Nyhetblad nr 1 2007

                 

         
 

Österåkers arbetarkommun       Nr 1          mars 2007
 

Det går inte att blunda längre!
 
De kalla vindarna av intolerans, människors förakt, arrogans och våld har sedan länge
blåst hårt. Sakta men säkert har landet blivit täckt av dessa mörka och tjocka skuggor. Skuggorna har trängt in sig i bostadsområden och på arbetsplatser, i olika fullmäktigeförsamlingar och in över hela samhället
 
Det går inte att blunda längre eller bara sitta med armarna i kors. Att förändra detta är ett gemensamt ansvar. Att vårda, förnya och fördjupa den svenska demokratin är den nya utmaningen. Mobilisering och handling är ordet. Delaktighet ett måste.
 
Från ord till handling
 
Österåkers arbetarkommun tar utmaningen med största ansvar.
Sedan förra medlemsmötet har det börjat hända saker:
 
* en arbetsgrupp/studiecirkel med 12 deltagare och ledd av Margareta Gustafsson har startat och påbörjat sitt arbete på ett systematiskt sätt
 
* ett referensbibliotek har skapats med syfte att ge oss fakta och kunskap
 
* studiebesök till och från andra kommuner har påbörjats
 
* olika begrepp, människosyn, kunskapssyn, samhällssyn med mera har diskuterats livligt
 
* arbetet ska utmynna i en konkret handlingsplan. Människors lika värde skall ständigt vara närvarande i arbetarkommunens politiska arbete
 
*en interpellation till kommunalrådet Ingela Gardner om integration, främlingsfientlighet och demokrati har ställts av Carlos Núnez
 
*en motion till kommunfullmäktige om kartläggning av situationen och behov bland invånare med olika etnisk bakgrund har lämnats in av Carlos Núnez
 
* arbetarkommuns årsmöte den 24 mars ska välja en integrations och demokrati ansvarig.
Detta är en klar och tydlig markering!
 
Vad är integration?
Med begreppet integration avses den process som en person eller en grupp personer genomgår för att komma in eller anpassa sig till det nya samhället. Det är viktigt att påpeka att integration inte är samma sak som assimilation. Assimilationen innebär att man med eller utan tvångsmetoder förmår en minoritetsbefolkning att överge sin kultur, religion, sitt språk, sina traditioner om dessa skiljer sig från majoritetsbefolkningens i vilken man således assimileras. Integration innebär däremot att man blir integrerad i ett samhälle utan att ge avkall på sin kulturella, religiösa eller språkliga identitet.

Integration är inte enbart en invandrarfråga utan en ömsesidig process som berör hela samhället. Detta innebär att inte bara minoritetsbefolkningen utan även majoritetsbefolkningen måste integreras i det nya mångkulturella samhället. Integration är när alla känner ansvar för samhället i dess helhet och när alla har samma möjligheter till utbildning, arbete och delaktighet.
Vid pennan: Carlos och Margareta

Om invandrare och Flyktingar


 

På 1960 –talet behövde Sverige arbetskraft. Såväl arbetsmarknadsstyrelsen som enskilda företag rekryterade arbetare från utlandet, främst från Finland och från Sydeuropa. De flesta
av invandrarna blev industriarbetare, och deras insatser fick stor betydelse för den snabba tillväxten i svensk ekonomi under denna tid. Samtidigt förde en diskussion om hur invandrarna skulle anpassas i det svenska samhället. I ett radioanförande juldagen 1965, varnade Olof Palme för risken att invandrarna kunde drabbas av fördomar och invandrarfientlighet. Men han varnade också för att invandrarna skulle kunna blir isolerade i Sverige av andra skäl än fördomar. Blyghet, okunnighet och bekvämlighet var andra viktiga hinder mot kontakter mellan infödda och invandrare
 
”Utlänning, invandrare, det är inte något entydigt ord. Det täcker hundratusentals enskilda människoöden, med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar. Några, dessbättre få, är i behov av vårt medlidande. Men alla i behov av förståelse, har rätt att kräva förståelse, intresse och uppskattning. Det som förenar dessa människor är att de kommit som främlingar till Sverige, för att här söka skapa sig en tillvaro.
 
För oss är detta en alldeles ny situation. Sverige har varit ett land från vilket människor sökt sig bort till främmande land. Nu söker sig människor från främmande länder hit till oss. Och vi är ovana vid minoriteter, ovana att ta hänsyn till dem som är annorlunda. Därför blir vi lätt tafatta och trubbiga, både som samhälle och som enskilda individer. Och vi har väl ännu inte satt oss in i den nya situation som uppstått, när invandrarna blivit en stor och växande folkgrupp av allt större betydelse i det svenska samhället.
 
Man kan med fog peka på ljusa drag i utveckling. En snabbt ökande tillströmning av invandrare har kunnat fogas in i svensk arbetsmarknad och svenskt samhällsliv. Många av dem har funnit sig väl tillrätta. Invandrarna har gjort utomordentligt betydelsefulla insatser i den svenska samhällsutvecklingen på många olika fält. För det kan vi känna både tacksamhet och beundran. Vi inser invandrarnas självklara anspråk att få sina rättigheter tillgodosedda i det svenska samhället, och vi vill gärna att de skall ha anledning att känna sig välkomna.
 
Men det är om problemen vi skall tala. Och problem och svårigheter har naturligtvis följt i invandringens spår.
 
Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkret åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna
 
Demokratin är fast förankra här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri –och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna fördomsfria och toleranta.
Men så enkel är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori.
Den har ett mycket enklare ursprung
 
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckande och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan mattstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta tillför den som känner sig underlägsen –på arbetsplatsen, i sällskapslivet. i konkurrensen om flickan eller pojken.
 
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista chansen.
 
Den stora svårigheten för invandrarna tror jag emellertid ligger på ett annat plan. Invandrare lever alltför ofta i ensamhet och isolering, i en känsla av stå utanför den svenska gemenskapen. De söker kontakt men möter likgiltighet. Det beror nog sällan på ond vilja. Snarare är det fråga om blyghet inför det som ter sig främmande, okunnighet om känslor och attityder, mest av allt kanske bekvämlighet.

Här kan man skönja en motsättning i våra attityder. Det finns här i landet glädjande nog ett växande intresse och ett växande engagemang för skeende ute i världen. Framför allt gäller det unga människor. Vi antar – med rätta – resolutioner och manifest mot rasförtryck i Sydafrika och Rhodesia. Men afrikanska studenter i Sverige kan sitta om kvällarna på trista uthyrningsrum därför att de inte har någon att tala med och misslyckas i sina studier därför att ingen har tid att ge dem ett handtag i en för dem ovan situation. Med avsky och beklämning följer vi från länstolen framför TV –apparaten hur ute i världen människor förföljs, minoriteter förtrycks, folkgrupper står i harnesk mot varandra. Men hur många av oss tar konsekvensen att ta kontakt med grannen två trappor ner, med ett namn som är svårt att uttala och ett uttal som ett lite svårt att förstå. Oh hur många av oss griper in med en hjälpande hand när de ser husmodern i en invandrarfamilj stå rådvill i snabbköpsbutiken – osäker om varor och priser, rädd att inte kunna göra sig förstådd.
 
Kanske är det lättare för oss människor att känna indignation inför den stora orättfärdigheten ute i världen än att engagera oss i det lilla problemet i nästa kvarter. Internationalism som ideal och princip är en sak. Internationalism i vår vardag är en annan. Men det är i vardagen vi kan vissa om idealen är en levande verklighet.
 
Alla invandrare som kommer hit möter svårigheter, ofrånkomliga och betungande. De har brutit upp och måste känna saknad. Även om de får en god materiellt försörjning, är det mycket som är nytt och främmande: språket, sedvänjor, ny miljö och nya människor. Till det nya måste de söka anpassa sig. Och vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att de följer de spelregler som gäller i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden. Men kravet på ampassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi. De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dem kommer alltid att söka värna om sin egenart samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap som vi byggt upp här i landet. De kommer att vara ”annorlunda” svenskar.
 
Är detta för stora pretentioner? Låt mig dra en enkel parallell. På juldagens kväll har under tidigare år en representant för det svenska samhället brukat hålla ett anförande riktat till svenskarna i utlandet. Den största grupp som utvandrat från Sverige är svenskt –amerikanerna. Varje år har man ge uttryck för stolthet över de blivit goda amerikaner, stolthet över det bidrag de kunna ge till att skapa det moderna Amerika. Samtidigt har man uttryckt sin glädje över att de svenska utvandrarna kunnat bevara något av sin särart, att de håller kontakt sinsemellan och kontakt med det gamla hemlandet.
Märkvärdigare än så är det inte.
 
Den vilja till kontakt och samhörighet med det gamla landet som vi högt uppskattar hos svenskar som utvandrat från Sverige måste vi varje fall förmå att respektera hos invandrare som kommit till oss. Men kanske mer än så.
 
Det är inte bara fråga om att låta invandrarna behålla det de upplever som värdefullt i sin kulturmiljö. De tillför oss värden som kan berika. Ett öppet samhälle har råd att stödja det särpräglade, som frihet för enskilda människor men också som en vital stimulans i en kulturmiljö där mångfald ger styrka.
Därmed förs frågan om invandrarna i Sverige ut i ett vidare perspektiv.
 
Sverige har sedan länge varit ett mycket enhetligt land. Vi har saknat minoritetsproblem. Språket och religionen har inte som i många andra länder byggt murar mellan människorna. Det har varit en fördel när vi sökt bygga ett samhälle på samverkan och solidaritetens grund.
 
Men verklighetens förändras. Vi blir mer och mer beroende av kontakt och impulser över gränserna. Vi kan inte bygga murar mot omvärlden, murar som betyder isolering och tillbakagång.
Utvecklingen för människorna närmare och närmare varandra, i en kontakt som betyder stimulans men också nötning och svårigheter. Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans, Den blir alltmer en del av vår vardag, Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer in till oss och vi måste komma ut i världen.
 
Den framtid vi kan skönja kommer att föra med sig mycket av påfrestningar och svårigheter, när vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verklighet. Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.”
 
 
 Ur ”Palme själv”
Texter i urval
Stockholm: Tidens förlag 1996
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sidan uppdaterades senast: 2007-05-11 10:42