Bra politik?

I politiken skiljer sig uppfattningarna om vad som är välfärd och hur den skall uppnås. Det jag kallar trygghetssystem betraktas av Alliansen som bidragssystem. I valet 2006 angrepp Allinsen trygghetssystemen. Man menade från politiskt håll att ett högt procenttal av våra medborgare missbrukade bidragssystemen. Särskilt försäkringskassan och arbetslöshetskassan blev föremål för den nya regeringens granskning. En rad åtgärder vidtogs för att som man sa, hejda bidragsberoendet. Resultatet av denna vulkanpolitik blev förödande för ett stort antal människor, som nu försattes i en mycket svår ekonomisk situation, eftersom utbetalningarna från trygghetssystemen började falla samman som korthus. De drabbade stod plötsligt helt utan stöd från samhället och var utlämnade åt att personligt försöka lösa sina ekonomiska uppkomna problem, föranlett av dåliga igenomtänkta regeringsbeslut. Socialbidragen ökade markant i kommunerna. Detta fick en snöbolls effekt som slutade med en lavin. För välfärden som helhet innebar detta, att skillnaderna för de som hade sitt på det torra och de som inget hade bara ökade, samt att kommunernas ekonomiska förutsättningar gradvis försämrades, på grund av den ekonomiska börda regeringens åtgärder inneburit i form av gällande normer för utförsäkring.

Ett trygghetssystem är som jag ser det, en garanti som du som medborgare skall ha ifall du hamnar på obestånd. Det är inte en garanti som trygghetssystemet bara betalar ut på må och få, bevisbördan av behov åligger dig som medborgare. Det kan vara intressant att här nämna, att det då det gäller försäkringskassans omstrukturering skedde följande. För att bli sjukskriven en längre tid krävs ett läkarintyg. En bedömning av ditt hälsotillstånd görs av en läkare. Alliansen tycktes misstro läkarkåren, försäkringskassan tillsatte egna läkare för att granska läkarintygen. En del av läkarkåren tycktes stå i maskopi med sina fuskande patienter.
Det är också en av orsakerna till att jag har svårt med att förstå logiken i det borgliga resonemanget, där man säger sig värna om den personliga integriteten samtidigt som man misstror personen i fråga. En för mig en politisk intressant iakttagelse.

Fackföreningsavgiften som tidigare varit avdragsgill sågs inte längre som en skattereduktion vilket fick allvarliga konsekvenser. Fackföreningarna försvagades då allt fler medlemmar började lämna, samtidigt som allt fler även lämnade a-kassan. När fackföreningarna försvagas uppstår det en obalans på arbetsmarknaden mellan löntagare och arbetsgivare. Detta är inte till den enskilde löntagarens fördel, eftersom en jämvikt på arbetsmarknaden är att föredra ur ett demokratiskt perspektiv. En nedmontering av den svenska modellen är nära förestående. Jag är också helt övertygad om att detta är en medveten förd strategi av Alliansen. Privatiseringsivern i kommuner och landsting fick ett uppsving under mandatperioden. Entreprenörskapslösningar för äldreomsorg, hemtjänst och annan kommunal verksamhet förespråkades och sattes under lupp. Alliansen såg här sin politiska möjlighet till att plädera för att de privata alternativen, som enligt deras mening var lösningen på den framtida välfärden. Medborgarna skulle själva ha möjligheten till att välja fritt mellan alternativen. För att understryka allvaret med sin förändringspolitik kom lagen om LOV (lagen om valfrihet)
 
I Baltikum bedrev svenska banker utlåningar i ett sådant oansvarigt tempo att deras fortsatta existens hotades när den ekonomiska krisen var ett faktum. Även här försattes de enskilda låntagarna på undantag, med människoöden vi knappast kan drömma om. Depressionen har satt djupa spår i den finansiella utvecklingen för lång tid framöver i dessa länder. Något jag anser Sverige borde ha tagit ett större ansvar för. Återigen fick svenska staten gå in med bankgarantier. Men det förhindrade inte att bonusutvecklingen inom bankvärlden fortsatte att växa, utan hänsyn till det inträffade. Pengar tycks det finnas gott om, fast på fel sida om gärdet.

Cirka 80 till 85 procent av en kommuns totala ekonomiska resurser går till skola, samt vård och omsorg. Utrymmet för reformer blir allt mindre och verksamhet ställs mot verksamhet, dvs. skola mot vård och omsorg, i kampen för att hitta besparingsområden. De skattelättnader svenska folket fick i sina plånböcker var pengar, ganska visst lånade, som skulle ha kunnat gå till kommunala verksamheter så som skola och vård och omsorg. Eller varför inte, för att bemöta den stigande ungdomsarbetslösheten, om den sittande regeringen nu haft den ambitionen att vilja stärka välfärden. Genom att förstärka medelklassen köpkraft med sänkt skatt kunde Alliansen freda sitt samvete. Vi skall då komma ihåg att dessa åtgärder bara kom vissa till del, nämligen medelklassen och de högst avlönade. Utanförskap är utanförskap så tycktes man resonera.
En välfärd för alla innebär att trygghetssystemen åter måste byggas upp för att säkerställa den enskilde medborgarens möjligheter till ett drägligt liv. Välfärd kostar pengar. Det finns ingen orättvisa i att dela med sig, det ligger i den humanistiska tanken. Ett samhälle uppnår först sin välfärd, när alla har en möjlighet att färdas väl genom livets alla skeenden. Och där de offentliga trygghetssystemen ger oss en möjlighet att leva våra liv i ett tryggt, rättvist fördelat gemensamt ansvarsvarstagande för våra medmänniskor.

                                                                                                     

 

 Per af Forselles
        Östrra Göinge (s)

Sidan uppdaterades senast: 2010-06-14 08:21