna.

I kampen för internationell solidaritet visade han det moderna, i att inte ge upp sin idé. När människor tvekade, inför möjligheten, att nå nya framgångar i fredssamtalen mellan Israel och Palestina var det Sten som stod längst fram och krävde att samtalen skulle fortgå.

Det är i Sten Andersson anda vi fortsätter vår kamp för att skapa dialog mellan unga Israeler och Palestinier. Arvet efter dig är stort och ärofyllt, och jag inser att det förpliktigar.

Inger Lundberg, ordförande för Örebro läns partidistrikt, riksdagskvinna och god vän till SSU.
Du ställde alltid upp för SSUarna,
Du är saknad.

Många är vi som sörjer Ingemar Bengtsson. Ingemar kom från Norra Älvsborgs SSU distrikt där han var ordförande under några år under 90 talet. Ingemar blev 33 år gammal.

Vi minns Ingemar från SSU verksamheten. På Bommersvik med hajvisan, i valarbetet, argumentationstrimningen eller debattutbildningen.
Han var en god SSU-kamrat.

Vi uppmärksammar Kent Högström, del av verkställande utskottet och riksdagsman fram till sin död och Gunnar Hofring som arbetade i HSB till vardags och var en stor del av Uppsala läns partidistrikt.

Vi förenas i en stunds tystnad,
och minns
Sten, Inger, Ingemar, Kent och Gunnar som får symbolisera alla våra goda kamrater och deras gärningar för socialdemokratin.

[tystnad]

***
Nu sitter vi här kamrater, med en lång och spännande kongressvecka framför oss. Men SSU:s slutar inte på fredag, eller i och med personvalen på onsdag. SSU är ingen enmansshow, inget för någon att sköta själv. Vem som än sätts att sköta förbundet måste vi ta ansvar för varandra. SSU är vi alla.
Vi har fått SSU till låns och det är vår uppgift, att använda organisationen till rätt saker.

Som Anna Lindhs sa till kongressen 1990:

Kom för det första alltid ihåg att målet och syftet med
det politiska arbetet handlar om ideologi, ideal och människosyn,
att vi inte ska förlora oss i detaljer och framför allt
att vi aldrig får låta taktik, mygel eller korridorsnack
ta över politiken. Då är det inte längre politik, utan då har
det förvandlats till teknokrati.

Kamrater,
Låt oss ta den här kongressen på allvar.
Låt oss visa varandra respekt.
Låt oss ta oss an samhällskritiken.
Låt oss bygga ett starkt SSU.

Härmed förklaras SSUs 34:e kongress för öppnad.

2007-08-07 10:23