Anade vi en uns av politisk stabilitet?

Det var förmodligen fler än jag som satt med hjärtat i halsgropen inför budgetomröstningen i går. Det som gick att utläsa efter diverse utspel var att ja, det finns en viss splittring inom alliansen men nej, i vilken omfattning den skulle visa sig var oklart.
Två moderater hade innan gått ut med att de tänkte trots decemberöverenskommelsen, rösta för alliansens budget. Huruvida Sverigedemokraterna än en gång skulle haka på någon eventuell kaosbildning kring röstningen var svårt att veta.

Just den nervositeten talar sitt tydliga språk. Den nervositeten är i sin renaste känsloform en beskrivning över hur läget ser ut inom svensk politik. Det går inte att veta i vad nästa politiska debatt kommer att mynna ut i.
Sverigedemokraterna har redan riktat en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven, en omröstning som allianspartierna la ned sina röster i. Kommer de göra samma sak om det händer igen? Det har heller aldrig varit så många KU-anmälningar som i år, anmälningar där många saknade en allvarlig grund utan i stället mest osade missnöje och frustration.

Regeringens budget klubbades igenom med 144 röster för, två emot och 167 nedlagda röster. Regeringens politik hänger i en skör, skör tråd, det är ingenting nytt. Det är heller ingenting som går att ignorera, hur socialdemokratisk eller miljöpartistisk man är. Decemberöverenskommelsen sattes på prov och budgeten gick igenom men det är trots allt ingen garant för att det kommer gå lite smärtfritt i nästa budgetomröstning.
Vi vet att det största missnöjet finns inom moderaterna och vi vet att de två som röstade nej (och således röstade för alliansens budgetförslag) är två moderata riksdagspersoner.

Men trots att situationen även i fortsättningen kommer att vara hård och långt ifrån smärtfri, är det ändå på sin plats att dra en lättnadens suck. Regeringen fick igenom sin budget! För första gången sedan valet (om ens då) kan vi fira en politisk framgång i en annars rätt mörk verklighet.
Äntligen kommer det finnas en reell möjlighet att kunna driva Sverige i en riktning där inte allt kommer handla om inbillad valfrihet och skattesänkningar utan om att stegvis kunna höga levnadsstandarden för de som har det tuffast. Det kommer ta tid, ja. En enskild, politisk framgång är långt från detsamma som att ha politisk medvind.

I budgetdebatten innan själva omröstningen riktades flera gånger kritik mot Socialdemokraterna att man inte har hållit de vallöften man lovat innan valet. Ja, det blev tillslut nästan ett upprepningsmoment, som att alliansföreträdare satt ett ljudspår på repeat.
Man försöker in i det sista att försöka skapa en argumentation som bygger på politisk oförmåga, för man vet att när man klubbat budgeten kommer det att börja ske en reell, politisk förändring, en förändring som kommer bygga upp den svenska tryggheten igen. Regeringen har inga glassiga förslag, regeringen bjuder inte på några glammiga reformer. Regeringens politik handlar långt ifrån att återskapa en amerikansk dröm i Sverige där man lyckas bara man vill, utan om att även den som hamnar på efterkälken inte i och med det tappar sitt människovärde.

Jag tror det är å ena sidan svårt att motivera någon ren glädje över att regeringens budget har gått igenom, den glädjen spar jag tills socialdemokraterna slipper ett minoritetsstyre.
Å andra sidan skulle jag inte säga att politik handlar om att frambringa glädje eller sorg utan om att föra samhället i en viss riktning. Och den här gången kommer politiken att föra Sverige i en socialdemokratisk riktning, och det är sannerligen på tiden. Så nog känns det gött alltid.

Linda Westerlind
2015-06-17

Sidan uppdaterades senast: 2015-06-17 09:25