Det är 150 år sedan Hjalmar Branting föddes. Det finns anledning att uppmärksamma hur socialdemokratin i Sverige uppstod som en rörelse av unga idealister från olika samhällsskikt. Hur dessa bar på en tanke om att förändra samhället och det ekonomiska systemet för att därigenom besegra den utbredda
fattigdomen, trångboddheten och de gigantiska klassklyftorna och andra orättvisor – många ännu aktuella.
I dag har Socialdemokraterna blivit ett allt mer visionslöst parti som inte ens klarar av att försvara sina landvinningar. Socialdemokraterna behöver återigen ställa om till en offensiv välfärdspolitik. Hjalmar Branting kallade sig socialdemokrat innan partiet ens var grundat och innan August Palm höll sina berömda tal: ”Hvad vilja socialdemokraterna?”
Senare kom Branting att leda ett nyfött parti genom hårda prövningar in på den väg som skapade det välfärdssverige som i dag monteras ner. Detta var möjligt eftersom man hade en långsiktig vision om framtiden som inte bara tilltalade de fattigaste i samhället utan även det mellanskikt som hade allt att vinna på reformerna om allmän rösträtt, arbetstidsförkortning och ökad social trygghet som socialdemokratin förespråkade.
Den visionen är nu döende i Socialdemokraternas ledning.
De så kallade förnyarna har haft ett alltför ensidigt inflytande i partiet sedan 1990-talet. Visionerna om full sysselsättning, ekonomisk demokrati eller minskade klassklyftor har ersatts med en acceptans för motsatsen.
I ett läge då otryggheten ökar för både arbetare och tjänstemän, medan möjligheterna för oseriösa företag växer, avstår man från en djupare analys för att man tror att man kommer att stöta sig med medelklassen. Trots att både denna medelklass och Socialdemokraterna har allt att vinna på att tydliggöra sammanhangen mellan otryggheten på arbetsplatsen och den allt mer oreglerade marknadsekonomin.
Partiet har valt marknadslösningar, trots insikten om att kapitalismen alltid snedfördelar till de besuttnas fördel och på bekostnad av försämrade arbets- och livsvillkor för oss andra. Detta tilltalar varken partiets kärnväljare eller övertygar den målgrupp man söker vinna, eftersom de sistnämnda vet att det finns andra partier som är bättre på att föra en borgerlig politik än Socialdemokraterna.
Lösningen på dagens kräftgång är att skriva nya breda samhällskontrakt med hela befolkningen i stället för att ägna sig åt målgruppsutspel.
Socialdemokraterna behöver en framtidsvision som lockar en bred majoritet av befolkningen. Hjalmar Branting påpekade själv att ingen då levande skulle komma att uppleva det framtida socialistiska samhälle han beskrev, men på vägen mot målet kunde moderniseringar av Sverige ske.
I dag skulle sådana steg exempelvis kunna innebära att produktionsökning finansierar arbetstidsförkortningar, antingen i form av kortare arbetsvecka eller förlängd semester eller en helt avgiftsfri tandvård. Om Socialdemokraterna vill fortsätta att vara Sveriges största parti med regeringsambitioner måste en ordentlig reformpolitik utformas.
Vi kan vara Hjalmar Branting och de efterkommande socialdemokratiska statsministrarna evigt tacksamma för den samhällsutveckling Sverige fick, men historien är inte slut – nu behövs en pånyttfödd socialdemokrati som vågar ha långsiktiga visioner om ökad jämlikhet och en frihet som bara kan uppnås när människor föds med samma förutsättningar.
I ett sådant samhälle växer ett broderskap som är väsentligt för att ett gemensamt samhällsbygge ska kunna fortsätta att utvecklas.
Det handlar inte om att gå åt vare sig höger eller vänster. Det handlar om att återfå självförtroendet att föra en egen politik som strävar efter förändrade maktstrukturer i samhället och en tillväxt som omfördelas så att klyftorna minskar.
Med tanke på hur dagens socialdemokrati ser ut är detta vägen till en verklig ”förnyelse” utav politiken. Vem som sedan blir partiledare är av sekundär betydelse.
Alexander Lindholm
Facklig ledare, Södertälje arbetarekommun