Tal av Margot Wallström

Tal till Socialdemokraternas partikongress
Margot Wallström,
EU-kommissionens vice ordförande

Stockholmsmässan, Älvsjö
28 oktober 2009

 

Det talade ordet gäller!

Tack för inbjudan och för ordet!
Partivänner!

"Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant", heter det i en sång av Emil Jensen.

I dagarna är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Berlinmuren var inte bara en gränsdragning mellan två stadsdelar, två länder. Det var en ideologisk, politisk och kulturell mur som fick symbolisera uppdelningen av en hel kontinent, mellan det diktatoriska öst och det demokratiska väst.

Men Berlinmuren var en bro på högkant. Och murens fall ledde till en bro över gränserna, över splittringen och hatet i resten av det forna Östeuropa. Nu delar vi inte längre upp Europa i ett öst och ett väst. Vi sitter runt samma bord för att diskutera gemensamma frågor, problem och möjligheter.

Det är egentligen en fantastisk utveckling som skett i Europa de senaste 20 åren. Utvidgningen av Europeiska unionen var en seger för demokratin och har lett till ökat välstånd, större konkurrenskraft, högre tillväxt och fler jobb.

Tack vare en större inre marknad har EU-länderna kunnat dra nytta av ökad handel, utländska investeringar och en öppnare arbetsmarknad. Och nu under pågående ekonomisk kris ger EU-medlemskapet länderna ett ovärderligt skydd.

Tyvärr riskerar vi att tappa detta ur sikte. Vi kan inte tillåta oss att göra det.

Många år i politiken har lärt mig, kanske oss, att man måste blicka bakåt för att förstå nutiden och för att kunna skapa förändring för framtiden.

Den andra värdefulla insikten är att allt i världen hänger samman. De beslut vi fattar idag påverkar morgondagen. Och de åtgärder vi vidtar hemmavid har inverkan på avlägsna platser.

Det är genom en sådan insikt som visioner växer fram som stimulerar till förändring. Det låter kanske banalt. Men utmaningen är just den att utöva det visionära ledarskapet. Att vilja och att agera för förändring.

Jag tror att vi alla här har samma inre ideologiska kompass. Den kanske inte alltid pekar åt exakt samma håll. Men säkert är att vi vet åt vilket håll vi inte vill att utvecklingen ska gå. Ökade klyftor, högre arbetslöshet, fattigdom, diskriminering, utslagning, främlingsfientlighet och miljöförstöring. Detta är bara några av de orättvisor vi måste bekämpa, inte bara för vår egen, utan för våra medmänniskors och våra efterkommandes skull.    

Detta är frågor vi måste ta oss an också på Europanivå. Så vart vill vi då att utvecklingen ska gå? Vart ska kompassen peka?

För mig handlar det om hållbar utveckling. Att vi måste ta framtiden och resten av världen i beaktande när vi agerar och fattar beslut. Och att ekonomisk tillväxt måste gå hand i hand med miljöskydd, jobbskapande, och social och global rättvisa.

Hållbar utveckling är EU:s övergripande mål. Men hur går det med genomförandet?

EU har framför allt gått i spetsen när det gäller att bekämpa klimatförändringarna och att främja en så kallad kol-snål ekonomi. Men på många områden inom EU är trenderna fortfarande ohållbara. Efterfrågan på naturresurser ökar, den biologiska mångfalden minskar och energiförbrukningen och utsläppen från transportsektorn fortsätter att stiga.

Och som ni alla vet så ökar arbetslösheten. Runt 8,5 miljoner jobb beräknas gå förlorade 2009-2010 och arbetslösheten kan nästa år komma att uppgå till drygt 11 %.

Den ekonomiska krisen började inom finanssektorn, men det är arbetarna och de arbetslösa som nu får stå för notan. Framför allt de unga. Arbetsmarknads- och socialpolitiken är i huvudsak medlemsländernas ansvar, men EU genomför både samordnande och stödjande åtgärder. Huvudprioriteringarna för vårt arbete är att behålla existerande jobb, skapa nya jobb, främja rörlighet, kompetensutveckling och anpassning.

Att ge unga människor möjligheter till utbildning och jobb är också den viktigaste uppgiften för EU.

Låt mig ge två exempel på finansiering till vårt förfogande för att lindra effekterna på arbetsmarknaden. Ett är Europeiska socialfonden. Ett annat är Europeiska globaliseringsfonden. Genom globaliseringsfonden kan till exempel 1500 före detta arbetare på Volvo Personvagnar och dess leverantörer snart få hjälp att hitta nya jobb. EU-kommissionen är beredd att bidra med nästan 10 miljoner euro till detta.

”Vi står alla inför en rad fantastiska möjligheter, briljant förklädda till omöjliga situationer”, har någon skrivit.

Det passar in på den ekonomiska krisen, men också på klimatförändringarna. Kampen mot klimatförändringarna är inte bara är ett ansvar gentemot nuvarande och kommande generationer, utan också en fantastisk ekonomisk möjlighet. Det är viktigt att lyfta fram. För det är just oron för den ekonomiska kostnaden som i alla fall just nu verkar stå i vägen för ett ambitiöst och rättvist klimatavtal i Köpenhamn i december.

Klimatkampen ger oss möjlighet att skapa nya jobb och utveckla nya källor till ekonomisk tillväxt. För att ge ett exempel: Utvecklingen av rena och effektiva miljötekniker kan både minska kostnaden för vår utländska el- och gasimport och placera Europa i täten. De kommer också att skapa många nya jobb. En kommissionsstudie visar att om vi uppnår EU:s 20-procentiga energieffektivitetsmål kan 600 000 nya jobb skapas till år 2020.

EU är idag världsledande i klimatpolitiken. Vi har redan inrättat ett system med handel med utsläppsrätter. Och vi kom förra året överens om ett klimat- och energipaket med bindande åtgärder. Och just idag beslutade Kommissionen om att begränsa utsläppen från lätta lastbilar och minibussar.

För att minska världens utsläpp av växthusgaser måste vi sätta stränga mål för de rika länderna i Köpenhamn. Som vårt eget bidrag till ett globalt, heltäckande avtal har EU gjort klart att vi kommer att höja vårt mål för minskningar av utsläpp från 20 till 30 % år 2020 – förutsatt att de andra industriländerna också drar sitt strå till stacken.

Dessutom bör de stora utvecklingsekonomierna, som Kina och Indien, lämna ett rimligt bidrag, som är anpassat till deras respektive ansvar och förmåga.

De fattigaste länderna är de mest sårbara och utsatta för klimatförändringarna. I Köpenhamn måste vi nå en global enighet byggt på klimaträttvisa. På sociala behov och utvecklingsbehov, rättvis bördefördelning och principen om att förorenaren ska betala. Det är vår moraliska plikt.

Med bara en månad kvar till Köpenhamnskonferensen har vi fortfarande väldigt mycket kvar att göra för att nå en överenskommelse. Ambitionsnivån och takten i förhandlingarna måste öka. Och framför allt vill vi att USA kommer med ett bud. Oavsett om senaten lyckas slå fast en position, behöver President Obama komma till Köpenhamn för att visa sitt engagemang och den roll ISA ska spela i förhandlingarna. 

Mest av allt hoppas jag att ett globalt klimatavtal lägger grunden för en verklig hållbar utveckling under detta århundrade. Hållbar inte bara för miljön utan också för jobben och ekonomin.

Utvecklingen kan inte vara hållbar om den inte också är rättvis. Det innebär att vi måste arbeta för rättvisare världshandel och för en reform av det globala finanssystemet så att de står i medborgarnas tjänst, inte bara marknadens. Det innebär också att vi måste stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och social rättvisa. Och att vi främjar säkerhet och fred.

Jag läste de kongressmotioner som lämnats in för att stärka och utveckla partiets politik för en rättvisare värld. Då noterade jag bland annat stödet till FN:s säkerhetsråds resolutioner som rör kvinnor, säkerhet och fred. Det finns ofantligt mycket kvar att göra på det här området. Våldtäkter används som vapen i krig! Medvetet och planerat. I östra Kongo våldtas 1100 kvinnor varje månad, enligt en aktuell FN-rapport.

Denna fråga kommer ni säkert att diskutera imorgon kväll, men jag vill bara understryka hur viktig den är. Det är min bestämda uppfattning att det är endast genom lika delaktighet, skydd av och egenmakt för kvinnor som vi kan lyckas skapa en hållbar fred för alla.

Jag tänkte avsluta med att återkomma till hur allting hör samman. När det svenska EU-ordförandeskapet startade i juli överlämnade jag personligen en uppfodrande gåva till två män i ledningen för Europa: Statsminister Fredrik Reinfeldt och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Det var en budkavle gjord i Dalarna som just symboliserar det visionära ledarskapet.

I mitten en jordglob. Den ena sidan representerar sju generationer bakåt. Inuti en liten lapp med visdomar och budskap nedtecknade, som helhetssyn, rättvisa, långsiktighet och kärlek. Den andra sidan representerar kommande sju generationer. Papperet inuti var tomt och till för Reinfeldt och Barroso att fylla i.

Jag vet inte om de har fyllt i lappen ännu, eller om de någonsin kommer att göra det. Men en kvinna som jag vet inte behöver en budkavle för att påminnas om ett visionärt ledarskap, är Mona Sahlin. Hon har redan visat prov på det ett otal gånger, inte bara i Sverige.

Hon har gedigen internationell erfarenhet, från det förra svenska EU-ordförandeskapet när hon var ansvarig för arbetsrätt och arbetsmiljö, till när hon ledde den svenska delegationen till FN:s världsmöte om rasism i Sydafrika. 

Eller när hon som samhällsbyggnadsminister talade inför FN:s generalförsamling om vikten av hållbar utveckling. En vision om att omvandla och modernisera Sverige till ett grönt välfärdsland. En vision om ett ekologiskt hållbart Sverige som tryggar hälsa, miljö, jämställdhet och välfärd medan det möjliggör för oss att bättre bidra till ökad solidaritet och en rättvisare fördelning av världens resurser.   

Mona! Våra inre ideologiska kompasser pekar mot dig nu. Vi vet att du kan leda, lyssna och inspirera. 

Till dig Mona, till alla oss härinne, resten av sångtexten skriven av Emil Jensen:

Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
och det som är som det är inte måste vara konstant.

Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det,
gör det ni gör och aldrig får något för det,
låter ni bli finns ingen annan där som gör det.
Ni som går dit ni går utan att någon annan styr er,
ni som får era sår utan att ni bli martyrer.

Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner,
gömmer och hjälper människor ni inte känner.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon
det är i vad ni ser.

Tack.

 

Sidan uppdaterades senast: 2009-11-06 11:32
Taggar: