Arbetarrörelsen vaccin mot nazismen

Om någon missade det så var det i går 70 år sedan den sovjetiska Röda armen tog sig in i det största koncentrationslägret Nazityskland hade byggt upp, Auschwitz, och befriade de fångar som fortfarande var i livet.
Det har alltså gått 70 år sedan Nazitysklands mål med att totalt utrota judar och andra minoriteter äntligen fick ett slut. I går anordnades minnesceremonier runt om i Västerbotten. I Umeå hölls den i stadskyrkan. Socialdemokraterna i Vännäs bjöd in till att tända ljus utanför medborgarhuset. Samma sak skedde runt om i Sverige och i världen. I tidningar och på TV kunde vi se gamla bilder från koncentrationslägren, i samband med reportage och minneskrönikor.
Vi tittar, ryser lite. Undrar lite hur det kunde gå så långt. Vi reagerar ungefär lika som när vi ser nyhetsinslag från Syrien, från Ukraina, från Nigeria. Vi reagerar ungefär lika som när vi ser reportage från svältkatastrofer eller flyktingläger.
Vi tycker att det är hemskt det som sker, vi ifrågasätter hur man kan göra sådana bestialiska handlingar som leder till så mycket misär. Vi känner själva lite skuld, då vi egentligen vill hjälpa till, men inte riktigt vet hur.

Jag kommer själv ihåg hur jag under historielektionerna om andra världskriget inte i min vildaste fantasi kunde förstå hur så många judar blev mördade under nazisternas tid vid den tyska makten.
Jag förstod inte då, och förstår fortfarande inte i dag hur helt vanliga människor kunde få skulden. Jag förstår inte vad de fick skulden för och jag förstår inte fortfarande inte vad den skulden innebär. För själva skulden handlade då lika lite som i dag om några felaktiga handling, utan skulden finns i en människas blotta existens. ”Du felar för du finns”.
Det är inte konstigt att det är svårt att ta det resonemanget till sig, då det fortfarande är fullkomligt orimligt att skuldbeläggas på grund av sina existens, inte av handlingar.

Vi vill gärna kategorisera människori goda och onda och vi vill kategorisera handlingar i goda och onda. Det funkar inte så. Ingen människa föds varken god eller ond och vilka handlingar som är goda eller onda är helt och hållet beroende vilket sammanhang de sätts in i. Det är viktigt att komma ihåg, särskilti vår nutid.
Nazister ville skrämma journalister till tystnad inför gårdagens minnesdag. Det gick inte så bra.
I stället rapporterade man än mer om förintelsen och dess offer och de efterföljande konsekvenserna den har inneburit. Vi har kunnat läsa om de sista överlevande och vi har kunnat tänka oss in i det fruktansvärda som vi i själva verket bara vill glömma.

Kanske är det just där som vi måste påminna oss om att inte låta oss hamna i passivitet när det kommer till dessa frågor. Gemene tysk var under början på trettiotalet inte mycket mer ond än vad vi är i dag, trots det lyckades de skrämma en hel värld och mörda flera miljoner människor. En människa kan inte göra mycket, men en människa kan i organiserad form göra underverk.
Arbetarrörelsen har genom tiderna varit fascismens, rasismens och nazismens största fiende. En stark arbetarrörelse handlar om mer än om fajter gällande kollektivavtal, föräldraförsäkring eller hållbara pensioner.
Det handlar om en helhet som tillsammans skapar ett välfärdssamhälle, och i ett starkt välfärdssamhälle finns det inget som ger näring åt fientlighet. Arbetarrörelsen gör att fascism och nazism kvävs redan innan de första spröten har växt över jord. Låt gårdagen helt enkelt fungera som en påminnelse om att vi måste kväva dessa krafter, och det går bara om vi gör det tillsammans.

Linda Westerlind
2015-01-28

Sidan uppdaterades senast: 2015-01-28 09:14