Socialrealism


Socialrealism.

 

Socialdemokratin har sin ideologiska utgångspunkt ett socialrealistiskt synsätt, gällande den gemensamma välfärden. Alla skall säkerställas en grundtrygghet i sin färd genom livet. Denna grundtrygghet skall borga för en skälig levnadsstandard. Ordet skälig kan enbart fastställas i ett system där löneklyftorna minskar och inte ökar, eftersom en större bredd i lönespridningen gör ordet skäligt svårtolkad. Märkligt nog har alla en uppfattning om vad som är oskäligt, samtidigt som ordet skäligt går politiskt starkt isär.

En rätt förd politik skall stärka den gemensamma välfärden, för att på så sätt säkerställa de svaga gruppernas möjligheter till arbetsmarknadsmässiga förutsättningar och skäliga levnadsförhållanden.
Det är den verklighetsförankrade sociala situation i vårt samhälle, som skall avspegla sig i den förda politiken. För närvarande är det den förda politiken som avspeglar sig i landets rådande social situation.
 Arbetarrörelsen var med att bygga upp de trygghetssystem som skulle säkra den enskildes välfärd genom livet. De starka fackliga organisationerna förankrad i arbetarrörelsens socialrealistiska strävan, var den kraft som utvecklade det socialdemokratiska partiet. Det var genom de fackliga organisationerna partiet hämtade sin kraft och erfarenheter till politisk och social utveckling. Symbiosen fack och parti gick i takt och blev till den svenska modellen. De senare årens avsaknad av fackligt inflytandet, har varit förödande för partiet, som tidigare dominerats av de fackliga organisationernas grundliggande kunskaper om sina medlemmars sociala förhållande.
”Det skall löna sig att arbeta” parollen vänder sig till den enskilde. Denna karska devis syftar till att öka klyftan mellan den som inte kan, orkar eller har förmågan att infria sin del av en arbetsprestation på arbetsmarknaden, i motsats till den som har förutsättningarna att få vara frisk, ha ett arbete och god utbildning. Omskapandet av ordet vi till ordet jag, har haft förödande konsekvenser för samhällsstrukturen. Det som en gång var ett sammanhållande kitt mellan samhällsgrupperna vittrar nu långsamt sönder, för att allt mer utformas till en kamp för det egna behovet av att uppnå trygghet, status och lycka. Den nu förda politiska individinriktningen försvagar vårt samhälle, som i sin grund har till syfte att verka för god omsorg och drägliga levnadsförhållanden för sina medborgare.
Synen på det kollektiva samhällets ansvar, i form av stöd till de svaga grupperna, utarmas så till den milda grad att den idag framstår som ett riskmoment vid en eventuell finansiell kollaps, där sociala oroligheter kommer att bli följden av kortsiktiga populistiska politiska beslut.Jag tillhör den kategori av människor, som fortfarande tror på att samhällets kollektiva styrka ligger i frågan om att politiskt säkerställa och möjliggöra de svaga gruppernas förutsättningar. Jag vill möte min morgondag i samkänsla med andra, inte ensam eller tillsammans med en utvald grupp.           

 

                                                                         Per af Forselles

Sidan uppdaterades senast: 2011-10-30 21:49