Morsan var bara 17 när hon fick mig, så jag fick bo hos mormor och morfar i Hagalund, på Alpgatan som låg ungefär där Västra vägen nu ligger, i backen ner mot Östervägen. När jag var sex år skulle huset rivas och vi fick flytta till en etta i slutet av Östervägen, precis innan den byter namn till Sjövägen. Jag vet inte hur vi fick dit möblerna, men resten tog vi i en gammal barnvagn och gick, vända efter vända, från Hagalund till Råsunda. Vi gjorde det utan hjälp, jag och mormor, för morfar var på sjukhus och kom inte hem förrän flytten var över. Han söp, så det var antagligen på torken han låg. När vi var klara tyckte jag att det var dags att gå hem, men då sade mormor att ”Vi ska inte tillbaka till Alpgatan nåt mer, vi bor här nu”. Då blev jag ledsen. Det kändes inte tryggt där. Men det fanns varmvatten, och det var ju bra. Jag var liten för min ålder, tanig, tandlös och mörkbrun i hyn efter fyra veckor på kommunens sommarkollo Sandvik i Björnlunda. Förmodligen hade jag på mig ärvda kläder som mormor fått från nån grannfru, men en bra dag kunde jag få ha de nya Lasso-jeansen från Algots herrekipering på Stråket och reklamtröjan från Esso – en tiger i tanken.
På gården, som var Nyckelparken innanför Östervägen, Råsundavägen, Tottvägen och Nyckelvägen, fanns det stora barn som inte var snälla. Jag fick slåss mycket i början. Men när jag hade brottat ner Janne som var 2-3 år äldre blev det lugnt. Efter ett år kände jag alla, och alla kände mig. Portvaktstanten var den enda som var elak, förutom morfar som också var arg för det mesta. Hon tyckte vi ungar gjorde sattyg, vilket var helt sant. I parken fanns en stor kulle, där vi åkte pulka. Idag är den väldigt liten. Ovanpå den står det träd, som jag klättrade i och trillade ner ifrån, på det hårda berget. När det var avklarat klättrade jag på brandstegen som gick utanpå husen istället, så jag kom upp på taket.
Runt omkring låg många affärer som drog. Det var Dellmerts varuhus på Ryttargatan, där vi köpte ollonpistoler. Inte knallpulver det var för småungar. På hörnan Tottvägen låg Frutte, fruktaffären. Där kunde man panta tomglas. För fem läskflaskor fick man 50 öre. Det räckte till en cocosboll (”busfärska” stod det på reklamskylten), en geléorm och en prick. Det fanns många läsksorter; 91:an och Kronblom, en var grön, jag minns inte vilken. Och så var det Zingo, som hade hetat Ingo först, men som tog bort boxhandskarna på etiketten och bytte namn när han förlorade VM-titeln. I Korv-Ingvars kiosk i Solna Centrum fanns det Trocadero och Portello, som var mycket godare innan de tog bort färgämnena. Och så Cuba Cola och RC Cola.
Det fanns fler glasstillverkare också. Trollhätteglass hade mycket godare glass än GB. Min bästa var djungelpinnen, brun och gul isglass, skitgod. 75 öre kostade den och den var så stor att man fick kramp i handen av att försöka hålla den upprätt. Det fanns små isglassar med pinne också, för 25 öre. Ibland köpte jag flera stycken, de extra stoppade jag i bakfickorna på jeansen så skinkorna blev alldeles kalla. Men när jag var ute med farmor och farfar nån gång fick jag GB:s Puckstång, som var fyrkantig och tråkig vanilj eller jordgubbe och hade ett fånigt foliepapper som skulle sitta kvar längst ner så att det inte rann glass ner på handen, men det gjorde det förstås ändå.
Nästan inga morsor jobbade, familjerna klarade sig på en lön. Nu sliter folk som satan och klarar det inte ändå, för de vill ha så mycket prylar. Alla ungar är på dagis, och dagisfröknarna lämnar in sina barn till andra dagisfröknar. På morgnarna är de så stressade så att de kör sina barn i 50 på 30-gator till förskolorna och skolorna. Vi gick på lekskolan på Östervägen, på nedre botten i flygarkåken, men dit gick vi själva. Det hände jättemycket på vägen. Man stannade och kollade på grävskopor eller hälsade på nån hund. Om man hade en väldig tur kunde man hitta en kapsyl till en flaska Merry. Fanns det en joker under korken kunde man gå och lämna in den på Roxy konditori och få en ny läsk.
Det fanns inga vuxna med ute när vi lekte heller. Som nu, när det går tio vuxna på fyra ungar i lekparkerna som går in och bryter och ställer tillrätta så att ungarna aldrig lär sig att klara ut grejer själva. Innan alla gick in och åt middag klockan fem kom man överens om att ses ute efteråt och så spelade vi landbandy på återvändsgator, eller lekte burken, Robin Hood eller nåt annat man hade sett på bio på söndagsmatinén. Det fanns två biografer kvar i Råsunda då, Castor mittemot Vasalundsgymnasiet och Vingen ovanför stadion. Idag spelar inte ungarna fotboll, de GÅR på fotboll på bestämda träningstider, dit de skjutsas i bil. De har till och med hjälm på sig i sandlådan. Vad fan är föräldrarna rädda för, nedfallande grenar eller?
På den tiden satte man staket för att hindra folk att få tillgång till platser som var farliga. Nu sätter man staket runt platser som man tycker är för fina för att alla ska få tillgång till dem. Nu stressar folk hem och stänger in sig med sina 179 TV-kanaler och ska laga komplicerad mat som de lärt sig av nån TV-kock och sedan ska de bygga om köket eller köra bilen till SATS och träna. Ska de springa måste de ha konstiga kläder och en jävla vattenflaska i handen. För att fylla upp tomrummet i själen rusar de omkring som tokiga, kör till IKEA, med ungar till träningar och tävlingar. Hela tiden längtar de nån annan stans, till semestern på andra sidan jordklotet eller till nästa vecka, för då kommer iPhone 5.
Sedan sitter de där på hemmet och undrar vart livet tog vägen och frågar: - Kan jag få en chans till? Steve Jobs har ägnat hela sitt liv åt att bygga upp en förmögenhet på Apple och nu har han fått cancer.
Jag hade inget eget rum förrän jag flyttade hemifrån, mina leksaker fick plats i tre små byrålådor ihop med mina kläder, men människor hade tid att stanna och prata med mig.
/Linkan