Jag skäms som svensk

Bränderna avlöser varandra, manifestationer varvas med vansinnesdåd. Polariseringen är tydlig och den präglas starkt av det hätska tonläget i flyktingfrågan. Lägren är delade i de som vill att Sverige ska ta sitt ansvar i den humanitära kris som drabbat Mellanöstern och de som hellre ser att Sverige ställer sig passivt utanför. Majoriteten av riksdagspartierna har arbetat febrilt för att ta fram en hållbar plan för hur Sverige på bästa möjliga sätt ska underlätta mottagande av de människor som trots allt lyckats fly undan krigets härjningar.

Överallt ser vi frivilliga som helt ideellt har spenderat tusentals timmar för att göra en extrem situation något mer hanterbar. Men samtidigt finns kritikerna, de som i sociala medier trots sin minoritet är duktiga på att skrika högst. I sociala medier där samhällskritikerna förespråkar nästintill revolutionära metoder för att få sin vilja igenom. Motståndare i form av en grupp radikaliserade samhällskritiker som gör sin röst hörd genom att agera mordbrännare och tänder eld på boenden för de flyktingar som tagit sig hit.

Jag måste säga att jag skäms som svensk då jag i tidningar tvingas läsa att ett av våra riksdagspartier delat ut flygblad om vart tänkta flyktingboenden ska öppna samtidigt som boendena är det primära målet för terrorn. Bara en fruktansvärt naiv skulle förneka sambandet mellan den hätska tonen i flyktingfrågan och de bränder som härjar spritt i landet. Situationen är ohållbar och börjar likna den som var under nittiotalet då Ny Demokrati kom in i riksdagen och rasfientligheten, likt nu, terroriserade Sverige.


Lärde vi oss ingenting av vår historia, om hur destruktiv rasfientligheten och fascismen verkligen är?


Adam Stensson (S)