Alla ska få komma hem efter jobbet

Vi måste tala om alla de som aldrig får komma hem igen. Som stoppar ner matlådan i ryggsäcken men som aldrig hinner äta den. Som byter om till arbetskläder och som dör i dem. Senaste veckan hände det hos oss i Västerbotten. Mina tankar går till de anhöriga.

Med undantag från Estoniaolyckan 1994 har arbetsplatsolyckorna sedan nittiotalet hållit sig under ett hundratal om året. I genomsnitt har det de senaste 25 åren dött 58 män och kvinnor om året. Ungefär fem i månaden. Det är ganska precis en person i veckan.
Den allra största delen av de som omkommit på arbetsplatsen är män. De flesta olyckor sker på grund av att man hanterar stora fordon, och något går snett. En annan kategori som sticker ut är att de tunga, otympliga material man hanterar faller eller glider i fel riktning. Många faller.

Men som många påpekat tidigare blir det sällan mer än en nyhetsartikel kring varje, enskilt fall. Det blir ingen samhällsdebatt kring den många gånger livsfarliga arbetsmiljön. Fackförbunden gör emellanåt kampanjer i ämnet. Byggnads är bra på att uppmärksamma problemet.
En annan yrkeskår som de senaste åren har dykt upp med flera inlägg i ämnet är polisen. Den svenska poliskåren har kämpat länge för högre löner, löner som matchar risktagandet i jobbet. Inlägg har spridits både på facebook och på debattsidorna i svenska tidningar om kritiskt låga ingångslöner, allt större risktagande och högre arbetsbelastning. När även polisen poängterar riskerna de möter i sitt yrke har det skapats ett motsattsförhållande mot polisen och andra yrkesgrupper. Man diskuterar kring vem som egentligen har det farligaste yrket, och hur man egentligen värderar olika typen av yrken.

Å ena sidan har polisen en poäng. Poliser har extremt låga ingångslöner och möter väldigt mycket hat och hot i sin yrkesroll. Å andra sidan har byggnads och tillverkningsindustrin de allra högsta dödstalen. I samhällsdebatten uppmärksammas poliser i mycket större utsträckning än vad industri och byggnadsarbetare gör, vilket självklart kan kännas orättvist.

Om dödstalen på arbetsplatserna, – oavsett om det är inom lantbruket, på byggarbetsplatserna eller hos polisen, ska bli obefintliga krävs det att olika branscher slutar ställa arbete mot arbete och istället agerar tillsammans mot osäkra arbetsplatser.
Och när jag säger att olika branscher måste sluta ställa arbete mot arbete är det också på tiden att arbetsplatsolyckor ska hanteras som en solidarisk fråga mellan fackförbunden och mellan yrkesgrupperna. Byggarbetares arbetsmiljö är i allra högsta grad en viktig fråga även för tjänstemännen, för lärarna och för läkarna.
Ni förstår var jag vill komma.

Det är alltid arbetsgivarens ansvar att se till att ett kontinuerligt, förebyggande arbete görs på arbetsplatsen för att minska och minimera riskerna för olyckor.
Samtidigt vet vi att det inte alltid är lätt att veta vem det är som har det huvudsakliga ansvaret för en arbetsplats. Från och med första januari 2015, alltså ganska snart ett år sedan, började huvudentreprenörsansvaret gälla.

Ju längre entreprenörskedjan har varit, ju svårare har det varit att veta vem det är som har det huvudsakliga ansvaret för arbetsplatsen och således haft ansvar för det förebyggande arbetet. Förhoppningsvis kommer huvudentreprenörsansvaret att bidra till att olyckor minskar på arbetsplatser som är särskilt olycksdrabbade och farliga.
Oavsett samhällsklass ska alla få komma hem efter jobbet.

Linda Westerlind

Sidan uppdaterades senast: 2015-12-04 10:45