Urban Ahlin anförande 29 oktober

En rättvis värld är möjlig

Kongressombud, partikamrater, kära skaraborgare! Om några dagar är det 20 år sedan Berlinmuren föll, 20 år sedan frihetslängtande östberlinare hade fått nog av att stängas in av denna perversa mur. De knackade ned den. Vi på den andra sidan muren hälsade dem med öppna famnen, välkomnade dem till oss och såg till att utveckla ett samarbete med dessa förut instängda människor i öst. Det var ingen lätt kamp. Det var ingen smärtfri process. Arbetarupproret i Polen i Poznan 1956, Ungern 1956, Dubceks Pragvår 1968 – alla slogs de ned med bryskt våld. Socialdemokratin var kommunismens ärkefiende.

Jag och Anneli Hulthén hade äran att få vara på en socialdemokratisk resa till Tallinn i januari 1991. När vi på morgonen gick och tittade på tv-skärmarna på hotellet såg vi sovjetiska Omonstyrkor ockupera tv-tornet i Vilnius. Under stridsvagnarnas larvfötter såg vi 14 människor dödas när de formerade en mänsklig mur kring tv-tornet i Vilnius.

Jag och Anneli gick upp till Domberget, där det estniska parlamentet Riigikogu är placerat. Människor samlades i mängder, barrikaderade sig och byggde stora stenvallar omkring. Jag minns hur jag på natten gick tillbaka dit med ost och korv som jag hade köpt i affärerna runtomkring. Det var en ödesmättad stämning. På tv kunde man se hur Omonstyrkorna närmade sig Riga. Ytterligare sju personer dödades i Riga i januari 1991. De kom aldrig till Tallinn. Men det minne som jag bär med mig från det att jag stod vid Domberget och hjälpte till att barrikadera den estniska riksdagen är blickarna, blickarna hos människorna som visade en politisk bestämdhet som jag aldrig tidigare och aldrig senare har sett. Det lyste ur deras ögon: Det är nu eller aldrig!

Vi tog kraft i Sverige för att se till att nå ut till dessa nya baltiska länder. Jag, som är född på 60-talet, började bläddra i min skolatlas och försökte lära mig ordningen på dessa länder. Var det Estland först eller Lettland, och vad hette det där tredje landet? Och vilken var nu huvudstad, var det Riga eller var det Vilnius? Ni vet, i skolatlasen var det här området bara grått.

För oss innebar det att vi fick nya grannar, nya personer att samarbeta med. Och vad gjorde vi? Jo, vi gjorde som Magnus och Mats i Blekinge och såg till att åka över Östersjön för att träffa dessa människor. Vi gjorde ett gigantiskt arbete i folkrörelserna och såg till att träffa människorna på andra sidan Östersjön. Det var så vi byggde demokrati och hjälpte de baltiska länderna att reformeras och transformeras – en gigantisk arbetsinsats. Det finns ju inte en kyrkokör i det här landet som inte har varit över i Baltikum. Det finns inte en fotbollsklubb som inte har varit där. Det är alldeles utmärkt.

Europeiska unionens utvidgning och det arbete vi har gjort för att se till att dessa länder kommit med i Europeiska unionen är en historisk bedrift som vi ska vara stolta över.

Men transformeringen och reformeringen har inte nått slutet. Med oss här i dag har vi internationella gäster som dagligen kämpar mot förtryck. Jag vill att mina kära vänner från Vitryssland Kaliyakin, Liaukovich, Bukhvostau, Yaskova och Statkevic reser sig upp.

Jag har umgåtts med dessa herrar och damer många gånger i Vitryssland. Statkevic har suttit lång tid i fängelse. Kaliyakin har blivit misshandlad flera gånger. Bokhvostau har i sin fria fackförening slagits för sitt liv flera gånger. Vi som sitter här borde fundera på om vi skulle ha varit aktiva i den politiska kampen om vi hade mött samma motstånd som dessa hjältar uppe på läktaren. Ge dem en applåd till!

Tyvärr har inte Europeiska unionen varit lika lyckosam i alla geografiska riktningar. Söderut – vad möter människorna på andra sidan Medelhavet? Över 10 000 människor har mist livet när de har transporterats över Medelhavet i rangliga båtar som har förlist. Det är patrullbåtar som möter dem och skickar dem tillbaka till Libyen. Det är tafatta politiska försök att bygga murar och stängsel för att hindra detta.

Vi socialdemokrater vet att Europeiska unionen aldrig kommer att våra långsiktigt hållbar om inte den gigantiska välståndsklyftan över Medelhavet försvinner. Det är klassisk socialdemokratisk politik och solidaritetspolitik som behövs. Det är inte högre murar och stängsel. Det är aldrig så välståndsklyftan kommer att slutas.

Vi socialdemokrater och Sverige behöver göra exakt samma sak som vi gjorde österut. Vi behöver ha kontakter med våra vänner i Nordafrika. Vi behöver ha samarbetsprojekt med arabiska organisationer. Vi behöver fullfölja det goda arbete som Lena Hjelm-Wallén och Anna Lindh initierade för relationerna mellan Europa och de arabiska länderna i vårt närområde. Det är den gigantiska utmaningen för oss i framtiden. Tyvärr är det för få som engagerar sig i detta. Och den som absolut inte engagerar sig i detta är vår utrikesminister Carl Bildt. Vi socialdemokrater initierade Euroislamprojektet och Alexandriainstitutet, och vi försökte få en relation över Medelhavet. Allt detta ligger för fäfot under Carl Bildt.

Vad är det då som förpestar vår relation i detta område? Jo, det är naturligtvis Mellanösternkonflikten, denna olösta konflikt som alla plågas av. Gazakriget – 1 400 döda varav 400 barn. Vad uppnådde Israel? Vad tjänade detta krig till? Fick Israel större säkerhet? Vad var hela poängen? 400 barn döda! Jag kan inte se ett enda logiskt argument för att man ska bomba människor som är instängda i ett isolerat Gaza.

Goldstone har skrivit en rapport om de krigsförbrytelser som har skett i Gaza. Tack gode Gud att vi lever i en tid när människor som begår krigsförbrytelser vet att förr eller senare kommer rättvisan ikapp dem. Karadzic är ett exempel. Och jag vill vara väldigt tydlig med hur vi socialdemokrater ser på detta. Krigsförbrytelser ska bestraffas, punkt slut!

I Mellanöstern ser vi också risken för att kärnvapen och massförstörelsevapen sprider sig. Det handlar om Iran, det handlar om israeliska kärnvapen, det handlar om riskspridning till Egypten, till Saudiarabien, till Jordanien och så vidare. Vi socialdemokrater presenterade för ett och ett halvt år sedan ett tolvpunktsprogram med kamp för nedrustning. Carl Bildt fnyste och tyckte att detta var barnsligt och helt onödigt. Han hade lite otur eftersom nästa president i USA blev Obama, som bestämde sig för att den viktigaste frågan på den internationella dagordningen är just nedrustning. Sverige, med långa traditioner av att vara ledande i nedrustningsarbetet, är tyst. Trots att vi har en Blixkommission som Anna Lindh tillsatte, som har lagt fram mängder av förslag på vad man skulle kunna göra, är Carl Bildt tyst. Och inte bara det, utan när den norska socialdemokratiska regeringen initierade arbetet med att förbjuda klustervapen raljerade Carl Bildt över detta och tyckte att ja ja, det är väl lustigt om Östtimor och Vatikanstaten kommer överens om att inte ha minor. Men tji fick han, för Jonas Gahr Störe lyckades få ett internationellt förbud. Han samlade över 30 utrikesministrar i Oslo för att skriva under. Vad gjorde Carl Bildt? Jo, enligt sin blogg tillbringade han tiden på en konferens i Köpenhamn.

Sverige ska återigen ta ledningen i nedrustningsarbetet.

Slutligen vill jag säga något om det nya massförstörelsevapnet, och det är massvåldtäkterna som pågår i Afrika, i Kongo, i Guinea och på många andra ställen, inte bara i Afrika, som sår enorm split i samhällen, rycker upp kultur, tradition, familjer. Det är den nya tidens massförstörelsevapen. Och vi socialdemokrater kommer inte att i vart hundrade blogginlägg tala om kvinnors rättigheter i konflikter och kvinnors betydelse för att nå fredliga lösningar, utan i socialdemokratisk utrikespolitik kommer kvinnors rättigheter att stå i centrum.

Sverige behöver en socialdemokratisk utrikespolitik. Och vet ni varför? Jo, för den gör skillnad.

 

Sidan uppdaterades senast: 2009-11-06 11:32