Folkbladets nye socialpolitiske krönikör Leif Stenberg , har tillsammans med Stig Ingvarsson, har gjort en radiodokumentär om Solkraft i Skellefteå , som jobbar på solkraft tillsammans med Leif Stenberg som gjort radiodokumentären.
När mentalsjukhusen lades ner för 30 år sedan skulle patienterna flyttas till sina hemkommuner. I Skellefteå startades då Solkraft, dit var de hospitaliserade människorna från Umedalen välkomna, där skulle utanförskapet brytas.
Det var en del av psykiatrireformen. Uppgiften var makalös. Många kommuner kastade in handduken första dagen.
I Stockholm tillhör än idag hälften av deras 4 000 hemlösa psykiatrin, de skrivs ut till liv på gatan.
På Solkraft i Skellefteå såg man utmaningen, facit för vad man skulle göra saknades. De före detta patienterna började baka bröd, det skulle dofta välkomnande i lokalerna. De spelade instrument, sjöng och lärde sig dansa. I nästa steg inbjöds brevbärarna att äta frukost med dem i arla morgonstund, när franskbröden kom från ugnen.
Framgångshistorien spred sig till A-laget som knackade på hos socialtjänsten ”Även vi vill ha något att göra!”.
Då letades utrangerade kontorsmöbler fram, med stor yrkesskicklighet gjordes de om till nästan nya och såldes till kommuner över hela Norrland.
Parallellt började politiker och tjänstemän från landsting, kommun och stat att samarbeta för att hitta människornas möjligheter.
Från psykiatri, socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling satte man sig ner runt samma bord för att hitta lösningar för den enskilde, istället för att han eller hon skulle springa runt hos de olika myndigheterna och berätta sin historia i oändliga varv.
I dag arbetar drygt 700 människor vid Solkraft med allehanda uppgifter, en procent av kommunens befolkning. 90 av dem går årligen ut till vanliga arbeten eller studier.
Samarbetet med arbetsgivare och skolor är gott. Vid Socialstyrelsens tillsyn av psykiatrireformen hamnar Skellefteå alltid i topp.
Under de senaste åren har jag tillbringat åtskillig tid där för att lyssna till människornas berättelser. Vad var det som gjorde att deras utanförskap bröts?
Lennart växte upp på barnhem. Han flydde därifrån vid 15 års ålder, utan att ha fått lära sig läsa, skriva och räkna. I tre decennier vandrade han längs vägarna, ständigt på flykt. Så kom han till Solkraft och stannade i fler månader.
När han återigen flydde skedde något nytt. ”Arbetsledaren Staffan sade att han saknade mig, då var det inte lika lätt att fly”. Idag kan han både läsa, räkna och skriva, spela munspel på gehör och arbeta som ett jehu.
Sofia beskriver 15 års liv som psykiskt sjuk och i isolering. Nu är hon behövd och ingår i en arbetsgemenskap.
Hundratals sådana berättelser av de som tidigare levde i utanförskap och nu tar sig in i samhället. Ingen har frågat ”Vilken diagnos har du?”, istället har många för första gången i livet fått höra ”Vad vill du göra?”.
Och ”När vill du börja arbeta?”, ”Om en kvart?”, ”Det passar utmärkt!”. Så enkelt och samtidigt så svårt, men på det viset har koden knäckts för att genomföra människors rätt till att vara behövda.
Jag har nyligen gjort en dokumentärfilm om Solkraft, stora delar är inspelad på Mullberget där 100 människor arbetar.
När alla utgifter och intäkter vägs ihop är kommunens årliga kostnad där 210 000 kronor. Oräknat att samtidigt minskar behovet av vårdplatser hos psykiatri och andra institutioner drastiskt.
Riksdagens politiker borde ge sig tid att besöka Solkraft och njuta av berättelserna, som visar att utopin om ett samhälle där människor inte lever i utanförskap är möjligt. För det krävs inga nya pengar, däremot många känslor som rör humanism, solidaritet och vanligt förstånd
Leif Stenberg
2012-01-30