Tal av Wanja Lundby Wedin

på Socialdemokraternas partikongress den 31 oktober 2009

Det finns de som säger att krisen är över.

För vem undrar jag?

Var tionde löntagare har inget jobb idag och färre kommer att ha ett jobb nästa år.

• Krisen är inte över för det unga par, en mamma och en pappa, jag mötte på Volvo och som bägge förlorat jobbet
• Krisen är inte över för vårdbiträdet på Serafens äldreboende i Stockholm som inte fick förlängt vikariat.
• Krisen är inte över för de anställda på Becton Dickinson i Helsingborg där produktionen ska flyttas till ett annat land. Inte för att företaget går dåligt utan för att ägarna ska få större vinst.
 
Kvinnor och män blir av med jobbet. Idag lämnas de åt sitt öde. De behöver en tydlig politik som rustar dem för jobb den dag konjunkturen vänder.

Ombud. Vi behöver den politik som ni här har beslutat.

Sverige behöver det som Mona ville ha ”illröd eldskrift”.

Jobben först
Skatt efter bärkraft
Välfärd efter behov

Bättre än så kan inte vår politik sammanfattas.
  * * *
Ni har fyllt politiken med innehåll och det är inte min, eller LOs, uppgift att här tala om vilken politik socialdemokraterna ska föra. Nej, fackföreningsrörelsen sätt att påverka är genom facklig politisk samverkan.

Facklig politisk samverkan är inte att LO står utanför och talar om vilken politik socialdemokraterna ska föra, nej, det är att LO-förbundens medlemmar är aktiva i partiet och på så sätt påverkar politiken.

Medlemmar som tillför hur det är att vara lågavlönad, ha värk, vara i behov av barnomsorg utanför kontorstid, vara deltidsanställd eller jobba skift. Som med sina olika erfarenheter är med och formar politiken för oss socialdemokrater

Låt oss fortsätta så. På så sätt skapar vi lösningarna för ”möjligheternas land”.
Jag känner mig stärkt och stolt över att gå ut i valrörelsen och arbeta för en socialdemokratisk ledd regering efter den här kongressen.  Nu kör vi!
* * * 
Det är med egen politik vi går till val. Den politiken bär. Samtidigt har vi ett gemensamt ansvar och det är att granska våra motståndare. Vad innebär deras politik för löntagarna? Vad menar de när de använder ord som arbetarparti, svenska modellen och arbetslinje. Vi ska granska den borgerliga regeringens politik och resultat. Och det blir en kamp vi vinner!

Men det finns ett parti vars själva existens vi ska ta avstånd från. Vi har ett gemensamt uppdrag och det är att förhindra att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Det handlar om att vi måste ta avstånd från Sverigedemokraterna på ideologiska grund. För att bara säga, vi ska ta kampen mot Sverigedemokraternas politik, det räcker inte. För de är som kameleonter och ändrar sin politik när så behövs.

Det märkte vi ju nu när de helt plötsligt säger att nu ska de bli ett parti som är mer löntagarvänligt, nu ska de se till att det ska vara lika lön för lika arbete för alla som arbetar i Sverige. Precis våra ord. Men deras lösning är att stänga gränsen till Europa och ta oss ur EU. Helt i linje med deras nationalistiska grundsyn.

Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt, rasistiskt och antidemokratiskt parti. Vi måste möta det med en diskussion om lika värde och lika rätt. Den diskussionen ska vi i första hand ta på våra arbetsplatser. Men också med grannarna, på släktmiddagen eller varhelst den uppstår.

Genom sina angrepp på dem som invandrat till Sverige, och nu senast på all dem som är muslimer, så angriper Sverigedemokraterna våra systrar och bröder. Många av dem är fackliga medlemmar. Det accepterar vi inte. Vi accepterar aldrig att någon angriper våra medlemmar!

Vi – socialdemokraterna och LO – har tagit varandra i hand på att Sverige ska vara ett föregångsland i kampen mot diskriminering och för likabehandling. Så låt oss nu visa att vi menar allvar.

Och det finns en kraft och rörelse i gång. Inte bara här hos oss. Häromdagen, var det 150 000 som hade skrivit på ett upprop på Facebook om Sverigedemokraterna i riksdagen Nej tack. Idag var det 195 265. Kamrater det kan växa till miljoner.

Vi måste tydligt sätta en gräns, alla – var och en, måste visa att vi accepterar inte ett parti som inte respekterar människors lika värde. Även om de lovar guld och gröna skogar ska vi säga nej.
  * * *
Kongressen har format politik utifrån rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Om mindre än ett år har vi förhoppningsvis en rödgrön regering och många rödgröna kommuner och landsting.

Vi vet inte hur verkligheten ser ut då. Men vi vet att man tvingas till prioriteringar i politiken. Men kamrater vi kan aldrig prioritera bort jämlikheten. Därför skulle jag önska att vi också lovar varandra inför varje politiskt beslut, varje politisk prioritering, ställ frågan ”ökar eller minskar jämlikheten”.

I vårt parti tror vi på jämlikhet – vi tror att det skapar ett bättre samhälle – ett samhälle med möjligheter. Men jämlikheten har dessutom ett värde i sig. Därför tror vi också på att politiken ska användas till att inte bara utjämna skillnader i villkor mellan barn som växer upp, utan också gemensamt solidariskt utjämna skillnader som kan uppstå senare i livet.  Genom möjligheter för vuxna att lära nytt och få ekonomisk trygghet vid arbetslöshet eller sjukdom. 

Men det har också visat sig att jämlikheten är lönsam för samhället. I ett samhälle som inte strävar mot jämlikhet där förblir den fattige fattig.

Vi har i Sverige under många år sett en växande ojämlikhet. En effekt av det globala kapitalets ökade makt, en kvardröjande effekt av 90-talskrisen. Vi socialdemokrater vet hur svårt det är att vända en sådan utveckling och hur viktigt det är att demokratin får ta plats.

Idag har vi en regering som minskar politikens möjlighet att utjämna skillnader. De säger sig vilja ge individen mer makt. Vilket tomt prat när de ger mest till de som har mest. Deras politik går ju ut på att minska jämlikheten! Våga tala klarspråk Reinfeldt så får vi se hur många som röstar på dig nästa val.
  * * *
Vi måste lära oss av krisen. Banker och finansbolag ska aldrig mer få skjuta över kostnaden på andra. Finanssektorn måste regleras, så att den bidrar till sysselsättning och en bra samhällsutveckling. Arbetarrörelsen har en stor och viktig uppgift i att se till att det blir så.

Flera talare har sagt att den största orättvisan står mellan dem som har ett arbete och den som inte har ett arbete. Det är sant. Därför måste arbete åt alla alltid vara målet för oss.  Med det räcker inte med jobb för att minska ojämlikhet och ekonomiska klyftor.

De ekonomiska klyftorna ökar nu dramatiskt mellan de som arbetar och arbetslösa, sjuka, pensionärer. Den alldeles speciella orsaken till detta är jobbskatteavdraget, de sänkta  ersättningsnivåerna i försäkringarna och de låga taken i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Höga avgifter gör också att många tvekar inför medlemskapet i a-kasssan.

De omfattande försämringarna av sjukförsäkringen, där snäva och oflexibla tidsgränser införts, innebär också ökad ojämlikhet. Människor med någon form av ohälsa och nedsättning av arbetsförmågan riskerar att knuffas ut i arbetslöshet, ut i en kamp om jobben där chanserna är minst sagt ojämlika. Redan vid årsskiftet riskerar omkring 15 000 personer att ramla ur sjukförsäkringen.

Med den sjukförsäkring vi nu har, har pressen att ta sig ur ohälsa och tillbaka till arbete nästan ensidigt lagts på den enskilde.

Det här är också en effekt av Reinfeldts politik. Makt och ansvar till den enskilde – så falskt det klingar. Men vi vet vad som behövs. Skatt efter bärkraft, välfärd efter behov – ett solidariskt system.
* * *
Det räcker inte med ett jobb för att garantera jämlikhet. Vi accepterar inte jobb till vilket pris och vilka villkor som helst.
  
Ta diskussionen om ungdomsarbetslösheten idag.

Ungdomar ska vara tacksamma för att få ett jobb, även om det är högst tillfälligt jobb, även om lönen är oanständigt låg och de förväntas inte heller ha synpunkter på arbetsförhållandena. Med argumentet att det blir bättre sen. Om ungdomarna ställer krav så blir det inget jobb. Det är ett fullkomligt oacceptabelt synsätt.

Diskussionen om ungdomsarbetslösheten är oerhört förenklad. Det är som om alla ungdomar har samma problem och lösningen är just att de ska sänka sina krav.
 
Vi vet att det i grunden handlar om en efterfrågekris som gör att unga inte får jobb. Samtidigt krävs särskilda insatser för unga – precis som vi fattat beslut om här.

Men det arbetsgivarna vill är att använda de unga som ett dragspel på arbetsmarknaden. De tycker att det är ok att unga inte ska kunna leva på sin lön. Vi vet att ”låg lön” det går inte över – utan den riskerar att följa med hela livet.

Titta bara på hur det ser ut i delar av tjänstebranschen i USA.

Vi vill inte ha det så. Vi vill att även unga ska kunna leva på sin lön och vi vill att de unga som inte klarat skolan ska få nya chanser för utbildning.
Ett samhälle på väg mot jämlikhet får inte glömma sina unga. Nej, vi kräver starka kollektivavtal och en solidarisk lönepolitik också för dem.
* * *
      Nästa års avtalsrörelse handlar också om kampen för ökad jämlikhet.

De kommande förhandlingarna om löner och villkor i avtalsrörelsen  sker i en tid som kräver stark facklig sammanhållning. Arbetsgivarna försöker utnyttja det ekonomiska läget till att försvaga löntagarnas rättigheter och underminera de centrala kollektivavtalens betydelse. Med krav på nollavtal och företagsvisa löneförhandlingar försöker de flytta över bördan av krisen helt och hållet på löntagarna.

Den väg arbetsgivarna slagit in på skulle få allvarliga konsekvenser för Sveriges ekonomi och konkurrenskraft om de lyckades. Krisen beror inte på för höga löner utan på kris i de finansiella systemen och minskad efterfrågan på exportvaror. Arbetsgivarnas kortsiktighet riskerar att kraftigt försvåra ansträngningarna att få till stånd en stabil lönebildning och hotar arbetsfreden.

Det är inte för höga löner till landets löntagare som orsakat krisen. De bäst betalda direktörerna i landet har 51 industriarbetarlöner i årsinkomst. Dom har tillsammans med finansiella experter gjort kortsiktiga investeringar och tagit stora risker, något som gjort att finanssektorn har blivit ett sänke för hela världsekonomin.

Att kräva reala löneökningar är fullt legitimt och det behövs för att vi med framtidstro ska kunna arbeta oss ur krisen och få ner arbetslösheten. Jämställda löner är på samma sätt ett självklart krav. Kampen mot den strukturella diskrimineringen som drabbar branscher med hög andel kvinnor kan inte göra halt ens i lågkonjunktur. 

Eller som ni sagt på kongressen  ”lika makt och lön, oavsett kön”
  * * *
Vår samordning handlar om en kamp för bättre villkor. Fler deltider och otrygga anställningar är effekter av krisen på 90-talet som framförallt drabbade kvinnor i vården och tjänstesektorn. Problem som aldrig löstes ens när konjunkturen var som bäst. Bemanningsföretagen kom för att stanna. Nu ser vi hur de används som ett sätt att kringgå lagen om anställningsskydd.

Brutaliseringen av arbetsmarknaden kan inte fortgå. Vi måste hitta tillbaka till ett värdigt arbetsliv med trygghet och utveckling. Det är också en fråga om jämlikhet. 
  * * *
Arbetslivet är grundläggande för strävan mot ökad jämlikhet. Den ekonomiska krisen skapar nya ojämlikheter i arbetslivet som vi måste vara vaksamma på.

Vad händer med alla de människor som förlorat jobbet i industrin?

Vad händer med de i vården eller på restaurangen vars jobb bara tog slut?

Vad händer med villkoren i den växande tjänstesektorn? Butiker öppna dygnet runt och anställningsbeviset ersätts med en f-skattsedel.


Vad innebär lågkonjunkturen för de unga arbetslösa?
  
Ska vi nå en arbetsmarknad med justa villkor för alla då krävs en stark
fackföreningsrörelse.

I Sverige är fackföreningsrörelsen stark – fortfarande bland de starkaste i världen – men vi har tappat medlemmar och då tappar vi också makt. De unga och tillfälligt anställda har en tuff situation på arbetsmarknaden och vi når inte alltid de unga. Många har inte ens fått frågan om att vara med i facket.

Vi måste visa mycket tydligare att vi är till för alla på arbetsmarknaden också för de som inte har fasta jobb! Vi måste möta ungdomarna med kunskapen om att det gör dig starkare om du går med – och går du med så blir vi tillsammans också starkare. På så sätt blir Sveriges unga och äldre löntagare tillsammans en maktfaktor.

Det finns de som vill att andra krafter tar över och som tvinga oss att stiga åt sidan. Som kritiserar oss för att ha för mycket makt. Och som sätter facklig makt i motsatsställning till medlemmarnas berättigade krav. Vi ska lyssna på medlemmarnas krav på förändring och förbättring. Men vi ska aldrig kliva åt sidan för att det blåser. Löntagarna har inte vunnit sina framgångar genom att stiga åt sidan.
  * * * 
Vid partikongressen 1969 sa Olof Palme att ”Jag har flera gånger sagt att jämlikheten inte är ett tillstånd utan en färdriktning för politiken. Men färdriktningen är viktig. Den ska vi hålla fast vid.”

Socialdemokratins viktigaste mål för att klara jämlikheten har alltid varit rätten till ett arbete. Jag blev så glad när Mona sa i kongressinledningen ”Varje arbetad timma behövs”. Det är ett begrepp som jag själv ofta använder. Jag brukar säga att varje arbetad timma är ett bidrag till vår gemensamma välfärd.

Det Olof och Mona ger uttryck för har i decennier präglat socialdemokratin. Vetskapen om att jämlikhet är inte något som en gång för alla är uppnått. Vi måste oupphörligt återskapa lika chanser, utjämning och jämställdhet. Vetskapen om att ska vi lyckas nå jämlikhet så krävs en samhällsmodell som också går utanför politikens räckvidd.

Och den svenska modellen har tjänat oss väl i vår strävan efter jämlikhet. Vår modell har varit framgångsrik i många år och väckt stort internationellt intresse.
  
Den svenska arbetsmarknadsmodellen har visat sig stark nog att klara av en ständig strukturomvandling. Något som idag är en nödvändighet för alla världen över.  I Sverige har detta skett med stöd av fackföreningsrörelsen. Parterna har tagit ansvar för starka kollektivavtal och staten har bidragit med tryggheten i omställningen.

Vi har haft inställningen att ”vi ska rädda människan före jobbet”. Allt i insikt om att nya jobb kommer. Sverige har därmed lyckats väl att förena samhällsekonomisk effektivitet och trygghet för den enskilde.

Som ordförande i Europafacket har jag fått många uppdrag att prata om svenska modellen på arbetsmarkanden. Det viktigaste för mig att berätta om handlar om starka ansvarstagande parter som självständigt beslutar om löner och anställningsvillkor. Den modellen utmanas nu av Lavaldomen. I Europafacket vet vi att det krävs politiska lösningar på EU-nivå för att garantera löntagarna likabehandling.

Den svenska regeringen gör inget på Europanivå för att vi ska nå framgång. Men socialdemokraterna i Europaparlamentet står sida vid sida med facket tack vare den samverkan vi har här i Sverige. Svenska socialdemokrater är tongivande i kampen för lika lön för lika arbete. Det är inte utan stolthet jag hör fackliga kamrater från andra länder kommentera det.

Nu riskeras vår samhällsmodell av den borgerliga regeringen. Reinfeldt tar inte strid för den på EU-nivå och genom att dra sig undan ansvaret för löntagarnas trygghet i omställningen riskerar vår modell att helt tappar kraft i den nuvarande krisen.

Intresset för den svenska modellen väcktes när Sverige första gången var ordförande i EU. Då var du statminister Göran och gjorde tydligt hur viktigt modellen varit för Sveriges framgång och vilken central roll arbetsmarkandens parter spelade. Och du Mona var då arbetsmarkandsminister och det talas fortfarande om hur du lyckades driva igenom direktivet om information och samråd som betyder mycket för våra fackliga kamrater i övrig Europa.

Nu är Sverige ordförande igen.

För det svenska ordförandeskapet finns den svenska modellen bara i retoriken och parterna finns inte alls. Som ordförande i europafacket har jag träffat Sarkozy i Elyséepalatset för att berätta om fackens prioriteringar, men att träffa Fredrik Reinfeldt i Rosenbad har visat sig omöjligt.

Det behövs en socialdemokratiskt ledd regering för att den svenska modellen ska börja segla igen.  
  * * *
Jag tror också att  den svenska modellen är en lösning i klimatfrågan. Facket har såväl i Sverige som globalt en alldeles särskild uppgift i att hävda en social dimension i klimatarbetet.
Vi måste få en så kallad ”just transition” – rättvis omställning -  och den måste gälla globalt. Internationella fackliga samorganisationen har inför Köpenhamnsmötet kämpat för att få upp dessa frågor på dagordningen.
För det första handlar det om att vi i västvärlden som ”tärt” på klimatet först måste vara beredd att ta en större börda. Utsläppsbegränsningar och anpassningsåtgärder måste förenas med krav på rättvis fördelning och insatser för nya varaktiga jobb inom de områden där omställningar blir ofrånkomliga.
Men det handlar också om att vidareutveckla de jobb som finns idag i hållbar riktning, både mänskligt och miljömässigt. Alla jobb måste bli grönare.

Vår roll i fackföreningsrörelsen måste vara att göra allt vi kan för att nå målen på ett effektivt och jämlikt sätt.
  * * *
I Radio och TV men också bland våra egna medlemmar, sägs det ibland att det inte har någon betydelse vilka som har den politiska makten.  Dom eller vi - det blir samma Sverige i alla fall.

Mitt budskap är enkelt och tydligt

Om högerns och vårt Sverige.
Det är skillnad, det blir skillnad.

Dom är höger – vi är vänster. Och det är vi som kan göra Sverige mer jämlikt!

På söndag går startskottet för valrörelsen med målet inställt på en socialdemokratisk valseger. Vi ska ta täten! Tillsammans kamrater.

  

 

 

 

Sidan uppdaterades senast: 2009-11-03 18:05